Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Jag har beskrivit min bakgrund på det här forumet lite för många gånger, ledsen för att jag inte orkar en gång till...

Jag har i alla fall skilt mig efter år av tankar av precis samma karaktär som ni har. Jag tror att man kan ha relationer längre tid än de 7-10 år som brukar anges, men jag tror egentligen att det är emot vår naturliga drift och att det i så fall kräver ömsesidigt engagemang och arbete. Det räcker inte att båda "vill" utan att göra jobbet. Det räcker inte att en både vill och gör jobbet.

För att hålla ihop länge krävs antingen att man vänjer sig så mycket vid situationen och är så rädd för alternativet att man stannar - och sedan ägnar man kvällarna åt att titta på tv om man skall göra något tillsammans - eller så utvecklar man sina hobbies där han är ute och cyklar 15 timmar i veckan och hon tar hand om familjen, eller att hon går på gymmet och kör sin klasser medan han sitter hemma.

Jag tror inte att det är för inte att en kvälls tillfälligt tv-avbrott leder till katastrof på förlossningsavdelningen nio månader senare och en månads kommunikationsavbrott förmodligen skulle betyda döden för mängder av äktenskap. All ångestdämpning som vi fyller våra liv med försvinner och kvar finns tragiken i all sin prakt.

Skall man få ett förhållande att fungera långsiktigt måste man prata, sedan prata lite mer och förstås göra saker tillsammans. Man behöver komma bort från anklagelser och att jämföra penislängd (eller vem som gör minst eller mest och hur man skall värdera allt jobb.)

Min devis är ju som du ser nedan: om du gör som du alltid har gjort, så får du det resultat du alltid har fått. I ett förhållande innebär det att om du inte är nöjd så finns det faktiskt exakt noll chans att det mirakulöst kommer att bli bättre utan att något förändras.

Det kan förstås vara att barnen flyttar ut, att ni börjar ligga med andra, att ni går en kurs i improvisationsteater ihop, börjar med tantrasex, hittar ett gemensamt intresse (där båda faktiskt gillar tanken att stå i ett garage och renovera en väldigt gammal bil) - eller går en sex- och samlevnadskurs.

Cirkus Eros är en kurs jag verkligen rekommenderar till alla som vill få till en förändring, om båda parterna i förhållandet, på riktigt, vill få till en förändring. Mängder med aha-upplevelser, massor av utmaningar - perfekt för att tvinga er ur er komfortzon där ni gör som ni alltid har gjort.

I en del förhållanden har man det för dåligt och får aldrig möjlighet att känna kärlek och glädje, men lika ofta tror jag att det är tvärt om. Man har det så lätt, enkelt och välplanerat att det aldrig bränner till på djupet och man bara drunknar i all mellanmjölk. Aldrig en tår, aldrig ett lyckligt skratt, bara körabarnentillhockeyträningen och renovera huset även om det inte behövs.

Så, det enklaste är faktiskt att skilja sig. Att hitta någon annan att leva med och att se till att inte göra om samma misstag igen.

Det fegaste är att bara leva kvar och tänka:
A. Jag är inte värd något bättre
B. Jag är för rädd för att lämna, tänk om jag blir ensam
C. Det är bättre för barnen om jag är kvar.
D. Jag kan inte tänka mig min sambo med någon annan
osv...

Du ÄR värd kärlek, glädje och skratt. Du kommer att vara ensam ett tag, du klarar det. Och du kommer att hitta en ny. Det är mycket bättre för barnen om du lämnar - det enda du skickar vidare till barnen är att förhållanden är något man skall lida sig igenom och man skall aldrig vara lycklig. Och är inte den person du en gång blev kär i värd att träffa någon annan, att få känna kärlek, glädje och skratt? 

Och skulle inte dina barn må jäkligt mycket bättre om du fokuserade på barnen totalt varannan vecka - och varannan vecka fokuserar din "sambo" på barnen totalt. Barnen får lära sig att man kan leva på olika sätt i olika familjer med fler vuxna som tycker om dem och tar hand om dem.

Det allra modigaste är att stanna och ge sig fan på att lösa det. Att båda är helt fokuserade på att investera all tid och alla pengar i att fortsätta ihop, att det faktiskt är tusen gånger viktigare än en ny bil.

Puss och lycka till!

Vänskapen? Om man har barn ihop kommer man helt hundra procent att fortsätta behöva umgås. Om man sköter skilsmässan snyggt kan man vara minst lika bra vänner. Jag skulle säga att jag och min fd fru är bättre vänner idag än när vi var tvungna att få sexliv och allt annat att fungera. Hon har varit hos mig och min sambo och firat jul och generellt trivs vi ganska bra ihop.

Om man ångrar sig? Generellt sett ångrar ju vi människor mest det vi inte gör, det är väldigt sällan vi ångrar det vi faktiskt gjort efter man har tänkt igenom sina valmöjligheter. Fundera gärna vilka val du gjort i livet där du verkligen funderat, som du ångrar. Det brukar vara väldigt svårt att komma på ett enda i vuxen ålder.

Nej, jag har aldrig ångrat mig - och även om det var jag som drev detta till 100% (min fru sa på familjeterapin att vi ju hade det perfekta förhållandet - och jag tyckte att vi hade exakt 0% av det jag såg som ett perfekt förhållande) har min fru i efterhand, flera gånger, tackat mig för att jag tog beslutet åt oss och att hon mår så mycket bättre idag.

Självklart kan saker gå fel, självklart kan man ångra sig. Men, om du frågar folk i din närhet med långa förhållanden bakom sig, sådana som faktiskt klarar att vara ärliga om de funderat på att lämna, men valt att stanna - och om vad de tänker om det kan det hända att du får intressanta svar. Jag tror i alla fall att du kommer att hitta oerhört få människor som valt att lämna och som ångrat sig. De finns, men de är inte många...

Och majoriteten av dem tror jag faktiskt har lämnat för att de hittat någon annan de blivit förälskade i, inte för att de konstaterat att förhållandet inte var något att ha...

Jag var otrogen de sista åren, tyckte att det var rätt praktiskt eftersom vi ändå inte hade sex. För att göra en lång historia blev jag kär i en av de jag låg med och insåg att det fanns så mycket känslor där inne som ville komma ut. Jag avslutade mina relationer, tog en funderare och kom fram till att jag inte ville leva så och inte ville leva sexlöst och helt värdelöst med min fru.

Vi gick i familjeterapi, efter tre-fyra månader sa terapeuten att vi inte kom någonstans, våra positioner var låsta. Jag ville ut och hon ville få det att funka. Vi flyttade isär på prov, tre månader utan att diskutera hur vi skulle göra efter de tre månaderna. När de tre månaderna var klara var vi helt överens om att vi skulle separera, då var det glasklart för båda. Så totalt 7-8 månader från det att jag formulerade tanken "jag vill ut".

Totalt kanske 18 år sedan jag tänkte tanken första gången - att vi inte skulle vara ihop. Därefter barn, giftemål och husköp och allt annat vi kunde struntat i, eller inte. Barnen blev ju bra! ;)

Som vanligt tillför de Robespierre mycket visdom till tråden. Vill fylla på lite med vad jag tror.

Jag tror ju snarare att kärleken försvinner ur praktiskt taget alla parförhållanden med barn och tror att det är extremt sällsynt att båda partner faktiskt är genuint älskande efter tjugo år och två barn tillsammans - och skall man lyckas med det kräver det en enorm mängd arbete, ett gemensamt ansvarstagande för att sätta relationen där den skall vara, en ständig förändring i ett dynamiskt förhållande och en stor mängd snedsteg (inte nödvändigtvis i sexuell form) där förhållandet kontinuerligt utvärderas och fågel-fenixas.

Den andra varianten av ett långt förhållande - som är praktiskt taget alla långa förhållanden runtomkring oss är en (eller oftast flera) personer som ständigt gör våld på sin vilja att bli bekräftade, sedda och upphånglade och istället väljer ett liv där allt handlar om att dämpa ångesten genom tv, datorspel eller att bara se fram emot nästa semester, eller nästa sak man skall handla och där man övertygar sig själv om att då kommer jag må bra.

Att ta ansvar för sig själv, sin egen (och sin partners) lycka, att faktiskt göra utvärderingar med din partner där du, utan att vara rädd för att såra och skada beskriver dina drömmar, vad du saknar, vad du vill. Att låta den andra partnern göra samma och se om man kan lösa det tillsammans ett år i taget eller så. Att aldrig ta den andra för givet och att alltid, vad som än händer vara sann mot dig själv.

DU är faktiskt precis lika mycket värd som din partner. Du kan inte veta att dina barn kommer att må sämre efter en separation och det är INTE ett misslyckande med en skilsmässa. Det är inte ens säkert att det är ett "lyckande" med att behålla ett äktenskap.

Jag tror, som vetenskapen, att vi är gjorda för att ha förhållanden som varar i sju år. Vi KAN ha förhållanden som varar hela livet, men det enda som säger att det är bättre är den rådande normen. Jag tror också att chanserna för långa förhållanden exempelvis ökar om man tillför saker till förhållandet som den rådande normen inte tillåter. Man får tro som man vill - men var medveten om att bara för att NORMEN säger att livslångt äktenskap är det du skall sträva efter, så finns det ingenting alls som säger att det faktiskt är så.

Tänk själv istället för att låta "1 miljard flugor kan inte ha fel, ät bajs"-mentaliteten påverka hur du lever ditt liv.

Plockat från ett annat sammanhang, men fungerar på de flesta platser när man funderar över livet...

Ehja, bilden då...

En liten kommentar...

Barn mår inte illa av att höra eller förstå att föräldrarna bråkar. Barn mår illa av när de inte ser att de blir vänner igen inom rimlig tid och att allt är som vanligt. Det är så man skapar konflikträdda barn, barn som förstår att det är farligt att vara oense, att det är farligt att berätta det som man tycker.

Så, bråka på ni, bara ni blir vänner igen så att barnen ser det och får förstå att det är på riktigt. Och blir ni inte det är det faktiskt helt SJUKT att hålla ihop för barnens skull. Snacka om björntjänst.

Jag har gått Cirkus Eros-kursen och ja - man har sex i gruppens närvaro - om man vill. Det finns inget på kursen som någon tvingas till.

Sen fungerar det så att allt är väldigt fokuserat på sin partner. Eftersom man har ögonkontakt till 100% under praktiskt taget alla övningar är man självklart medveten om vad som händer runtomkring, men skall du samtidigt vara 100% fokuserad på din partner är du bara "här och nu". Jag har faktiskt ingen aning om vilka andra par som hade sex och vilka som inte hade det. 

Jag tror absolut och helt säkert att det är ett sätt att få tillbaka intresset. För det första är det nog faktiskt mer fokus på samlevnad, bekräftelse och kommunikation än sex och för det andra får man ett smörgåsbord av allt möjligt roligt som man kan diskutera om, utforska hemma eller vad man nu behöver. Att utforska sex tillsammans är väldigt mycket roligare än att göra det på egen hand. Man kanske har tappat intresset, men klarar av att hitta det igen.

Eller så kan man inte det - och då är det dags att gå vidare...