Inlägg från: Anonym (Sorgsen) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Sorgsen)

    Jag hade lämnat om det inte vore för.....

    Det är en lång process att kunna hitta vägen tillbaka antingen till sig själv i singelliv eller till varandra i tvåsamhet. Jag fick en tankeställare härom dan. Man blir ofta ensam i vår ålder och hamnar på glasberget. Inget blir någonsin som förut. Jag tror absolut att jag blir en gladare mamma på ett plan men en ensammare. Jag yror att man måste ställa in sig på att man kommer vara ensam. I de fall mina kompisar valt att separera har orsaken varit tragisk och förhållandet katastrof. Närmande inte ser någon annan utväg än att skiljas så är beslutet kanske enklare att fatta om inte nödvändigt. I mitt fall har lidelsen försvunnit och även viljan att se en framtid. Han är min förtrogne och min sängkamrat. Räcker det verkligen? Mina kompisar säger att det är mer än många någonsin får i en ny relation och fet blir aldrig på samma sätt med en ny relation. Vad tror ni?

  • Anonym (Sorgsen)
    FeliciaA2 skrev 2014-04-06 21:31:35 följande:
    Skit i de andra nu. Fokusera på dig och din familj. Du måste fråga dig här och nu: Vill jag ha det så här resten av mitt liv? Vill jag jobba på vårt förhållande? I mitt fall var svaret nej, nej en gång för en massa år sedan. Det tog förvisso många år innan jag/vi genomförde min plan men det var det värt. För din del kan det gå mycket snabbare. Angående dina kompisars "det är mer än många någonsin får i en ny relation och fet blir aldrig på samma sätt med en ny relation". Nej jag kan ibland fråga mig varför man skall ha relationer alls nu när jag är mer kräsen, självständig och inte i behov av att bygga bo längre. Jag har de barn jag har och kommer heller aldrig helt bli ensam. Jag skulle kunna tänka mig ett liv utan fast partner eller några exklusiva vänner jag träffade när vi ville. Så varför säga att "det blir aldrig på samma sätt med en ny relation"? Du har antagligen inte behov av samma slags relation i om du skiljer dig. Du har dina barn varannan vecka och kommer inte på flera år kunna klara av en heltidsrelation som innebär att dela bostad. Men du kan gissningsvis hitta en vän som har samma syn på saken fram till att barnen klarar sig bättre eller till och med flyttar hemifrån. Ni kan flytta i hop senare... Det sätt du lever på nu kanske inte alls kommer att passa dig i framtiden. Detta liv du lever nu går inte att klona för du har ändrat dig, dina behov har ändrat sig och kommande man är en annan man än den du har. Varför skulle det inte bli annorlunda? Men måste det bli sämre för det?

    Du är så klok. Tack för dina ord. Jag tänker att jag försöker jobba på förhållandet, eller vi försöker. Men. Stort men. Jag har frågat mig själv och jag har svarat,. Nej. JG vill inte ha det så här i resten av mitt liv. Hur gammal var du när du skiljde dig. Är man under 40 tycks det vara lättare. Men du sa det. Jag är i processen och det kanske tar ett tag. Vi har pratat mer på sisttone och jag har berättat att jag känner som jag gör. Han börjar långsamt fatta. Ska tänka lite nu, sen skriver jag igen. Kram
  • Anonym (Sorgsen)

    Jag har inte en ny man i åtanke. Det primära är Att fixa vArdagen. Sverige är så grått och trist 9 månader om året och det är nog tufft för de som inte valt ensamheten. 4 barn är inte lätt Att vara ensamstående till men fem är ju svårare. Precis som man 40 plus skriver är det passion och lidelse vi önskar. Men gräv där du står kanske inte funkar för du vill ha en annan upptäckt. Tja vad ska man säga. Är man tillräckligt olycklig så lämnar man. Det blir en annan familjekonstellation men inte nödvändigt sämre. Jag vill ha en god standard som jag är han vid. Jag vill inte bo trångt. En älskare är inget för mig. Har. I skaffat er nåt sånt innan ni gick i sär? Gud, jag låter som värsta egot. Jag älskar min man för hans värme och vänskap. Precis som ni andra här i tråden. Jag är så trött på alla negativa tankar och behöver mer positivism och passion i livet. Drar mig för varje gång han säger att han älskar mig, vill leva med mig och säger att jag är hans. Kan inte känslomässigt svara upp dessa känslor.

  • Anonym (Sorgsen)
    Zaphiod skrev 2014-04-07 12:40:57 följande:
    Jag tror inte heller det är några problem att hitta en ny vän, det gäller bara att sätta sig i situationer där det är möjligt. Stänger man in sig efter sin skilsmässa och aldrig träffar folk kommer man inte träffa någon. Kanske måste man även våga sig ut i okända vatten, dvs bland nya människor, för att träffa någon. 

    Jag träffade min nästkommande på jobbet. En nyanställning ledde till en mycket stor förälskelse, som nu efter (nästan) 6 år tyvärr är slut. Men det var inte orsaken till skilsmässan från barnens mamma. Detta kom 1,5 år efteråt. 

    Jag och barnen sög på brödkanter och jag hade dåligt samvete, men samtidigt mådde jag otroligt bra. Detta var ju vad jag ville för jag hade nått en nivå där jag inte ville att det skulle bli bra, jag ville något annat med mitt liv. 

    Nu är jag sedan några månader ensam igen och måste själv våga mig ut på okänt vatten. Jag valde att köpa gymkort i en större kedja istället för träning hemma eller på jobbet. Visst det blev 550 kr mer i månaden men det får jag dra in på något annat. Jag träffar folk och det kan ju leda någonstans, i värsta fall "bara" till bättre hälsa.

    Jag tror inte på skilsmässa av slentrian men har man verkligen tänkt igenom allt och inte trivs med livet, då är jag för det.
    hej.
    Så underbart att du kan se det så. En positiv inställning mitt i det trista och gråa. Vad kände din fru när du berättade att du ville skiljas, eller var det ett gemensamt beslut? Jag mår inte heller bra idag och jag vet inte om jag vill lämna honom. Jag vill inte heller leva så här mycket längre till. Jag behöver vara sprudlande och energisk. Jag har ett ganska bra jobb idag, men som jag trivs allt sämre med. Det är dock svårt att avgöra vad som är hönan och ägget. Mår jag lite dåligt av jobbet eller av förhållandet? Jobbet, inte perfekt men duger dock tar det en enorm mängd energi. Förhållandet? varken ger eller tar när allt är normaltillstånd. Det bara är. Men om jag ska vara ärlig så behöver jag mer kickar eller passion. Träna mer kanske är lösningen? Vi planerar en semesterresa tillsammans, men det känns inte så kul. förälskelser på jobbet kan ge kickar, och man lever av dem ett tag, men det är ofta en illusion eftersom det triggar andra saker. Man blir kär och kåt för att man blir sedd för en person med kompetens och intelligens och det triggar. Man ses också ofta. Förstår det. Kanske därför många är otrogna på jobbet? Det blir inte slentrian i skilsmässor när man varit tillsammans i nästan 20 år. snarare slentrian i förhållandet och kärleken. Hur kul är det? " Jag älskar dig av vana?" "Jag är van vid dig, du passar mig." Fast en flirt har väl ingen dött av?
  • Anonym (Sorgsen)
    Zaphiod skrev 2014-04-13 17:27:21 följande:
    Jag känner att jag var lite otydlig då jag gått igenom två skilsmässor.  Den första var mitt beslut helt och hållet. Det brast i kärleken och jag var ständigt småförälskad i någon annan, dock aldrig fysiskt otrogen. Det var inte heller en annan kvinna som fick mig att ta steget utan det var helt enkelt nog nu. Men jag hade Himalaya av dåligt samvete och gav henne skyhögt underhåll, till den grad att jag och barnen levde på brödkanter. Sen träffade jag min senaste fru på min arbetsplats och det blev en körlek större än jag kunde ana. Tyvärr är det ju svårt att på de först 7-8 månaderna avgöra vilken person det egentligen är. Vi gjorde ju allt tillsammans, hade sex varje dag och det kändes helt fantastiskt. Sen vände hon och ville ha en massa tid för sig själv och tappade i stort intresset för sex. Sen kom 5 år av ett enormt arbete av mig utan hjälp för att få vårt liv att vara ett liv tillsammans. Men för typ ett halvår sen begärde hon skilsmässa. Jag sa inte mot då jag visste att vårt liv var på väg dit utan avfarter. Efter den skilsmässan är livet märkligt. Jag känner mig ensam. Mina barn kommer varannan helg men i övrigt träffar jag bara arbetskamrater. Jag kanske inte är redo för kärleksmarknaden igen, men hemma kommer jag inte träffa någon. Då köpte jag gymkort, mest för att träffa folk. Jag är i grunden en person som inte vill sitta framför TVn utan göra saker. Jag vill motionera, hälsa på andra, gå på bio, ha sex, uppvakta, .. Men i mitt äktenskap fick jag motionera själv, hälsa på hennes kompisar tillsammans, mina egna själv, gå på bio själv, ha sex med henne (husfridsvarianten) en gång var 6-8 vecka och i övrigt även sex mest själv, uppvakta utan att få några äkte leenden,.. Att lämna detta äktenskap borde vara busenkelt men hennes sätt hade tryckt ner min självkänsla i botten. Nu saknar jag henne trots att jag borde jubla.  Separationer är svåra även om man innerst inne vill göra dem. Men det finns en början av krisen och det finns ett slut. Efter jag passerat ut ur den kommer jag vara starkare och må bättre. Jag tänkte ta hjälp av andra människor (utan att de vet om det) och sätter mig därför i situationer där jag träffar nya människor. Ursäkta, det blev långt.

    Hej, nej det blev inte långt. Tack för din ärlighet. Ha barnen var annan helg känns så sällan. Är det inte tufft att träffa dem så lite? Jag börjar inse att jag och min man inte passar ihop så bra. Det funkar en stund när vi sagt att vi ska jobba på det och sedan är det i samma hjulspår igen. Jag tror inte att han fattar faktiskt. Jag är mycket öppen. Jag har sagt att antingen måste jag acceptera att vårt liv är så här som det varit eller så kommer jag att lämna honom. Jag har sagt att jag tänker mycket på skillsmässa. Varje dag faktiskt. Han tror att det räcker med mer sex vilket vi har ofta varannan dag ungefär i snitt, men så länge han inte delar mina framtidsdrömmar kommer jag ständigt att bli påmind om att mina önskningar inte är prioriterade. Om jag uttalar något jag vill, möts jag av suckar och kompakt tystnad. Ham säger att det är en utopi. Vi har ungefär samma inkomster( jag lite mer) om jag säger att vi borde flytta så ska han säga okej, vi kan titta på det. Jag är på om vi hittar nåt vi vill ha. Med betoning på VI. VI letar, inte jag. Han skulle adrig ens titta på ett nyttboende för han tycker att vi har det bra som vi har det. Detta är ett exempel. Ett annat är att jag vill att vi planerar en resa över jul. Men nej då är det tusen saker som kommer emellan enligt honom och vi blir kvar hemma och jag blir surare och surare. Sexet börjar bli något som jag hade kunnat ha med mig själv. Min självkänsla är egentligen också ganska låg. Jag har god på jobbet. Sedan vet jag att jag kanske kommer längre ifrån mina drömmar om jag lämnar honom. Av ekonomiska skäl. Jag vet inte hur gamla dina barn är men mina är stora. Dyra. I min ålder är det nognormalt att man ifrågasätter framtiden. Ska det vara så här ? Jag vet hur min man är och han har inga planer på att ändra inställning till hur vi ska leva. Jag vill ändra. Flytta . Resa. Vara busig och spontan. Du med? när är det min tur att få ut mer av livet? snart är jag för gammal. Jag är livrädd för att bli fängslad och tvingad till ett liv jag inte vill ha.
  • Anonym (Sorgsen)
    Anonym (man40+) skrev 2014-04-13 13:30:20 följande:
    Oj...här kan man verkligen kopiera in vissa kommentarer/upplevelser till sig själv. Att få dåligt samvete när ens partner säger att hon älskare. Känna dåligt samvete när man svarar att man älskar tillbaka - fast man vet att man tvivlar. Man vet att om man inte säger det så blir det en jobbig diskussion. Att jobbet tar mycket kraft, men är det jobbet eller förhållandet som tar mest kraft. Förhållandet bra är. Ska det verkligen vara så. Nej det tycker jag inte. Man bör finnas där för varandra och därmed känna att energin fylls på, så att man t.ex kan orka med jobbiga perioder med jobb, barn och allt... Är man verkligen två, så är min bild att man ska ge varandra energi - oavsett väder. Jag känner inte att jag får någon energi. Jag bara känner en massa dåligt samvete för att jag lever kvar i en fiktiv värd. Allt bara ÄR i kortfattad mening. Ni som läst mina tidigare inlägg vet vad som ligger under de orden.  Hemma så går det verkligen upp och ner med snabba skiftningar. Allt från att NU ska detta göras. Nu ska detta köpas...utan någon som helst verklighetsförankring. Och om man lugnt och sansat tar upp varför det kanske inte riktigt är läge - så möts man av typ en tonårings butterhet och missnöje.....samt kommentarer därtill... Nej...det känns inte som en tvåsamhet som jag vill ha.... Ändå är det svårt...

    Få dåligt samvete när frun haren älskare? Va? Få dåligt samvete för att ens partner inte älskar en längre. Men du. Du är väl inte hennes sophink heller. Om hon älskar dig så får hon be om ursäkt, om inte , håll huvudet högt och lämna henne. Vad sysslar du med? Självplågeri?
  • Anonym (Sorgsen)
    Zaphiod skrev 2014-04-14 16:42:59 följande:
    Jag hade barnen varannan vecka de första åren efter skilsmässan, men det fungerade dåligt. Deras mamma var fortfarande i kris och drog till sig barnen otroligt hårt. De senaste fem åren har det varit varannan helg. Det låter sjukt men man vänjer sig. Vi har kontakt några gånger i veckan ändå, men det är ju inte som om vi träffades jämt. Man missar mycket av deras liv. Barnen är 13, 16 och 19 år. 19-åringen kommer inte varannan helg. Kommer när lusten faller på, men kompisar och partner drar med än farsgubben.  Jag tror män är jäkligt enspåriga. Din man har ett jobb, ett bra boende och har sex varannan dag. Han vill inte ändra något.  Men det är tråkigt, otroligt tråkigt, när ens egna drömmar inte betyder något för partnern. Jag förstår det. Men vad är egentligen drömmar? Du skriver att en separation tar dig längre från dina drömmar då ekonomin blir sämre. Men kom ihåg att den största drömmen inte kostar något. Passion är gratis. Uppmärksamhet är gratis. Vill man leva ett ekonomiskt bra liv utan passion och uppmärksamhet eller ett ekonomiskt sämre liv med passion och uppmärksamhet.  Jag har ett jobb som med >50000 kr i månaden i lön. Jag bor i ett fint hus och jag kör en fin bil. Jag har slitit för detta och har inte dåligt samvete över det. Men kom en ande och sa att runt hörnet finns ett liv av 40 års passion men du måste sälja hus och bil och ta jobb på McD skulle jag inte tveka en sekund. 

    Kloka ord men passion är inte gratis. Känslan är gratis men de beslut som följer i passionens spår är dyra, mycket dyra. Priset är att passionen inte kan garanteras. En ny kärlek kan inte garanteras. Jag har också slitit för att nå dit jag är fast min lön inte är lika hög. Det är dock oväsentligt. Jag skulle dock inte börja på mc donalds. Haha. Vad jag menar är att jag vill få ut mer av livet. Det som håller mig kvar är de erfarenheter som mina vänner gjort. Gräset är inte grönare. Man blir mer ensam och det är inte säker att om man träffar en ny, att denna person delar samma önskemål inför framtiden. Det är nog svårt att få ihop det senare också. Jo jag velar. Jättemycket.
  • Anonym (Sorgsen)

    Så bra du skriver. Ja du har rätt också. I mitt fall skulle det nog innebära en lägenhet i sämre område om jag ska ha en fyra för att barnen i te ska dela rum. Om jag vill bo kvar i samma område hade det kanske blivit en tvåa eller ev en trea. Jag kommer inte längre ha råd att ensam betala för semester för mig och dem. Men det värsta är nog det du inledde med. När jag väl bestämt mig är det andra inte viktigt. Kan man vara i ett förhållande utan passion? Män är så enkelspåriga ofta. Får de en glad fru och tillgång till sex så tror de att allt är frid och fröjd. Men så är det inte. Jag har sagt till honom massor av gånger hur jag ser på situationen, men jag tror inte han fattar eller inser vad det handlar om. Varför jag inte är lycklig ed honom.

  • Anonym (Sorgsen)
    Ensam i tvåsamheten skrev 2014-04-22 14:00:32 följande:
    Men är det inte det som händer, en dag vaknar vi (kvinnor) upp ur dvalan där småbarnsåren har svalt den mesta av vår vakna tid. Vi inser att så här ser livet ut nu. Varken bättre eller sämre. Männen är oftast nöjda men vi vill ha mer. Vi har ju fått vår barn (männen har uppfyllt den delen) helt plötsligt känner vi oss lite fria. Och vaknar till liv igen. Tror därför att man ska vara medveten om att söker man en ny livspartner för att få  lite spänning så kommer man säkerligen få det..Men även det blir vardag. Dock tror jag inte att det blir samma vardag som man får när man delar vardagen där små barn är inblandade.  Sedan ska  man vara medveten om att vid 40+ är man mycket medveten om vad man vill ha och inte ha. Tror inte att det är så lätt att få det så där himlastormande som man upplevde när man var yngre. Med det sagt så tycker jag att alla förtjänar att ha ett rikt liv, och vad det innebär vet man bäst själv. Sedan bör man må bra i sig själv, man kan inte förlita sig på att andra ska få oss att må bra.  

    Åh så rätt du har det. Jag har tidigare skrivit om förväntningar och att vi har Stora sådana. Jag är kNske besviken över att det inte blir bättre än Så här. Ska finna mig i faktum. Usch. Känslan man hade när man var ung så kLlad förälskelse aldrig kommer inträffa igen. Vill inte. Tro det. Du säger det jag tänker hela tiden. Kram
  • Anonym (Sorgsen)
    Zaphiod skrev 2014-04-23 15:29:59 följande:
    Jag har varit ensam sedan december förra året. Kärleken till min fd fru är oerhört stark men det beror på flera saker. Jag har läst många trådar här på FL och en av de mest träffande saker jag läst är att varje gång man blir nekad kärlek av den man älskar lyfter man mer och mer upp dem på en piedestal. Denna piedestal blir dessutom högre och högre hela tiden. Det man inte ser är att den andra förnekar en kärlek, åtrå, uppmuntran och den uppskattning ett förhållande skall ge. Ett förhållande skall bygga upp och inte bryta ner. Desto högre piedestalen blir desto mindre blir man själv. När sedan brytningen kommer krossas man när man egentligen borde vara glad. Jag är nu i fasen att få mig själv att förstå att hon inte var värd denna piedestal. Jag har sakta börjat se mig omkring. Inte efter en ny kvinna utan bara på folk och saker. Jag har 40 år kvar i livet, det får ta den tid det tar.

    Men vad är det dom gör just henne så fantastisk? Är det att hon har makten att styra över dina känslor. Att du blir som mjuk kolA i hennes fingrar? Är det självspäkning? Jag hade älskat att vara dyrkad ett tag men sedan tröttnat. Det borde vara lättare att lämna ett förhållande där det är är svaj i maktbalansen. Fast kanske inte. Jag vill mer, känn mer, mer mer bättre.
Svar på tråden Jag hade lämnat om det inte vore för.....