Jag hade lämnat om det inte vore för.....

jag fyller 44 snart, har två barn, skilde mig för ca  1,5 år sen. Jag kände ungefär som du men vi skildes till slut. Vi är bästa vänner idag, det flyter på med barnen och kärlekslivet. Så ge inte upp, klart det inte är kört för dig om det är det du vill. Har ni gått i terapi?

Alldeles för många har en rosaskimrande bild av det "perfekta livet" som i princip är omöjlig att uppnå i verkligheten.

Alldeles för många har en rosaskimrande bild av det "perfekta livet" som i princip är omöjlig att uppnå i verkligheten.

Vad är det du fruktar mest? Att inte hitta någon ny/kärleken igen? Att förlora närheten till barnen pga varannanveckor? Att förlora den ekonomiska och materiella tryggheten? Att gå miste om ert sociala nätverk med vänner och familj? Att börja om från början igen? Att du kanske ångrar dig och då är det för sent? Att förlora din man som bästa vän? Att inför hela världen erkänna att ni/du misslyckades? Att den bild som ni/du målat upp numera bara är en fasad? Att du skall såra och svika de du tycker om pga din "egoism"? Att det kommer bli en konflikt som du inte vet om du orkar eller vågar starta?

det är mycket bra att gå i terapi. Jag och mitt ex gick men vi skilde oss sen ändå men jag har haft nytta av terapin och kanske hade vi inte skilts åt som så bra vänner om vi inte hade gått, tror jag. Men du måste ju först vet vad du vill egentligen. Anser du att loppet är kört så måste du ta tjuren vid hornen. Terapi kan hjälpa dig/er se klart på läget med lite input från en tredje part. Eller så kan man gå ensam också, det kan vara bra det med

Så det du säger är att du är rädd för förlora den ekonomiska och materiella tryggheten.  Att du om du väljer separation så kanske ångrar dig och då är det för sent. Ävenatt du skall såra och svika de du tycker om pga din ditt val samt att själva orden du måste säga och den efterföljande turbulensen känns övermäktig och skrämmer dig. Om vi bryter det det bit för bit så: Att bli ensam kvar på glasberget eller inte hitta någon ny kärlek är nog ditt minsta problem om du väljer att separera. Du kommer att upptäcka att världen är full av potentiella partners. Men som vanligt är det inte så svårt att hitta kärleken utan utmaningen är att behålla den. Det finns ingen garanti att du kommer springa på Mr Right inom kort men det kanske är vettigt att ta det lugnt. För livet är inte slut vid 44. Långt ifrån och snarare tvärtom. Det är nu du har all erfarenhet, vet vad du vill och inte vill, vad du vill ha men inte vill ha samt har den trygghet som du tidigare inte hade.  De flesta större förändringar innebär en påverkan på det ekonomiska och materiella på något sätt.. Det kan vara förlorat jobb, ökade levnadskostnader osv. Två som bor ihop (och under en lång tid) har en starkare köpkraft en en singel. Men skall priset för en semesterresa per år samt en fin bil och vackert hem betalas av att en person är olycklig? Är det priset vi är beredda att betala för denna "frihet"? Innerst inne så vet vi att ingen kan köpa vår kärlek. Den måste byggas på något annat än bara pengar och ekonomisk trygghet. För annars blir det en typ av prostitution där vi säljer oss för att få leva i ett liv av köpt lycka men där vi inte trivs. Vårt liv är fullt utav val. Experter säger att vi medvetet/omedvetet gör tusentals val varje dag. Val vars påföljder kanske inte märks så mycket. Men i livet kommer vi för eller senare ställas inför medvetna och svåra val där vi inte vet vad påföljderna kan bli med där vi kan föreställa oss vad ett felaktigt val kan innebära. Som t.ex det du funderar över. Det du vet idag är att du inte är lycklig där du är. Det är fakta och det är detta som har fått dig att ligga vaken om nätterna, det som ofta upptar dina tankar och som har fått dig att söka dig hit till FL. Ingen kan garantera lycka. Men det du kan vara säker på är att du inte kan fortsätta som det är nu. I en ideal värld är det vinst varje gång och ingen gör ett felaktigt val. Så funkar inte livet och det vet du. Det kan vara så att du har börjat ta de första stegen mot något som blir en övertygelse om att det bara finns ett val. Om så, avvakta till känslan är 100% rätt. Men majoriteten av de som har valt att separera, om bara som särbos, har sagt att de önskar att de hade gjort detta tidigare. Och det finns inget som säger att en separation skall behöva betyda slutet. Det finns de som har hittat tillbaka och fått en nytänding.Det finns även de som insett att en separation har varit det bästa när fakta ligger på bordet.  Framtiden är alltså inte skriven. Vi kan inte gå runt ett helt liv och undvika konflikter. Men det är skillnad på att såra med uppsåt kontra att såra någon pga att omständigheter innebär det. Om du väljer att separera så gör du inte det för att såra utan för att du är olycklig och inte mår bra i förhållandet. För att inte fortsätta att lura din man och på så sätt såra honom med spelad kärlek och lögner så väljer du istället att vara ärlig och säga som det är. Trots att det självklart känns i era bådas hjärtan. Men vad skulle alternativet vara? Och hur mycket sårande skulle du inte orsaka honom och dig själv genom att spela spelet "den lyckliga frun och familjen"? Han kommer förr eller senare genomskåda det eller påverkas av teatern indirekt. När det gäller era barn så kommer de trots allt älska dig och er villkorslöst. Barn är även mer intelligenta och ser mer än vi tror. Om och när ni levererar beskedet så bli inte förvånade ifall de redan har läst av det mesta av situationen och förstår vad som händer. Självklart har de rätt att bli ledsna och besvikna men de väljer hellre ett par separerade lyckliga föräldrar än två som fortsätter att leva ihop men där det är iskall som Sibirien. Och när det gäller vänner och bekanta så kommer de flesta tycka att det är tråkigt (självklart) men även stötta och förstå er. De som inte gör det är inga riktiga vänner och de kan du klarar dig utan. En viss förändring kommer dock att ske och det är är att era gemensamma vänner via dig kommer att ha en mer naturlig närhet till dig och precis samma för din man. Men det är ytterst ni två som sätter förutsättningarna för om ni båda skall kunna fortsätta träffa och umgås med era vänner som förut. Det sista kanske är det tuffaste. Hur säger man "Jag vill separera" efter så många år?  Finns det något idealt tillfälle? Jag tror inte det. Jag tror att "modet" infinner sig med tiden eller så är det ögonblickets möjlighet som för upp det på tal (efter att det har mognat under lång tid). Det viktiga är att fundera igenom beslutet ett par gånger. För och nackdelar. Konsekvenser men även det positiva det kan medföra. Och handen på hjärtat - jag tror de flesta uppskattar ärligheten och respekten att ta upp det istället för att kanske göra den enklare vägen via en affär på sidan om och med hjälp av den tredje personen driva igenom en separation. För det är inte så ovanligt att det händer. Jag lider med dig och förstår helt att detta måste uppta det mesta av dina vakna timmar. Men kom ihåg att du alltid kan påverka utgången av detta drama. Och du måste våga ta tillbaka din lycka. Antingen genom att försöka - tillsammans med din man - få upp båten på rätt köl igen. Om det inte fungerar eller han inte har någon vilja eller ambition så kan du inte fortsätta att bruka våld på dig själv.  Du har rätt till ett lyckligt liv. Utnyttja den rätten.