Jag hade lämnat om det inte vore för.....
Hej ni alla. Intressant tråd. Vad hemskt att vara tvungen att lämna. Oavsett orsak. Ekonomi, labil fru eller Avsaknad av spänning. Lycka till alla med era drömmar och förhoppningar. Vad kloka ni är.
Inlägg från: Drömtjejen
|
-
-
#75Vad jag kan skönja mellan raderna så har din fru vissa känslomässiga och sociala svårigheter. Är du kvar för att du är orolig för att hon inte kommer att fixa föräldrarollen på egen hand? Eller vill du ha en ny relation med en annan kvinna som delar ditt liv och uppfyller dig med sexuell glädje? Du verkar ensam. Många män har få vänner att dela sina sorger med. pratar du med dina vänner om detta? vad är hon missnöjd med egentligen, eller lever hon i förnekelse?Anonym (man40+) skrev 2014-01-30 07:57:03 följande:Det är en lång tråd detta, som sagt, men med många bra tankar och tänkvärda ord. Men allt detta till trots så är denna tråd bra en bråkdel av det som förekommer i mitt och många andra personers tankar - och har så gjort under mycket lång tid.
Ibland undrar jag "Hur länge till ska jag lura mig själv, eller min partner för den del". Alltså om jag känner på detta sätt - kan det verkligen vara "Rätt" att stanna kvar då. Jag känner mig väldigt elak mot min partner då jag har dessa tankar - men samtidigt så vet jag att jag flertalet gånger har lagt korten på bordet och sagt vad jag tycker. Då verkar det som att man fått gehör - men likväl så återgår cirkusen till det vanliga igen efter märkbart kort tid.
Jag tror att min fasa framförallt är just barnen. Men å andra sidan så vet jag att de känner av spänningarna som ligger i luften mig och min partner emellan.
Känns som att man är så nära på att kunna ha en lycklig och fungerade familj - men alltjämt så känns det så onåbart... på något sätt en omöjlighet. -
#81Anonym (man40+) skrev 2014-01-30 20:28:11 följande:Det är så här att min partner visar ganska tydliga tecken på Asberges syndrom. Nu heter det väl inte så längre utan har en annan benämning. Hursomhelst så är det svårt för en sådan person att sätta sig in i vad en annan person känner tycker osv. Saknar förmåga att koppla ihop resonemang med en röd tråd. Har lika svårt att organisera saker omkring sig som den har för att stå ut med att det är stökigt runtom - vilket i sig då blir en orm som biter sig i svansen. Det går bra att ställa massa krav på andra, men verkar som att de själva går i en egen fil. De tror att de är de som håller i ordning saker och får saker gjorda, när det i själva verket är någon annan som gör allting runtom - De ser inte det helt enkelt. En blind zon. Det är inte förrän nu det senaste året som detta har blivit tydliggjort för mig. Förut trodde jag allt berodde på mig, att det var jag som behövde förändra mig och mitt beteende för att "allt skulle bli bra". Men efter min egen terapi - så har jag nu varit mer mottaglig och se denna andra sidan - alltså att inte allt beror på mig.. utan tvärtom kan vara någon annan som ligger till grund för hur saker och ting är. Problemet är att ju mer jag har läst om detta syndrom - desto räddare blir jag - eftersom jag ser en lång process framöver för min partner att gå igenom för att helt enkelt kunna leva ett enklare och mindre jobbigt liv än just nu. Men nu är det också så att för att man överhuvudtaget ska kunna ta steg framåt måste man själv acceptera och inse att man faktiskt har ett problem. Och där är min partner inte än - tvärtom är det en rejäl försvarsmekanism som är ivägen. Detta gör att det går inte att direkt adressera problemet...eller att försöka "fixa" något. För vad ska fixas när det inte är fel på något.... Med dessa nya vyer på saker o ting har jag tänkt tillbaka många år - och kan känna igen alltför många tecken / händelser mm vilket bara bekräftar mina tankar. Min terapeut har också sagt att min partner behöver rätt vård, men att det är svårt i dagens samhälle att nå fram till rätt person. Jag undrar hur länge till jag orkar. Egentligen vet jag att jag borde sätta punkt nu. Men varför ska det vara så svårt.
Att ha en lycklig och fungerande familj. Tja. En familj i kaos blir inte lycklig. Jag förstår dig om du vill lämna och hitta balans någon annanstans och ett liv lite i frihet en bit från alla måsten. Ungarna får lära sig att fungera på olika vis hos olika föräldrar. Det har de säkert gjort hela tiden. Du har dragit ett tungt lass och behöver vila, fast du kan se saker klart verkar det som. Du har gjort analysen och lärt känna dig själv. Det är starkt gjort. Om du väljer att lämna, lycka till.tror att du bestämt dig. Fixar du det på egen hand ekonomiskt? Gör din fru det? Många i min närhet har gått isär nu eller är mitt uppe i det. Killarna har det tuffare, verkar det som. Två tjejkompisar älskar varannan vecka livet. Fast de har ju tagit stort ansvar, ett ansvar du verkar ha tagit hela tiden i din familj. -
#85Anonym (same) skrev 2014-01-30 22:32:13 följande:Läst igenom alla sidor. Sitter i liknande situation. Tyvärr är jag för feg för att göra något åt situationen. Jag vill inte misslyckas igen. Vi har testat med familjerådgivning men maken tyckte det var bortkastad tid.
Då vill han inte va? Älskar ni varandra? Varför är du feg? Kanske är det precis som för TS.mannen bästa vän och dessvärre inte kär längre. Eller av ekonomiska skäl. Eller som anonyme 40 plus. Oavsett så ger det huvudbry för alla säger att gräset inte är grönare på andra sidan. Där växer bara en annan sort skulle man kunna säga. Maken din är inte mottaglig, det var inte min heller. Man ska orka gå igenom processen i detta och då är det behändigare att vara feg och så småningom ha en affär vid sidan om. Kram på dig:) -
#86Habitus skrev 2014-01-30 20:42:19 följande:Du har ju en ursäkt för allting... om inte för det, om inte för annat...du kan göra det om du bestämmer dig och lgh går att ordna så du fortfarande kan ha dina barn, du kan träffa någon så småningom som får dig att känna exakt såsom du vill uppleva kärlek. Eller tänkte du spara allt detta till ditt nästa liv?? Jag lämnade ett dåligt förhållande för jag insåg till sist att jag vill leva lycklig och i kärlek, gör jag det så blir det bättre för mina barn även på sikt. Barnen var små när jag skilde mig, fyra år sen och nu mår jag prima. Gjorde det förresten rätt omgående efter flytten...
Först måste man erkänna frhållandet som dåligt. -
#88
Då skulle inte jag kalla det för feghet utan respekt för ert förhållande och barnen. Förr så tänkte jag alltid att det var en typ av misslyckande att inte förbli gift. Jag tänker inte så längre. Jag börjar mer och mer att tänka likt de andra kloka råden i tråden att det är ett svek mot sin egen person. Att förneka sig själv lycka och välbefinnande och det som motiverar en att leva fullt ut är ett svek. Man gör våld på sig själv. Det har tagit mig lång till att inse det och efter många samtal med vänner om varför de tog steget att lämna har jag insett att alla förhållanden är olika och människor prioriterar olika. Det är när man sätter sig själv i tredje rummet och gör saker som inte alls gagnar en själv, som varningsklockorna började ringa och drömmen om ett eget liv tar fart.
-
#92
Hej igen. Ja så klokt . Jag vet inte om det är männen som blir trista eller kvinnorna, antagligen båda. Men det där om att vilja olika saker i livet, att stanna upp och reflektera över riktning i livet tycks alla i 40 plus - åldern göra.ja halva livet är väck. Vad vill jag med resten? För min egen del har jag svårt för Sverige. Det svenska klimatet och lagom- mentalitet står mig upp i halsen. Nu när jag är 40 plus blir jag mer och mer övertygad om att jag inte passar här. Jag är passionerad i allt jag gör, utseendet är kvinnligt kurvigt, inte tjock, vackra drag och jag är naturligt färgstark i uttrycket. Allstså ganska osvensk. Har bra jobb. Jag måste alltid ta första steget eftersom de svenska män jag mött genom åren inte vet hur man gör för att uppvakta en kvinna. Jag tror de är livrädda för mig som inte är androgyn, svenskblond och sval. Vad tycker ni män? Hur gör ni för att visa intresse och uppvakta? Självklart är detta min egen analys efter många år på svensk marknad men har jag rätt? Är män inte generellt mer oengagerade i vår ålder och i vårt iskalla land med tre sommarmånader att leva för?
-
#95
Va fan var det?
-
#97Anonym (man40+) skrev 2014-02-01 16:27:40 följande:Ja det där var någon som hade halkat i diket. Denna tråden rör problematiken / dilemmat kring att vara i ett förhållande där man inte trivs - eller helt enkelt känner sig utbränd. Fast samtidigt vet man inte om man tänker fel eller vad det egentligen är....men varje dag är mer en plåga än en glädje.... och så bör det ju inte va.
Nej verkligen inte. Tänker du på vad du ska göra om du går? Är du där än i dina tankar? Vart du ska ta vägen i så fall? Kram -
#102
Jag tror också att det kan vara svårt att hålla kärleken vid li, men jag tror snarare att det är jättesvårt att hålla passionen och kåtheten vid liv efter 15- 20 år. Det är väl då man börjar experimentera med andra i förhållandet. Man vill ha kul. Det finns mycket tabu som att ha nån vid sidan om eller vara en som öppet träffar andra. Oavsett vad man gör åt situation måste man kunna leva med sig själv. Det finns många därute som känner som TS och några andra som skrivit i tråden. Det är lätt att tro att man är ensam om att känna sig förbrukad och placerad på glasberget. Inte vill man bara vara sexpartner utan egentligen vill man nog ha någon att älska passionerat och innerligt med och att den man gör det medska känna samma sak. Big love.