Vad tycker män om jämställdhet ?

1. På sätt och vis. Kvinnor arbetar i hög utsträckning, medan män tar ut hög andel av föräldraförsäkringen, jämfört med t ex Japan där de nästan tar ut 0. Men allt beror så på vilket område/sektor man kikar närmare på.

2. På de områden där kvinnor är eftersatta, det säger ju sig själv. Men finns även områden där män är ojämställda, t ex ifråga om att jobba på dagis. Så jämställdhet inbegriper både kvinnor och män, naturligtvis.

3. Ser inte på samhället i stort enbart, utan att jämställdhet skulle gynna mig själv, både nu och i framtiden. Tror specifikt att jämställda förhållanden är väldigt harmoniska.

4. Ser inte så mycket sådant, tyvärr. Jag själv lever inte så nära ojämställdheter att jag känner att det är min plikt att agera. Men man observerar ju ett och annat och debatterar en del.

5. Lite oklart vad detta innebär. Jag personligen är en högst vanlig man, utan många typiska manliga attribut, men är likväl stolt som man. Dvs, den biten som emellan benen som skiljer könen åt. I övrigt är jag nog mer människan än enbart man. Men, återigen observerar man en del här med.

1. Nej, kvinnor har fler rättigheter än män.
2. Nej, eftersom män är de som har färre rättigheter. Det borde vara en mansfråga.
3. Att det är en lågprioriterad fråga.
4. Ja, jag engagerar mig för mäns rättigheter.
5. Nej

Synd att inte fler insåg att jämställdhet faktiskt kan vara bra.

Jag har väldigt mycket tankar om jämställdhet, tänker på det varje dag. Här är några av de jämställdhetsreformer jag förespråkar i Sverige:

1. Utvisa feminister ur landet.

2. Införa maskulinistiskt självförsvar i skolorna där pojkarna får lära sig att bruka grovt våld mot feministkvinnors underliv och äggstockar.

3. Legalisera våld mot feministiska förtryckare

4. Avrätta feministiska förtryckare på torgen.

5. Göra gruppen män till en juridisk folkgrupp

6. Statligt bidrag för våld mot feminister. Kan du bevisa att du skadat en feministisk förtryckare ska du ha rätt till en summa pengar från staten. Bidraget ska även täcka utgifter i sambandet med utförandet av våldet; du kanske investerade i ett vapen som du använde för att skada feministhoran eller behövde resa en längre sträcka för att komma åt henne.

Nej, nej, nej och nja.

1. Nej.

2. Nja, de skulle i dagsläget vinna på det mer än män, men självklart kan man som man vara principiellt för jämställdhet ändå.

3. Jag tycker det är en oerhört principiellt viktig sak som i grunden kokar ned i synen på mänskliga rättigheter.

4. Engagera är nog att ta i, men många av oss är definitivt av åsikten att dagens samhälle på många sätt förtrycker kvinnor. Jag engagerar mig inte så våldsamt mycket, mer än det principiella ställningstagandet.

5. Jag är ständigt medveten om könsrollerna, och jobbar för egen del med att frigöra mig själv ifrån dem så gott jag kan.

1.Tycker du att vi har ett jämställt samhälle ?
Ja. Jag definierar jämställdhet som lika möjligheter, inte lika utfall. Om kvinnor och män i genomsnitt gör olika val ger det olika utfall men det är inte något kriterium på bristande jämställdhet så länge de har haft samma valmöjligheter från början.

2.Tycker du att jämställdhet är en kvinnofråga?
Nej. Redan frågan i sig är snedvriden då den tar fasta på ena könet.

3.Hur ser du och tänker kring jämställdhet?
En fråga som i allt väsentligt redan är löst och uppnådd.

4.Tycker/upplever du att män engagerar sig i jämställdhetsfrågan? Gör du det?
Inte nämnvärt men det kan ju bero på att den offentliga debatten i Sverige är så inriktad på att jämställdhet enbart kan vara en kvinnofråga och inget annat och där media letar efter varje liten fjäder som kan blåsas upp till en hel hönsgård där kvinnor blir missgynnade.
Inte såg vi några rubriker om framsteg för jämställdheten när värnplikten slopades för att bara ta ett exempel.

5.Är du genusmedveten i din vardag? Hur?
Nej. Varför skulle jag vara det? Jag är snarare blind för vilket kön en person har om den bara utför sitt jobb till belåtenhet. Alltför ofta upplever jag att begreppet "genusmedveten" i praktiken blir synonymt med en sexistisk syn på världen där kön är viktigare än något annat.

Jag tror det här är helt fel ställe att ställa den sortens frågor.

Du menar för att det är typ 70/30 i könsfördelning till kvinnornas fördel här?

Nej, utan för att det är en väldigt, kanske oproportioneligt så, stor andel högljudda anti-feminister bland männen.

Det har du banne mig rätt i! Varför är det så?

Inte i förhållande till övriga nätet, men möjligen i förhållande till samhället i stort. Men jag har sett många feministiska män här med, så det blir nog ett stort nja på ditt påstående.

Det är så var du än letar på nätet. De feministiska männen har väl fullt upp att idka jämställshet i sina vardagsliv, medan de hatiska högermännen sitter vid datorn och klagar på allt och alla.

1. Nä... Män är i lagar och regler diskriminerade. Dels så får man "fajtas" för att i myndigheternas ögon bli pappa till sitt eget barn om man är i ett samboförhållande. Det är också helt OK att på religiösa eller kulturella grunder stympa pojkar genom att skära av dem förhuden. Om man lämnar det där med lagstyrd diskriminering så ser man att män även ofta är utestängda från utbildningar, skolor, forskningspengar, föreningar/nätverk och idrottsevenemang. Tittar man slutligen till den "självvalda" delen så ser vi att pojkar/män (i förhållande till flickor/kvinnor) klarar skolan lite sämre, i högre utsträckning blir missbrukare, kriminella och arbetslösa. Män dör också i förtid och är överrepresenterade i självmord, bilolyckor, arbetsplatsolyckor, bränder och drunkningsolyckor. Omkring två tredjedelar av de omkomna här är män.

2. Nej, jämställdhet är självklart inte en kvinnofråga, men i praktiken är det så ändå. Det är mest kvinnor som pratar om den ojämställdhet som råden för kvinnor på flera "självvalda" områden (för någon annan i lag eller regler finns nog inte). 

3. Jämställdhet, dvs allas lika rätt att välja klädsen, hobbies, utbildning och arbetsgivare är en självklarhet.

4. Nä, inte alls på samma sätt som kvinnor, och de få som gör det pratar nästan bara om kvinnors situation. Fler borde ta tag i de frågor där män drar det korta strået.

5. Genusmedveten? Är inte riktigt säker på vad som menas med det, men jag försöker förhålla neutral till genus när det kommer till att behandla män och kvinnor lika, men samtidigt så vill jag inte motarbeta ett identitetssökande barn när han/hon söker sin könsidentitet. Tycker att det är viktigt att vad än flickor och pojkar tar sig för (som har koppling till traditionella stereotypa könsroller) så måste vi som vuxna vara där och problematisera det.

"Fajtas", hur menar du egentligen? Jag undrar om inte giftermål är en besvärligare procedur än faderskapsintyget egentligen. Att kliva upp på socialkontoret och skriva på ett papper i vittnens närvaro var ingen stor sak.

Nu tror jag att du hade en väldig otur när du tänkte. Det må vara hänt att det är enklare än att ingå ett äktenskap, men det är väl inte graden av ansträngning som är avgörande här, utan att det ska sitta en socialsekreterare där och godkänna en. Många män har känt att de har blivit ifrågasatta och att de har behövt visa sin "lämplighet" för att få socialsekreterarens underskrift.

Jaså? Vilka män då? Det är inte min erfarenhet i alla fall. Det handlar ju om att erkänna faderskap, inte att bli godkänd som förälder, eftersom barnet har rätt till sina föräldrar. Hur tycker du att det skulle gå till istället?

Vi har väl olika vänner och bekanta, med olika erfarenheter. Det är nog tänkt så att man ska erkänna faderskapet (och kanske är det tänkta tillvägagångssättet rimligt) men det blir ibland ett litet "förhör" där män känner sig granskade och ifrågasatta. Kanske kan den proceduren bli lite konstig eftersom den har två olika syften. Ibland handlar om att få någon att erkänna och ibland är det någon som vill bli erkänd. Och när man tänker efter så kanske det inte ska vara hur lätt som helst att bli erkänd heller.... Skulle ju kunna missbrukas.

Det förhöret är ren rutin. Alla får samma frågor. Såvitt jag förstår är det inte nödvändigt att besvara dem utan det ska vara tillräckligt att erkänna faderskapet. Men frågorna ska alltså inte uppfattas som ett ifrågasättande av personen.

Det kan vara så, men för två sammanboende människor som avsiktligt och i samförstånd skaffat barn så får det kanske lätt karratären av ett myndighetsutövande som går allt för långt in i det privata. För återigen, det handlar inte i det fall jag har full insyn i, om att killen skulle erkänna faderskapet, utan om att bli erkänd av två socialsekreterare som förhörde honom innan de skrev på och godkände honom (hans upplevelse). Kan ju tycka att det borde kunna gå enklare till så länge fadern (ur myndigheternas synvinkel) är "okänd" och att det finns en man där som vill ta på sig faderskapet, och att en annan process (med dna-prov) tog vid om det var på något annat sätt (ingen eller två t.ex.)