Jag förlorade min son, blir man någonsin riktigt lycklig igen?

Grattis till din son, och jag beklagar sorgen. *KRAM*

2005, i november, i v33+1, föddes vårt första barn med ett svårt hjärtfel. Efter sex veckors kamp och kast mellan hopp och förtvivlan somnade han in på mitt bröst den 24:e december, och vår värld kastades in i mörker.

Jag kan inte säga när vändningen kom, men jag vet att för kanske tre år sedan, alltså nästan 6 år efter att det hände, stannade jag upp en dag och kände att "Jag är mig själv igen." Jag har alltid varit en livsbejakande och glad prick, och det var ett par mörka år när glädjen aldrig nådde ända fram och där allt bara kändes.. orättvist.

Det känns fortfarande orättvist, det kommer alltid att saknas ett par skor i hallen. För att inte tala om alla samtal med nya skolsköterskor, dagisfröknar osv som glatt talar om att "Ja jag ser att ni har TRE barn totalt!" Nej, vi har inte tre barn. Vi har tre barn på jorden och ett i himlen.

Vår ängel har fått tre småbröder, och vi går ofta hela familjen till kyrkogården och hälsar på storebror. I början hade jag svårt att lita på att jag skulle få behålla någon av dem, var liksom säker på att någon skulle rycka bort dem från mig och skrika "LURAD!!!" Men för varje dag som gått har livet återvänt, och nu känner jag mig som mig själv igen. Sorgen är lika stor, men jag hanterar den bättre, och jag vågar lita på att det finns en morgondag.