Hjälpa varandra under resan tillbaka efter otrohet?

Min sambo sa under nåt bråk innan vår dotter föddes att vi inte var tillsammans längre. Jag tog det med en nypa salt, sånt där kastas ibland ur en när man har en bråkig period. Men så började han smyga med mobilen, jobba underliga tider och jag tog chansen en gång när jag fick den.. och kollade i hans telefon.

Jag ringde upp kvinnan som han SMSat hjärtan till
Hon berättade allt
Jag konfronterade honom
Han tyckte att allt var mitt fel, jag gjorde fel, var fel
Jag grät
Han blev kall
Jag blev tyst
Han tolkade det som fritt fram
Jag blev elak och hysterisk
Han bad, på riktigt, om att få träffa henne några gånger för att få veta om hon var den rätta
Jag med en tre månaders på armen gick med på det
Om jag var en idiot? Näe bara i chock.
Mitt värsta halvår
Han hade ju kakan och åt den
Han ville sälja
Jag ville inte
Jag fick mer kött på benen gällande dem, det gjorde så ont
Han ville sälja
Jag gick med på det
Vi bokade mäklare, jag grät
Huset blev inte sålt
Vi bokade ny tid för visning, det kändes lättare
Huset blev inte sålt
Vi bokade ny tid för visning, jag drog i trådarna, glad att se ett slut på allt
Huset blev inte sålt
Jag började mentalt gå därifrån
Han sa upp kontakten med den andra
Jag kände mig fri
Han stod ensam
Jag kontaktade mäklaren igen
Beklagade mig till sambon över att detta tar lång tid
Han fick kalla fötter
Han undrade vad vi höll på med
Han frågade vad han själv höll på med
Jag stod på min kant och frågade vad han höll på med
Då ville han inte sälja
Han ville inte flytta
Han ville vara med sin familj

Jag älskade honom
Jag var så trasig
Så sårad
Jag tittade mig omkring på allt vi hade, allt vi haft, och funderade på vad det var värt.

Vi, trots alla odds, bestämde oss för att ta oss igenom detta.
Jag behövde ändra på det som fått honom att fly
Han behövde ändra på en hel del han med.

Svåra veckor
Mest för mig
Jag spanade efter henne på nätet
Genomsökte hans mail
Hans telefon
Jag ville försäkra mig om att inte hitta något

Nu har det gått snart 3 år och han har lagt det bakom sig
Vi har det bättre än nånsin
Mer ärliga
Mer närhet
Mindre bråk
Mer förståelse

Men jag har inte glömt
jag kan inte
det gjorde för ont

Vi jobbar oss framåt, jag tror på oss, däremot litar jag inte på mig själv och att jag kan förlåta så djupt att jag helt slutar fundera på det.

Jag tror kärlek övervinner allt
Börjar man bara bli ärlig
med sina behov
Börjar man lyssna, se, och vara närvarande,
tror jag inte att man hamnar i en situation där en väljer en annan

Men det är inte lätt
det ska gudarna veta

Idag måste jag jobba med mig själv och tron på att jag är bra nog att stanna kvar för
Jag är inte där än
Men jag kämpar

Lycka till
och berätta gärna hur det går.

Vi hade enormt många fler faser än jag rabblade upp här så jag kan nog bolla med dig sen :)

Jag lider med dig.

Jag upplevde otroheten nära när jag precis hade fött mitt barn. Hans känsloband till en annan kvinna gjorde ondare än de få gångerna de hade sex. SMS-en med de ord jag behövde höra som skickades till någon annan, ojoj mitt hjärta brast. Det är tre år sen nu och även om vi bestämde oss för att satsa på "oss" och han lagt det bakom sig, det bara jag som drar upp det ibland när det blir bråk, så har jag fortfarande en väldigt lång väg tillbaka.

I natt t.ex. drömde jag om hur han lämnade mig för henne. Det var så verkligt. Jag vaknade med en klump i magen och känner äkta oro, även om det bara var en dröm. 

Vi planerar syskon och han har inte gjort något som får mig att misstro honom idag, men tilliten, det är verkligen något som tar en evighet att reparera. Och självkänslan hos mig som fick sig en rejäl törn, när återfår jag den?

Ni har så många år bakom er. Det måste vara fruktansvärt.

Eftersom du funderar på hur du egentligen känner så tycker jag du ska spinna vidare på det. Vem är du med en trogen man, en uppenbarligen otrogen och vem skulle du vara utan honom? Älskar du honom eller allt ni skapat tillsammans? 

Jag tror på att man ska kämpa om man känner att det är rätt i hjärtat, men man ska inte kämpa så hårt att man går sönder på kuppen.

Jag valde att kämpa och det är en kamp varje dag...än så länge.
Förhoppningsvis blir jag tryggare i mig själv, i oss, så småningom.

Något gott i det hela är att krisen hos oss öppnade våra ögon. Jag är sårad innerligt på ett sätt jag inte kan beskriva för någon som inte upplevt det, men ändå idag måste jag säga att vi har det bättre än innan otroheten. Kriser kan föra folk samman...det var bara synd att krisen skulle vara något så känsligt som otrohet.

Jag har också kvar SMSen på näthinnan trots att åren gått. Jag minns hur många "hjärtan" som stod med, jag minns varje ord. Nu när jag vill gå vidare önskar jag att jag kunde sudda ut det men på något sätt plågar jag mig själv med att minnas. (Hon har en blogg, och ibland, för ofta om jag ska vara ärlig, går jag in och kikar ..jag måste veta vart jag har henne. Det ska vara långt ifrån vår adress. Men självklart vet jag att varje gång jag läser den så skapar jag ett band till människan, jag lär mig vem hon är...Jag kan gå tillbaka till början av den, precis när hon träffade min .. Hon beskrev saknad och annat - och jag hatar henne för det)

En gång mailade hon mig och berättade vad de gjort, när de haft sex och vad de planerade tillsammans (en blandning av brutal ärlighet och ren elakhet). Där hade jag chansen att trycka ned henne med allt han var för mig och jag varit för honom (jag var ju förd bakom ljuset) men jag valde en annan väg som jag idag är stolt över, jag valde att bara svara i stil med "Jag hade kunnat skriva en hel roman om mig och XX, men det gör jag inte". Gentemot henne var jag storsint för jag VET att han inte berättade hur det egentligen låg till på hemmaplan, vilket gjorde henne till en boll i vårt trasiga spel. Jag klappar mig själv på axeln för att jag t.o.m avslutade med "tack" när jag ringde henne och bad henne berätta hur det stod till, och hon var ärlig och svarade.

Jag vet att nu handlar det om att JAG måste gå vidare, men herre gud, hur gör man det när minnet bollar allt fram och tillbaka. Förlåt, glöm och gå vidare...ja jag försöker ju!

När ni kommer på hur man gör för att verkligen lägga minnet helt åt sidan, berätta det för mig, jag är den första att haka på.

Till er som inte förstår hur man kan stanna?
Jag har alltid kunnat välja och vraka bland killar. Det var inte det att jag saknade andra friare. Problemet var att jag var kär i den här, just den här. Det gjorde hela skillnaden. Och nånstans i allt kaos visste jag att vi hade något, trots att han testat om gräset var grönare på andra sidan. 

Det  är inte okej, otrohet, inte under några omständigheter, att göra så. Men man kan aldrig veta innan man drabbats, hur man faktiskt skulle reagera. Det svåra är att man vid otrohet blir ledsen och inte arg på det enkla sättet. Ilska är lättare att hantera. Hat är så enkelt. Men oförståelse, besvikelse, svek..det är tunga grejor

Styrka till er alla

Jag tycker det är starkt på olika sätt, men fortfarande starkt:

Att stanna kvar och ge någon en ny chans, trots att man blivit sviken  Att lämna allt man byggt upp för att någon annan har svikit en.
Jag stannade ju kvar, men hade det hänt igen nu, så hade jag gått. Hur jag vet det? Jo för jag kan gå med på att den där gången för år sen, var ett misstag från hans håll. Sker det igen så är det ett val. Jag kan välja att förlåta en gång, men förlåta igen, nej då känns det mer som att jag skulle bli överkörd.

Min tillit fick sig en sån törn att jag inte har en aning om hur det ska kunna repa sig. Nu när åren gått och han inte gjort något mer fel så vet jag att det handlar om mig. Jag måste lära mig att lägga det bakom mig, men minsta grej..shit vad känslig jag är. Jag hatar det.

I helgen låg hans mobil i köket och jag såg att han fick sms av en tjej vars namn jag inte kände igen. Mitt hjärta började slå hårdare, jag blev varm. Gick upp på övervåningen för att lugna mig, kom ned och sa lugnt
 -Jag behöver veta vem du SMSar med (här skakar jag i hela kroppen, visar upp mina darrande händer för sambon)
- Jag SMSAr med XX och XX, du kan få se om du vill (så ger han mig mobilen)
- Jag behöver inte se, det är inte det, jag behöver bara få veta att du svarar ärligt när jag frågar
- Men titta, gör det
- Nej jag vill inte. (Det handlar inte om att jag ska kontrollera varje ord som skrivs, det handlar om tryggheten oss emellan, att jag inte ska tro bajs om allt.)
- Det är iaf hon xx, kommer du inte ihåg att jag berättade om henne och hennes hund. Jag hjälper henne med träningsgrejor.
- Okej, sa jag och svalde hårt.
Sen satte jag mig på en puff under trappan, klappade på hunden och började gråta.

Jag längtar efter den dagen när jag inte oroar mig alls längre. 

Jag förstår verkligen hur du känner. En gång sviken, ja det tar ååååår att återskapa den tryggheten man hade innan, och minsta lilla sak som påminner om "då" gör ont. För många SMS en dag, namn man inte känner igen, tid på annat håll, allt man inte kan kontrollera. Försäkra sig om och om igen om att man inte ska bli sårad.

(egentligen, för den typ av tjej jag är, så hade det nog varit bättre om jag lämnat, just för att jag har så svårt att lita på folk som svikit mig...men jag var/är så himla kär)

När jag bestämde mig för att satsa så sa jag till mig själv att jag inte skulle gå igenom hans saker mer. Men jag sa även till honom att OM jag behöver så säger jag till och då vill jag kunna kolla i din mobil.
- Det gör du väl ändå, fick jag först som svar
- Jag gjorde förut ja, men nu vill jag inte göra så längre, däremot vill jag att du visar mig om jag ber dig

För blev det lite grinigt om privatliv och sånt där men jag förklarade att hans syn på privatliv inte funkar eftersom han drog det för långt. Självklart ska man ha ett eget liv och egna hemliga diskussioner med vänner, men man ska inte ha en sånt privat privatliv från sin partner att man inte kan stå för det som sägs/SMSas.

Något som hände var att ju mer jag slutade kika i hans grejor fastän han lämnade det helt öppet, ju mer kliade det i fingrarna just då, men när jag inte rörde mobilen/datorn, gick därifrån och lät tiden gå, så släppte jag det. Och för varje gång går det bättre....

Jag läste nånstans att tillit inte ligger i att kunna lita på sin partner, utan att kunna lita på sig själv att klara av att hantera de motgångar som vi ibland blir drabbade av.

För mig är det 2,5 år sen jag hittade SMS som fick mitt liv att rasa. Det har varit många vändor och den enda som fortfarande lider av det som hände, är nog jag. Jag är nog lite känslig av mig också och tar väldigt hårt på svek.

Jag är helt ärlig med hur jag känner inför sambon och berättar att jag blir "kocko i huvudet" när han sticker iväg på kvällen, och att jag inte vill något hellre än att han ska kunna ha sitt liv utan att jag ska behöva känna oro. Jag hoppas vi kommer att komma dit. Snart. 
Han vet hur jag känner och sist han skulle träffa en polare i 2-3 timmar sent på kvällen fick jag ett SMS i halvtimmen där han berättade vad han gjorde och frågade hur det var med mig. För andra låter det helt galet, men för oss, ja vi behöver ge varandra sån där överdriven uppmärksamhet...ett tag till. 

Anonym (I'm an idiot)
Jag bad också fastän jag inte gjort något fel. För oss vände det inte förrän efter 7-8 månader efter första gången jag kom på han med fuffens, när han velat och betett sig till och från som en idiot, och jag gråtit och bönat vs varit tyst och gått med på, och sen vänt och inte gått med på... Det vände när vi bestämde oss för att sälja huset och jag var den som gjorde finast för visningen, när jag gett upp "oss" och var på väg. Då trillade polletten den.

Jag stannade för att mina känslor för honom inte svalnat. Jag hatar hans agerande under den jobbiga tiden. Han iskalla sätt, hans sätt att självupptaget bara bry sig om sin förälskelse för stunden.

Det är 2,5 år sen nu och jag är inte helt repad än. En del av mig kommer alltid att vara sårad. 

Du kan aldrig veta. Du måste välja att lita på honom. Det finns inga garantier.

Men jag tycker ni ska prata om de stunder som är svåra. Berätta när du känner oro och berätta vad du behöver att han ska göra för att det ska kännas bättre. Stör du dig på hans SMSande? be honom under en period visa dig vad som skrivs. Känner du dig osäker när han åker iväg, fråga om du får följa med. Ofta räcker det att veta att vi får kolla/kontrollera/följa med, utan att vi sen verkligen gör det.

Jag tror han säkert mådde dåligt men det är ganska stor skillnad att medvetet svika någon, och att vara den som blir sviken för att någon är för feg för att vara ärlig. Det finns inga ursäkter för otrohet. 

Det är kul, nej kul är fel ord, men det känns bra, att det är fler och fler som hänger på den här tråden. Det är skönt att få läsa om andras upplevelser, hur ni hanterat sveket, hur ni tar er igenom vardagen när små små saker plötsligt blivit orosmoln.

Något jag tycker är konstigt, vet inte om det främst gäller tjejer som blivit svikna, är hur sms/mail och de där bitarna fastnat på hornhinnan. Ibland minns jag inte vad jag åt till middag för en vecka sen men de sårande SMSen och annan kontakt jag såg mellan min sambo och den andra tjejen sitter så hårt inpräntat att jag undrar om jag någonsin kommer att få bort bilden.

Jag kommer på mig själv att fortfarande bli störd på hur många hjärtan hon fick i ett SMS, när jag bara får ett. Vet att det är nere på en fjortisnivå (jag är 34) men när man är sårad så är det så himla lätt att haka upp sig på sånt där.

I mitt fall blev saker svårare av att hon startade upp en blogg när allt uppdagade sig där hon saknade honom och allt sånt där man absolut inte vill läsa om. Hon har kvar den än och jag kan fortfarande inte låta bli, efter två år, att gå in och läsa i den varje dag. När jag läste att hon dejtade en annan, kände jag lättnad, när hon skrev att hon köpt ny bil ville jag åka dit och repa den, när hon avundas vänners familjer hoppas jag att hon aldrig ska få en egen. Det konstiga är att jag egentligen är en extremt snäll tjej. Jag vill alla väl, men fortfarande tar hatet i mig över och jag önskar henne faktiskt inte all lycka, utan faktiskt det totalt motsatta.

Här passar den klassiska

-Kasta en tallrik i golvet.
-ok.
-Gick den sönder?
-Ja.

-Säg förlåt till den.
-... *förlåt*
-Blev tallriken hel?
-Nej.

Förstår du?

Jag tror precis som du. Det ligger så mycket bakom att man inte ska gräva upp mer känslor än man vill få höra om. Om man som frågvis inte är beredd på alla sorts svar, ska man nog undvika att fråga.

Han älskar mig bla bla bla..
jo men för inte så länge sen älskade han en annan, som var värd att nästan offra familjen för...


Tjejen som min var otrogen med skrev ett långt mail till mig mitt i allt där hon beskrev när de setts, när de haft sex och annat, som jag för jag är så vettigt höhö, fattar var delvis för att såra och delvis för att förklara sig. Jag hade kunnat svara på ett sånt sjukt elakt sätt, men skrev bara "jag skulle kunna svara med en roman, men jag gör det inte". Jag skrev att han lurat oss båda. Inga elaka ord, ingenting. Visste kliade det i mig bra länge efter att bara få skriva dumheter men i dag är jag sjukt stolt över att jag var den större människan. Sen räddade jag också mig själv för på grund av att jag inte spädde på allt, så hade hon inget att kontakta mig om igen.

Jag tänker gärna ut hämnder och gottar mig mentalt i fantasin åt att få ge igen med buller och bång, men jag är inte en sån som sen gör det. Jag skriver mail och SMS, inlägg och debatterar i tanken, typ som terapi för en person, med sig själv. 

Vad man inte får glömma i allt är att den andra personen, oftast har fått höra en historia om "hans liv" som inte alls överensstämmer med din bild. Den otrogne skapar en tillfällig verklighet utan vardag med någon som trippar på blå moln, och varje gång den som är kvar hemma är tjurig, är den nya bättre. Men många vet att gräset bara är grönare på andra sidan om du glömmer vattna ditt eget. 

Jag blev starkare av otroheten, men önskar självklart att jag blivit det på grund av trevligare saker. Jag blev stark nog att välja att fortsätta försöka, men även stark nog att veta i djupet av mitt hjärta att ett enda jävla snedsteg till och jag lovar att jag sparkar knäskålarna av dig. Typ så.

Något som kan vara bra för den otrogne och den svikne att ha i åtanke att när den svikne säger "Du kan aldrig förstå hur mycket det sårade" så ta henne/honom på orden. Att ge sitt liv, sin kropp, sin framtid till någon är ingen liten grej. Känslan av att Allt rasade, är självklart inte sant, men nästan.

Nu för tiden lägger vi all vår kraft i våra relationer/familjer, och när detta sviks, förtroendet, då har man ingen stabil grund att stå på. Den person man skulle ta hand om tills döden skiljer oss åt, finns inte längre på samma sätt, det magiska bandet oss emellan har klippts av, det är inte längre bara vi två...kroppsligt/själsligt/känslomässigt.

Den som sårar, som är mitt i sin egen runtlullande bubbla, förstår inte den som väntar hemma
Barnet som stannade ute och lekte några extra timmar, där väntande mamman hemma trott att han blivit bortrövad
Tonåringen som valde att sova hos en kompis utan att säga nåt och föräldrarna ringde polisen för de trodde hon blivit våldtagen eller nåt annat hemskt.
Kattungen som jagat en fågel och sprungit bort en stund, och barnet hemma som var otröstlig.

Toppenbra skrivit 

Precis så där upplevde jag det. Jag fick reda på det för 2,5 år sen, han släppte henne helt för två år sen. Först nu börjar jag bli människa på det sätt att jag inte alltid förväntar mig det absolut värsta. Tilliten kommer nog aldrig bli hundra men jag börjar närma mig en nivå som känns okej.

Det tog två år för mig för att sluta anklaga mig själv, fundera på vad jag gjort, kunde gjort annorlunda. Jag förändrades under dessa två år, han med. Vi hade turen att båda förändras till något bättre. Det hade lika gärna kunnat gå åt skogen.

Tack för din historia.
Det är intressant att få läsa om otrohet även från andra hållet.

Det där är ju så himla sant. Är sveket olika stort om sanningen kommer fram, eller om den inte gör det.

Det där med att berätta för folk är galet, om man verkligen vill hålla något hemligt. En svag stund, en arg stund, en berusad stund...vips ligger sanningen på bordet, och svikaren framstår inte bara som en lögnare utan även som en feg jävel som pratar om sveket med fel personer.

Jag måste berätta om en sak som hände igår. En familj hörde av sig till mig och min sambo igår och ville kanske lämna tillbaka en sak vi sålt till de för fyra år sen, för att de ska separera. Det var min sambo som pratade med kvinnan i familjen och han såg uppenbart nedstämd ut när de pratat klart, han berättade att han hörde sorgen i hennes röst, hur svår den här separationen (som vi inte vet något om) verkar vara. Sen pratade vi lite om att det verkar som att mannen i förhållandet motarbetar kvinnan så det ska bli så överjävligt som möjligt. Hon ledsen. Han verkar bete sig som en egoistisk skitstövel.

Vi åkte dit senare på kvällen båda med känslan - stackars kvinna. Och vi märkte att hon kämpade hårt för att hålla ihop medan vi pratade. Det hon sen berättade var så extremt behövligt för min sambo att få höra (då hade gjorde nästan samma sak för några år sen men aldrig verkade förstå varför jag blev så sårad, han var ju förälskad i någon annan) att jag led med henne men njöt av upplevelsen att få upprättelse i min känsla.

En familj som för något år sen köpt hus, de har barn, hund och livet lallade på som vanligt. En dag för 1,5 månad sen kom mannen hem och ville separera, från ingenstans. Han drog. Kvinnan vet inte ens vart han bor nu. Men hon har fått höra att han träffat en ny kvinna. När hon frågar om det svarar han bara "Det är inte som du tror". De har barnen varannan vecka och hunden varannan. Kvinnan förstår inte vad som hände. Mannen pratar inte med henne, de bråkar bara på telefon. Förstå att han drog och hon vet inte ens vart han bor, eller med vem. Hon är lämnad ensam i sin sorg och vet bara att allt hon hade är borta och att huset ska säljas, och barnen får hon ha varannan vecka.

Fy bubblan.

Jag såg hur min sambo reagerade på allt. Jag hörde i hans röst att han förstod, äntligen förstod han, hur illa det är för den som är kvar hemma när den andra testar sina vingar.

Jag ryser när jag skriver för det drar upp så många känslor. 

Igår kväll när vi kom hem kände jag mig ledsen. Jag ville inte vara nära. Jag badade själv. Tittade på TV själv. Somnade med ryggen mot honom. Inte för att jag inte älskar honom, utan för att jag blev så påmind om allt som gjort ont att det inte gick att slå undan.

Jag vill ta kvinnan under mina vingar och bara fråga om jag kan göra något, säga att jag förstår din känsla..men det känns också helt galet, vi känner egentligen inte varandra.

Jag skulle oroa mig över - Han har varit otrogen förut.
En gång kan man skylla på panik/förälskelse eller något annat idiotisk. Men när det händer upprepade gånger med olika personer då är det egentligen bara att kapa. Då är det inte ett misstag, det är inte en förvirring..det är ett val.

Hoppas ni kommer fram till något bra på familjerådgivningen, men vill han inte vara trogen så kommer han inte vara det, vilka valser han är drar för en psykolog.

Tid, det behöver ni.

Det kommer aldrig bli ogjort men det kommer suddas ut en liten liten bit i taget. Du kommer aldrig glömma, men du kommer lära dig att leva med det.

Jag levde med minnena nära inpå i 1,5 år. Så lång tid tog det för mig att börja släppa det som hänt. 

Berätta vad du behöver, försök att inte älta det gamla om ni bestämt er för att blicka framåt, men samtidigt, som nån ungdomsTVkaraktär säger: Ta ingen skit! Dina känslor är som de är, du är sårad, och du kommer att vara det ganska länge.

Du kommer har kvar de bilderna länge. Jag menade att om ni två tillsammans har bestämt er att försöka reparera allt så dra inte upp skiten så fort det blir bråk. Bråka klart om det tillsammans, med varandra, för varandra, diskutera, fråga och svar. Sen får det vara nog. Sen kommer du har en jobbigare bit än honom då du är sårad och han inte är det. Du kommer fundera och bryta ned till små bitar, föreställa dig, hata, gråta och undra varför, varför hon, varför inte jag, vad kunde jag gjort annorlunda, din jävla idiot, hur kunde du, hur kunde hon, fitta, jag hatar henne, jag hatar honom, och ibland hatar jag nog mig själv som är kvar, för att jag älskar honom, den han var innan allt, och jag vill hitta tillbaka dit...typ så kommer det snurra. Håll i dig och var beredd bara, på känslostormarna.

Finns det saker han fortfarande gör som gör dig osäker, be honom sluta med det, eller vara öppen med SMS och allt det där. Blir du osäker när han åker iväg, säg det.

Om du tror dig kunna lita på honom i framtiden så jobba åt det hållet.
>Han stannade
>>Han är kvar
>>>Varför skulle han fortsätta bakom ryggen när han sagt att han vill vara med mig
>>>>Han är här
pränta in det i skallen tusen gånger om dagen om det behövs.

Lycka till

Jag kan berätta att det kommer bli bättre, men är du riktigt sårad (som jag var) så kommer det att ta tid, lång tid. Idag tycker jag att det var värt väntan, men jag skulle aldrig göra om det, aldrig.

Jag gillade den biten..