Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Vad är det du fruktar mest?

Att inte hitta någon ny/kärleken igen?
Att förlora närheten till barnen pga varannanveckor?
Att förlora den ekonomiska och materiella tryggheten?
Att gå miste om ert sociala nätverk med vänner och familj?
Att börja om från början igen?
Att du kanske ångrar dig och då är det för sent?
Att förlora din man som bästa vän?
Att inför hela världen erkänna att ni/du misslyckades?
Att den bild som ni/du målat upp numera bara är en fasad?
Att du skall såra och svika de du tycker om pga din "egoism"?
Att det kommer bli en konflikt som du inte vet om du orkar eller vågar starta?

Så det du säger är att du är rädd för förlora den ekonomiska och materiella tryggheten.  Att du om du väljer separation så kanske ångrar dig och då är det för sent. Ävenatt du skall såra och svika de du tycker om pga din ditt val samt att själva orden du måste säga och den efterföljande turbulensen känns övermäktig och skrämmer dig.

Om vi bryter det det bit för bit så:

Att bli ensam kvar på glasberget eller inte hitta någon ny kärlek är nog ditt minsta problem om du väljer att separera. Du kommer att upptäcka att världen är full av potentiella partners. Men som vanligt är det inte så svårt att hitta kärleken utan utmaningen är att behålla den. Det finns ingen garanti att du kommer springa på Mr Right inom kort men det kanske är vettigt att ta det lugnt. För livet är inte slut vid 44. Långt ifrån och snarare tvärtom. Det är nu du har all erfarenhet, vet vad du vill och inte vill, vad du vill ha men inte vill ha samt har den trygghet som du tidigare inte hade. 

De flesta större förändringar innebär en påverkan på det ekonomiska och materiella på något sätt.. Det kan vara förlorat jobb, ökade levnadskostnader osv. Två som bor ihop (och under en lång tid) har en starkare köpkraft en en singel. Men skall priset för en semesterresa per år samt en fin bil och vackert hem betalas av att en person är olycklig? Är det priset vi är beredda att betala för denna "frihet"? Innerst inne så vet vi att ingen kan köpa vår kärlek. Den måste byggas på något annat än bara pengar och ekonomisk trygghet. För annars blir det en typ av prostitution där vi säljer oss för att få leva i ett liv av köpt lycka men där vi inte trivs.

Vårt liv är fullt utav val. Experter säger att vi medvetet/omedvetet gör tusentals val varje dag. Val vars påföljder kanske inte märks så mycket. Men i livet kommer vi för eller senare ställas inför medvetna och svåra val där vi inte vet vad påföljderna kan bli med där vi kan föreställa oss vad ett felaktigt val kan innebära. Som t.ex det du funderar över. Det du vet idag är att du inte är lycklig där du är. Det är fakta och det är detta som har fått dig att ligga vaken om nätterna, det som ofta upptar dina tankar och som har fått dig att söka dig hit till FL. Ingen kan garantera lycka. Men det du kan vara säker på är att du inte kan fortsätta som det är nu. I en ideal värld är det vinst varje gång och ingen gör ett felaktigt val. Så funkar inte livet och det vet du. Det kan vara så att du har börjat ta de första stegen mot något som blir en övertygelse om att det bara finns ett val. Om så, avvakta till känslan är 100% rätt. Men majoriteten av de som har valt att separera, om bara som särbos, har sagt att de önskar att de hade gjort detta tidigare. Och det finns inget som säger att en separation skall behöva betyda slutet. Det finns de som har hittat tillbaka och fått en nytänding.Det finns även de som insett att en separation har varit det bästa när fakta ligger på bordet.  Framtiden är alltså inte skriven.

Vi kan inte gå runt ett helt liv och undvika konflikter. Men det är skillnad på att såra med uppsåt kontra att såra någon pga att omständigheter innebär det. Om du väljer att separera så gör du inte det för att såra utan för att du är olycklig och inte mår bra i förhållandet. För att inte fortsätta att lura din man och på så sätt såra honom med spelad kärlek och lögner så väljer du istället att vara ärlig och säga som det är. Trots att det självklart känns i era bådas hjärtan. Men vad skulle alternativet vara? Och hur mycket sårande skulle du inte orsaka honom och dig själv genom att spela spelet "den lyckliga frun och familjen"? Han kommer förr eller senare genomskåda det eller påverkas av teatern indirekt.

När det gäller era barn så kommer de trots allt älska dig och er villkorslöst. Barn är även mer intelligenta och ser mer än vi tror. Om och när ni levererar beskedet så bli inte förvånade ifall de redan har läst av det mesta av situationen och förstår vad som händer. Självklart har de rätt att bli ledsna och besvikna men de väljer hellre ett par separerade lyckliga föräldrar än två som fortsätter att leva ihop men där det är iskall som Sibirien. Och när det gäller vänner och bekanta så kommer de flesta tycka att det är tråkigt (självklart) men även stötta och förstå er. De som inte gör det är inga riktiga vänner och de kan du klarar dig utan. En viss förändring kommer dock att ske och det är är att era gemensamma vänner via dig kommer att ha en mer naturlig närhet till dig och precis samma för din man. Men det är ytterst ni två som sätter förutsättningarna för om ni båda skall kunna fortsätta träffa och umgås med era vänner som förut.

Det sista kanske är det tuffaste. Hur säger man "Jag vill separera" efter så många år?  Finns det något idealt tillfälle? Jag tror inte det. Jag tror att "modet" infinner sig med tiden eller så är det ögonblickets möjlighet som för upp det på tal (efter att det har mognat under lång tid). Det viktiga är att fundera igenom beslutet ett par gånger. För och nackdelar. Konsekvenser men även det positiva det kan medföra. Och handen på hjärtat - jag tror de flesta uppskattar ärligheten och respekten att ta upp det istället för att kanske göra den enklare vägen via en affär på sidan om och med hjälp av den tredje personen driva igenom en separation. För det är inte så ovanligt att det händer.

Jag lider med dig och förstår helt att detta måste uppta det mesta av dina vakna timmar. Men kom ihåg att du alltid kan påverka utgången av detta drama. Och du måste våga ta tillbaka din lycka. Antingen genom att försöka - tillsammans med din man - få upp båten på rätt köl igen. Om det inte fungerar eller han inte har någon vilja eller ambition så kan du inte fortsätta att bruka våld på dig själv.  Du har rätt till ett lyckligt liv. Utnyttja den rätten.
 

Jag förstår hur du menar när du säger att du inte längre är mottaglig. Jag tror att vi alla har en punkt där vi brister och sedan orkar vi inte längre. Jag antar att detta problem inte dök upp igår utan att du har burit på det mycket lång tid men på den sista tiden har det blivit mer påtagligt och kritiskt. Du kanske har nått din punkt nu där du inte längre orkar, vill eller klarar av att försöka ett tag till. En negativ spiral uppstår lätt när man inte synkar med varandra. Han drar sig undan från dig. Du försöker och försöker men han vet var han har dig. Till den dag du ger upp lite och du istället drar dig undan. Nu känner han att det är något och söker dig men nu vill inte du. Ju mer han försöker desto mer avståndstagande blir du på alla plan. Man kan tycka att både du och han borde vara nöjda. Han för att du inte längre är så på och du att han "uppvaktar" dig mer. Men har man kommit för långt så blir det snarare åt andra håller och spiralen går ett varv till nedåt.

Det är få som klarar av att leva i ett förhållande utan fysisk och "mental" kärlek. För den behövs där för att man skall känna en samhörighet. Det är få som bara kan leva på sexet och inget annat. Det är få som kan leva på den "mentala" kärleken utan den fysiska. I alla fall i längden. Förr eller senare gör avsaknaden saker med oss.  Det kan komma smygande. En kall, ljudlös kil som slås ned mellan personerna och en dag känner man att man snarare är bra kompisar är man/kvinna i ett förhållande. Kärleken man känner kan då snarare kännas som den man känner för en familjemedlem eller en mycket bra kompis. Men den kärlek man saknar är helt annorlunda.

Åtrån, lusten, att känna att den andre vill ha en, att den tänder på en, att uppleva att man fortfarande är nummer ett (utan att behöva fråga om det eller bara få det muntligt på ett "inövat" sätt), det är saker man saknar. För den hakar rakt in i kärleken till personen. Åtrån och kärleken är som Ying & Yang, Salt och sött. De kan vara OK var för sig ett tag men det de flesta vill ha är hela paketet. För när det finns där är det magiskt. När det är borta så känns det otroligt tomt.

Ditt förhållande behöver inte vara utdömt. Jag upprepar det igen - det hänger på hur ni vill göra. Hur pass engagerade ni båda är. För det räcker inte med att en vill. Både måste ha 100% vilja att göra det tunga och ofta frustrerande jobbet att hitta tillbaka. Men om någon utav er känner att man inte kan åta sig detta på ett fullt och ärligt sätt så ta en paus och fundera över det. För det är i mina ögon helt bortkastad tid på att förska när någon inte har den fulla ambitionen och viljan.

När det gäller det materiella så antar jag att du främst syftar på två saker vi alla mest oroar oss över - boende och ekonomi. Du/ni har en 4:a idag (?) och jag förstår att du vill ha tillräckligt med utrymme för barnen när de är hos dig och för dig själv. Men tänk såhär att det kan vara målet men att du får nå dit steg för steg. Precis som du har gjort tidigare i ditt liv. Det andra är ekonomin och den kommer att förändras. Men du kommer att märka att med en vettig hantering av dina egna pengar så kommer du att snabbt anpassa dig och problemet kommer bli mindre med tiden. Dessutom kommer du att få en frihet och möjlighet till ett nytt liv vilket kan kompensera det du känner att du har förlorat.

Det är svåra beslut vi ibland ställs inför i livet. Vid vissa tillfällen kan det vara värt att vänta för saker kan förändras till det bättre. Men ibland kan det även vara motsatsen och det man är uppe i är svanesången där valet att avvakta bara innebär att det går från dåligt till ännu sämre. Hur vet man vad man skall välja?

Svårt att säga men det viktiga är att ta in den andra personen i det hela så fort som möjligt. För om man känner att det här inte är bra, jag fixar inte detta längre, så kommer den andre att förr eller senare märka att något inte står rätt till. Fram till denna punkt så hinner det bli ännu mer komplicerat. Om man flaggar och säger att jag är inte lycklig så kan det självklart komma som en chock. Men jag tror att de flesta uppskattar det för det visar att man spelar med öppna kort och vill låta den andre ha en chans att påverka, om det nu bara sträcker sig till att informera personen till att börja med. När den andre vet att man inte är lycklig så öppnar sig möjligheten till förändring. Det är ingen garanti att det blir bättre med vi kan vara 100% säkra på att om den partnern inte kommer med i det hela så finns det bara en minimal chans till en förändring. För hur skall den veta att det inte går att fortsätta såhär längre?

Vi män har ofta en tendens av att fatta långsamt när det gäller signaler som en kvinna hade snappat upp på ett ögonblick. Vet inte om det bottnar i att vi föredrar att få ett problem levererat rakt och tydligt via ord - "Jag är inte lycklig längre". Samtidigt så kan vi känna av att något inte är som det skall men när kvinnan inte säger något på eget initiativ eller svarar på vår fråga "Vad är det? (vilket kvinnor ibland kan tycka bara kan besvaras med ett "Duhh..." för det är så självklart vad som är fel) så utgår vi ifrån att det nog inte är så farligt. Därför är det viktigt att vara rak och tydlig och kanske ta till sig teorin om att män och kvinnor kommunicerar på olika sätt. 

Du säger att du har sex med din man. Men du saknar "det där". Känner du att du verkligen vill ha sex med honom med "det där" saknas? Eller är det så att du klarar av att ha sex med honom men det blir mest för att stilla hans och din drift och inte för att du åtrår honom (eftersom det där saknas)? Eller har det så att det tar emot men du gör det för det dåliga samvetets skull?

Du nämner 4 år som om du har stakat ut ett plan i huvudet. Jag kan inte dra mig ifrån att känna en viss jämförelse med liknande resonemang som när man är hos tandläkaren och tänker "Om 30 minuter är jag ute härifrån" eller man sitter på en långflygning och hela tiden tittar på skärmen och tänker "Nu är det bara 8 tim och 40 min kvar.....8 tim och 38 min kvar...." Är det för att din son troligtvis flyttar hemifrån då eller annan orsak? Du nämner även att han behöver massor av kärlek och uppmuntran. Vad är det du fruktar skall hända som innebär att han inte får det vid en separation? Om han är i en känslig period just nu så kan man även fundera över hur han tar det ifall han spenderar fyra år tillsammans med sin mamma som inte vill vara kvar med hans pappa (vilket är svårt att dölja). Jag säger inte att det kommer att synas, men barn ser och känner av mer än vad man tror syns utåt. Detta med de 4 åren kan även tolkas som att du redan har bestämt dig men du skall bara sitta av tiden med din son. När dessa 4 år har gått, hur skall du då leverera nyheten till din man? Jag kan tänka mig att han kommer säga "Varför har du inte sagt något tidigare (därav det viktiga med att ta med den andre och vara tydlig).

Det finns nog ingen Silver Bullet när det gäller problem som detta. Alla förhållanden är unika med olika förutsättningar, bagage och personligheter. Trots det så finns det ofta några gemensamma nämnare som man kan dra erfarenheter av. Jag kan inte ge dig något råd om att gör såhär så kommer allt lösa sig. Det är bara du och din man som vet lösningen. Däremot kan jag försöka bidra med min syn på saken som lekman, vilket även svarar på din fråga om jag är psykolog. Nej, det är jag inte och har inte läst en minut i ämnet. Jag är en helt vanlig man som försöker lära mig av det som livet försöker lära en. Och jag lär mig fortfarande och kommer inte sluta förrän "The Fat Lady Sings"
 

Tror att detta kan vara lika vanligt där det är ombytta roller. Kvinnan är trygg, tar hand om familjen och hemmet samt är att lita på. I denna typ av exempel så vekar det ibland vara så att vissa män tycker att kvinnan blir för och  vanlig och då speciellt när det kommer till sex. De vill ha en mer vild, galen och experimenterande partner för de tycker att hon inte vill testa eller göra saker i sängen som "andra kvinnor gör". Där har de männens "drogsug".

Det finns nog ingen som inte uppskattar uppmärksamhet, uppvaktning, bekräftelse, spänning, att få utforska, jag allt det som man upplever i en förälskelse. Men vad är det som säger att man inte kan komma ganska när även i ett fast förhållande. En förälskelse är en fas som för de flesta slutar i att den klingar ut efter en tid så det är inget bestående. Ett förhållande är steget efter om man lyckas överleva förälskelsefasen. Där kan man utveckla något djupare, större, tryggare. Ruset är nog borta men om båda hela tiden arbetar med att hålla förhållandet vid liv, och då så nära känslan av en förälskelse (med allt det man gjorde då) så är det inte som säger att man inte kan nå ett läge där ens partner (och naturligtvis man själv också) är både trygg och en "vild bekräftade älskare". Det behöver inte så i ett motsatsförhållande. 

Men det är svårt och "It Takes Two To Dance". Ser man inte om sitt hus så finns risken att man med tiden kommer sen sin partner mer som en mycket god vän, en livspartner, någon man älskar som en t.ex en familjemedlem eller mycket bra kompis, men inte som den kärlekspartner som man vill ha. Dvs man & kvinna. Det går inte att skylla på jämställdheten men jag tror att många har svårt att anpassa sig till vilka förväntningar som man förväntas leva upp till samt att vi matas via press, media och sociala nätverk hur "lyckliga och framgångsrika alla andra är" där det verkar som om alla andra lyckas med detta. Utom en själv.

 

Det är lätt att bli hemmavan. Men vänjer sig och intalar sig att det krävs mindre och mindre uppmärksamhet till partnern eftersom det verkar ju funka. Det ju ingen som klagar. Här ligger nog ansvaret (om man nu kan kalla det) på båda. Den som inte tycker att den får det den vill ha eller behöver har skyldigheten att säga till. Vi kan inte läsa varandras tankar och säger man inte vad man tänker eller känner (för man tycker det borde vara uppenbart) så tar man risken att partnern kanske missar det.

En del personer har tydligen svårt att berätta för sin partner att man behöver mer av kärlek, ömhet och "bekräftelse" eftersom det känns som att det blottar en typ av svaghet hos en själv. Att man är beroende av den andre och i sin vilja att vara stark och självständig så kan det slå omkull den balans man vill hålla. Man vill inte visa att den partnern har ens hjärta i dess hand och man är lite desperat på att få personens bekräftelse på kärlek. Men som det är i alla förhållanden så måste man våga älska för att bli älskad och det handlar mycket om att våga blotta sig även om att man kanske fruktar att blir sårad och lämnad.  

Den andre partnern är någonstans fult medveten om risken med att bli hemmavan och att ta sin partner för givet. Det brukar ibland märkas när partnern har kommit så långt att den vill lämna och då säger "jag vet att jag inte har...." Man kan fråga sig varför den då har låtit det gå så långt trots att den har känt av eller varit medveten om det. Tror att förklaringen kan ligga i en massa olika orsaker. Att man har tappat bort "det" på vägen för en lång tid tillbaka och ju längre tiden går desto svårare känns det att vända det och med tiden blir det ett sätt att leva. Man kanske inte ens ser elefanten i rummet och det tas aldrig upp. Så år en dag till, som blir en vecka och månader. Vi människor är väldigt lika men samtidigt unika som man kan skall aldrig generalisera. Men det verkar som om vi ofta hamnar i samma problem men där den personliga orsaken till det är individuell och lite mer unik.  Detta pga vi alla är olika, kommer från olika uppväxter (familj, personliga erfarenheter osv), har färgats att det vi har upplevt under våra liv och bär på eget bagage. Det som ofta drabbar en del människor är att man vänjer sig.

Man glömmer bort att man en gång kanske kämpade för att få det man har, hur mycket man ansträngde sig utan att tveka. Det som man idag tar för givet att det alltid kommer att finnas där. Det gäller stort som smått. Om vi hamnar i en situation där vi förlorar det så inser vi då ofta hur värdefullt det faktiskt var och att kanske har prioriterat fel. Att man skulle ha fokuserat på just "detta" som nu är borta istället för allt annat som nu i eftertankens kranka blekhet känns helt bortkastat. Det betyder inte att man skall sluta klaga och nöja sig med det man har. Istället handlar det om att ta en funderare över det som är viktigt här i livet. Vad är det jag INTE kan leva utan eller aldrig vill förlora.

Barnen är en självklar sak som ingen tvekar över. Vi har väl konstant dåligt samvete över att vi aldrig ger dem tillräckligt med tid. Och kanske kan vi skjuta på vissa saker som mest handlar om det materiella och kravet på att kunna visa framgång till fördel att vika en hel dag åt dem istället där det bara handlar om fokus på barnen, det dom vill göra. När det gäller kärlekslivet så verkar det som om man tror att man det finns en större tolerans och överseende eftersom det handlar om två vuxna. Och då är det väl inte omöjligt att man prioriterar på ett annat sätt. " - Uppvaktning och tillsammanstid skall vi självklart ha men jag skall bara först fixa...." och så går tiden och det blir skjutet på framtiden. Efter ett tag kan känslan att "det kanske inte behövs så mycket" infinna sig eftersom partnern inte klagar, och själv orkar man inte just nu och så blir det i princip aldrig av. Det färgar sakta av sig, man glömmer bort vad det var som gjorde att man föll för sin partner, hur det kändes. Istället så knatar man på och lever samt håller liv i förhållandet helt på den "djupa kompiskänslan". Trots att båda säkert känner att man har låtit "det" försvinna. Självklart färgar det också av sig på sexlivet eftersom man inte känner att ens partner inte har samma lust längre eller vill ha en (borttappad sexlust kan självklart också bero på andra saker) .

Som vanligt blir det alltid långt när jag skriver. Vill inte spamma er andra med mina låååånga inlägg men jag vill få fram hur jag ser på saken. Summa sumarum: Det går att vara både trygg och farlig. Men det kräver insikt, vilja och en hel del investering i partnern och förhållandet. Inte vid några enstaka tillfällen utan regelbundet. Det fina i kråksången är att när man väl har fått igång det så brukar det vara lättare att underhålla det. Och den positiva feedbacken skapar lust att fortsätta.

 

True.

Det är väl bara att inse ett par saker:

Att småbarn och den tiden förändrar oss som människor men även det sätt vi har lev innan. Att inget är som förut och att man startar ett nytt liv. Vilket innebär att man under en kanske lång tid måste prioritera om och man inte har samma frihet att vara spontan som tidigare. Där man får acceptera att sömn och mat kan gå före sex för en del personer. Att man inte skall se det som en katastrof eftersom det kommer bättre tider. Men även att man INTE får glömma bort närhet och uppskattning i vardagen (utan automatisktförväntan/krav på det skall leda till sex) för tid för närhet finns det alltid tid till. Det underhåller själva "detet" och när man får tid, ork och lust för sex så kommer det kännas mycket bättre för det flesta. Det gör även att de flesta får lust till att ha sex också. När det gäller sexet så kanske man också måste acceptera att det för tillfället är annorlunda. Det kanske inte finns ork eller tid för långa sexorgier utan man kanske måste köpa att de för stunden handlar om snabbisar när tillfället ges (Hej Bollibompa!), vilket även för en del faktiskt kan vara spännande. 

Att press och media lever på att sälja reklam. Och det kräver läsare och tittare. Det effektivaste sättet att locka dessa är att avslöja något, att spela på människors fruktan och nyfikenhet samt att utge sig från att kunna ge svar på de frågor som människor har. Men även att måla upp en drömvärld som i de flesta fall inte existerar. Så varför då inte visa vackra, starka, framgångsrika personer som lyckas med allt det som vi andra dödliga inte klarar. Och de gör det med en klackspark. Vem vill inte vara som dom? Men sanningen är nog att det bara är en bild som målas upp och att alla för eller senare ställs inför livets utmaningar. Tyvärr så blir denna fabricerade blid en "sanning" med tiden och alla försöker själva att leva upp till den, åtminstone försöka visa för andra att de har lyckats. Gärna på på FB osv. Men det gråts säkert lika mycket bakom gardinerna i 10-miljonsvillorna som det gör i alla andra hem. 

Dessa krav gör att vi ofta känner oss otillräckliga. Det skapar en press där vi förväntar oss att leva upp till dessa ideal. För vem vill "misslyckas" och dessutom visa/berätta det för andra? Det är först när t.ex alkoholen kommer in i bilden och en väninna eller killkompis vågar öppna sig som man får reda på hur det egentligen står till bakom den fasad man försöker hålla upp. Eller det har gått något år och det lyckliga paret i L.A med sin jättevilla nu skall separera eftersom han har haft en affär och han säger att hon aldrig ville ha sex. Då kanske vi höjer ett ögonbryn och tänker Oj! vem kunde ana. Men några dagar senare så är vi där igen i press och media och känner oss misslyckade när vi ser alla andra lyckliga människor som verkar lyckas och hinna med allt det som man skall göra. 

   

Den där meningen fick mig att fundera lite. Menar du tokkär i din man eller tokkär öht i ditt liv?

Är det en insikt du har fått på senare år eller fanns det med i beräkningen redan från början?

Det där är väl symptomatiskt. Har man under alltför lång tid glömt att vårda man/kvinna förhållandet och bara sett sig som mamma & pappa samt kanske även prioriterat annat (karriär, jobb, ekonomi osv) så får man nog till sist skörda frukterna av detta. När tvivlet infinner sig och man ser/hör att andra har samma funderingar och dessutom agerar på det så är nog chansen stor att man får det lättare att göra detsamma. I alla fall börja ifrågasätta det hela på allvar.

Sen är det nog så att vi vid en punkt i livet börjar fundera på får egen "dödlighet". Att det känns som om livet som ligger bakom en nu är större/längre än det man kan se framför en. Att det känns som om det är hög tid att fundera på vad man vill med resten av sitt liv. Att det inte går att skjuta det på framtiden längre. Att känslan av att "nu eller aldrig" blir påtaglig. Tror att man då ifrågasätter mycket i livet. Jobbet, karriären, drömmar, visioner och självklart vart man är på väg.

Om det då känns att ens partner inte längre delar det man vill göra med "resten av livet", kanske inte visar något intresse öht utan verka vara helt nöjd med det som man har - och att detta som man har inte längre känns rätt eller saknar en massa saker - då är det nog inte så konstigt att man på allvar börjar fundera.   

Kärlek kan ta slut. Det finns ingen garanti på att all kärlek skall vara för evigt (trots att tanken kan vara skrämmande för en del). De finns de som lyckas hålla den vid liv hela livet. I motgångar och uppgångar. Sen finns det de som trots försök inte lyckas. Och även de som missar hela grejen med vad som krävs för att hålla ett förhållande vid liv. Självklart finns det även de som kanske känner eller inser att de "valde fel" och nu sitter med Svarte Petter. Oavsett vad så kommer alla förhållanden för eller senare utsättas för prövningar och hur utgången bli hänger nog mycket på hur mycket vi engagerar oss i varandra.