Tomheten .. Som i en egen bubbla.

Det enkla svaret är ja, man kommer ur det. Det tar tid, men man kommer ur det. 
Den första tiden vågade jag inte gå ut själv, jag var rädd för att träffa folk som skulle kramas och beklaga. Jag gick bara ut tillsammans med min man. Med honom i handen kände jag mig tryggare. Men till slut kommer man våga gå ut själv också. Till slut kommer man kunna hantera såna situationer, mer eller mindre i alla fall.

Man går vidare, ett steg i taget. Jag minns fortfarande den första dagen tillbaka på jobbet, stor arbetsplats. Jag gömde mig nog på rummet hela dagen och lät folk komma till mig. Sen fick en jobbarkompis komma och hämta mig så vi kunde gå till fikat ihop, jag klarade inte av att gå dit själv. Men varje steg är en bit på väg. 
Till slut inser man att livet rullar på. Det kommer inte bli detsamma igen, det blir ett annat liv än det man tänkt sig, en annan verklighet. Men en bra verklighet, så småningom.