Hjälpa varandra under resan tillbaka efter otrohet?

Min sambo sa under nåt bråk innan vår dotter föddes att vi inte var tillsammans längre. Jag tog det med en nypa salt, sånt där kastas ibland ur en när man har en bråkig period. Men så började han smyga med mobilen, jobba underliga tider och jag tog chansen en gång när jag fick den.. och kollade i hans telefon.

Jag ringde upp kvinnan som han SMSat hjärtan till
Hon berättade allt
Jag konfronterade honom
Han tyckte att allt var mitt fel, jag gjorde fel, var fel
Jag grät
Han blev kall
Jag blev tyst
Han tolkade det som fritt fram
Jag blev elak och hysterisk
Han bad, på riktigt, om att få träffa henne några gånger för att få veta om hon var den rätta
Jag med en tre månaders på armen gick med på det
Om jag var en idiot? Näe bara i chock.
Mitt värsta halvår
Han hade ju kakan och åt den
Han ville sälja
Jag ville inte
Jag fick mer kött på benen gällande dem, det gjorde så ont
Han ville sälja
Jag gick med på det
Vi bokade mäklare, jag grät
Huset blev inte sålt
Vi bokade ny tid för visning, det kändes lättare
Huset blev inte sålt
Vi bokade ny tid för visning, jag drog i trådarna, glad att se ett slut på allt
Huset blev inte sålt
Jag började mentalt gå därifrån
Han sa upp kontakten med den andra
Jag kände mig fri
Han stod ensam
Jag kontaktade mäklaren igen
Beklagade mig till sambon över att detta tar lång tid
Han fick kalla fötter
Han undrade vad vi höll på med
Han frågade vad han själv höll på med
Jag stod på min kant och frågade vad han höll på med
Då ville han inte sälja
Han ville inte flytta
Han ville vara med sin familj

Jag älskade honom
Jag var så trasig
Så sårad
Jag tittade mig omkring på allt vi hade, allt vi haft, och funderade på vad det var värt.

Vi, trots alla odds, bestämde oss för att ta oss igenom detta.
Jag behövde ändra på det som fått honom att fly
Han behövde ändra på en hel del han med.

Svåra veckor
Mest för mig
Jag spanade efter henne på nätet
Genomsökte hans mail
Hans telefon
Jag ville försäkra mig om att inte hitta något

Nu har det gått snart 3 år och han har lagt det bakom sig
Vi har det bättre än nånsin
Mer ärliga
Mer närhet
Mindre bråk
Mer förståelse

Men jag har inte glömt
jag kan inte
det gjorde för ont

Vi jobbar oss framåt, jag tror på oss, däremot litar jag inte på mig själv och att jag kan förlåta så djupt att jag helt slutar fundera på det.

Jag tror kärlek övervinner allt
Börjar man bara bli ärlig
med sina behov
Börjar man lyssna, se, och vara närvarande,
tror jag inte att man hamnar i en situation där en väljer en annan

Men det är inte lätt
det ska gudarna veta

Idag måste jag jobba med mig själv och tron på att jag är bra nog att stanna kvar för
Jag är inte där än
Men jag kämpar

Lycka till
och berätta gärna hur det går.

Vi hade enormt många fler faser än jag rabblade upp här så jag kan nog bolla med dig sen :)

Fattar inte varför man vill vara kvar med någon som tydligen inte tyckte du var viktig nog för att hålla kuken i brallan. Ni kan gå på hur mycket terapi ni vill men du kommer aldrig glöma att han just då ansåg att hon var fan så mycket viktigare än du och att den enda anledningen till att han slutade var för att du kom på honom annars hade han fortfarande hållit på

Vissa är bara för snälla och naiva för sitt eget bästa

Anonym (fattar inte):
Jag vet att många tycker som du och det var därför jag startade en tråd för de (få?) av oss som vill försöka. Jag älskar honom faktiskt, trots allt, men vi har mycket att jobba på om vi ska kunna lita på varandra igen. Kan det här få vara en tråd för de av oss som vill försöka?

Anonym (Lång väg): Tack för uppmuntrande inlägg. Ja, jag vet att det kommer att bli jobbigt, men jag vill inte stå där om fem år och ångra att jag gav upp utan att ens försöka. Han har trots allt valt att stanna hos mig (om jag fortfarande vill ha honom), nu är det upp till mig att bestämma mig om jag vill välja honom igen och om jag tror att jag kommer att kunna lita på honom någonsin igen.

Anonym (48-årig man): Där slår du huvudet på spiken angående var jag står just nu. Jag vet inte än om jag kan släppa och gå vidare. Om jag vågar det. Men det har bara gått en månad så det kanske är ok att älta lite till? 

Vi går i familjeterapi och det är bra. Det känns som att vi gör framsteg där.

Och nej, han är inte en sån som "knullar runt". Han var kär i den här tjejen. Men han påstår i alla fall att han älskar mig och att han kommit fram till att det är mig han vill vara med. Han är dock smärtsamt medveten om att han kan ha bränt sina skepp...

Jag hoppas att ni som skriver svar till TS  håller sig till ämnet och inte några moralpredikningar om rätt, fel och HUR kan man vara gift med en sådan, skyll er själv etc. Men tyvärr så blir det så här på FL att efter ett antal inlägg så spårar det ur.

Till TS: Ja du, det tar tid, det vill jag lova För mig har det tagit ett par år och det kommer fortfarande dagar när det rullar över en, allt från början,.  den dagen jag kom på det. 
Att komma fram till vad man vill, varför och starta om som en familj men med annan utgångspunkt, nämligen en otrohet som man utsatt för, det är inget man gör över en natt.   Jag kommer aldrig, aldrig att glömma vad min man gjorde mot mig, oss.

Frågor, svar, olika svar, andra frågor, nya frågor, nya svar, acceptera, värdera, omvärdera.Du kommer att vrida och vända på allt och lite till, många tårar.  Men kommer man igenom den här tiden så är det härligt, så härligt, att få känna sig som nykär igen, att få vara lycklig.
Hur man gör? Säkert individuellt men har ni tagit beslutet att försöka igen båda två och verkligen jobba för det, då tror jag kommer att fungera.  Fortsätt prata, gå på familjerådgivning, bestäm en pratdag t ex en gång/v.
Vi lyckades och är fortfarande gifta och lyckliga. 

Ja. Vi verkar vara några som inte ger upp trots otrohet. Hjärtat blev krossad när jag kom på otroheten. Han bröt kontakten med den andra och tackade att jag kommit på honom. Det fick honom öppna upp ögonen och inse att det han gjorde var så fel, att det inte skulle ta honom nånstans. Sex med någon som är villig för spänningens skull, det är inte kärlek. Han insåg då hur mycket han skadat mig, vår fleråriga relation, vår familj. Jag sa jag förlåter dig. Han sa jag älskar dig, ingen annan. Från den dagen har vi pratat mycket om hur vi vill ha det i vår relation, vad som måste ändras och hur vi tar oss igenom detta. Kan garantera att som bedragen är det inte lätt att glömma. Men jag kämpar med minnen när de dyker upp spöken från den tiden. Nu kämpar vi två för oss. Ger oss tid att vara på tu man hand, han har förståelse för när jag har mina svarta dagar, han är medveten hur svårt jag har det, det har jag talat om. Så för att ta sig igenom krävs det mycket tålamod från den som bedragit, ömhet, tid, massor av kärlek, förståelse och viljan att stödja den som mår sämst. Han kan lätt glömma och gå vidare men för oss som gått igenom besvikelsen tar längre tid, men vi har gjort vår val, att inte ge upp något som man haft i många år för det enda stora misstaget den andra gjort. Låt de positiva känslorna vinna. Kämpa för det du tror på, bara tiden kan säga om det vi valt är rätt eller fel.

Lycka till! Jag har sett par både lyckas och misslyckas. För de som lyckas kan det till och med bli bättre efteråt (vilket ska tolkas som uppmuntran, inte som att bekräfta den som vill vara otrogen, de som det blir bättre för är de som tar tag i sina relationer och kämpar hårdare och mer medvetet för varandra än de gjort förut)

Räkna med att det tar tid och uthållighet, många månader.

Här är en till... Uppdagades för ett år och två månader sedan. Går fortfarande upp och ner i skallen på mig. Är inte bitter och är glad idag... som värst var det när det hade gått 4-6 månader. Då var det nära att jag lämnade. Vi gick i familjeterapi och det fungerade riktigt bra!

Jag kan inte säga att du väljer en lätt väg. Den är skithård och jättehemsk men jag hoppas att i slutändan är det värt det.

För mig var det inte att han hade en relation med någon där han kunde prata.... och gosa det har jag gjort själv. För mig var sveket själva sexet. Då vi båda var oskulder när vi träffades och bara haft varandra och jag har alltid tyckt det varit jobbigt så blev det nu väldigt jobbigt. Jag har iallfall fått ett frikort... som jag har som livlina. Utan det så hade jag lämnat! Helt klart..... på alla problem så finns det miljoner lösningar... Det jag tycker är lite skönt nu när jag försöker få till det här frikortet är att se att han blir stressad och lite svartsjuk.... Vet att det låter hemskt men för mig är det ett bevis på att det är mig han vill ha! Men förhoppningarna är att jag kan gå vidare och inte sörja det han förstörde.

Längtar till den dag man säger att förhållandet har blivit bättre....för jag är inte där än!