Jag förlorade min son, blir man någonsin riktigt lycklig igen?

Min son dog fyra timmar efter födseln för tre år sen pga ett svårt hjärtfel som vi inte vetat om.
Tre år senare kan jag säga att jag är lycklig. Jo, det är jag. Det kanske inte är samma sorts ovetande glädje och lycka som en som inte har upplevt den nattsvarta sorgen kan känna, men visst är det lycka.

Ett drygt år efter att lillebror dog (vi har en storebror till honom sen innan) föddes lillasyster, och jag är helt fantastiskt lycklig över henne. Jag har fortfarande mycket sorg efter lillebror, men den är inte kopplad till lillasyster. Hon är sin egen fantastiska varelse och hon är inte en del av sorgen. Sorgen är lillebrors, och bara hans. Jag ser på henne och känner bara lycka (och frustration i hennes jobbiga perioder, som med vilket barn som helst ), kanske extra lycka till och med eftersom jag förstår hur lycklig lottade vi är som fick henne. Hon och storebror räddade oss.

Det är klart man kan tänka ibland att hade inte lillebror dött så hade inte lillasyster funnits, men sen slår man bort det. Det är ju som det är. Och lillasyster är underbar, liksom storebror.

Sorgen kommer alltid att finns, men inte som ett mörkt moln, utan som en del av ditt hjärta. Den kommer dyka upp när du minst anar det, men den kommer inte ta ifrån dig din lycka.

Det finns hopp, jag lovar.