Tomheten .. Som i en egen bubbla.

Ååå vad jag känner igen mig i det ni alla skriver! Och det känns så skönt att veta att det är fler än jag med dessa tankar ock känslor. Min lilla Nils dog i magen för fem veckor sedan. Hade aldrig trott att något liknande skulle kunna drabba mig/oss. Enligt läkarna så är det som drabbat oss inte alls vanligt...nähä...men det har hänt...om någon talat om för mig tidigare vad jag skulle komma att behöva göra/genomgå så hade jag hellre skjutit mig. Men när man står där så bara måste man. Som någon skrev, man är inte stark, man har inget val. På onsdag ska jag börja jobba igen och jag känner en enorm oro för det. Jag hade ju andra planer för den här sommaren, jag skulle ju vara mammaledig! Jag har ingen lust att berätta för folk exakt vad som hände, ändå känns det som att jag vill det. Mitt liv har ju förändrats, jag har förändrats ,jag vill samtidigt att folk ska veta vad jag behövt gå igenom. Det är så tveeggat, för om jag inte berättar har jag ju ändå ett "rum" där jag kan vara jag, så som jag var. Prata om ditt och datt, recept,vädret, vad ska alla göra i helgen? Men i helgen ska jag ju urnsätta min son...inget blir mer sig likt. Hur ska det kunna bli det? Jag vet att en del är rädda för att träffa mig, vet inte vad dom ska säga eller hur dom ska bete sig. Hur kan man vara nervös för att träffa mig?? Det är ju bara jag, bara det ger mig ångest. Hur som helst, jag hoppas att vi alla har något gott som väntar på oss i framtiden. Kram till er!!