Min man drunknade

Allt är relativt -  och jag är säkert löjligt harig.  När jag paddlade kanot med dottern  runt ett par insjöar i trakten  höll jag kanoten så nära stranden som möjligt.  Simkunnig är jag,  dottern hade nog tagit en hel del märken i simskolan,  där klädsim  vintertid ingick.   Nära stranden kändes ändå säkrast.

Är inget ovanligt av gäller fl och helt onödigt att kommenterar. Har inte ens med tråden att göra.

Med facit i hand så hade jag inte startat tråden men jag befann mig i ett chocktillstånd då för 11 månader sedan. Att nu i efterhand läsa alla fina kommentarer värmer men samtidigt blir jag förskräckt över personer som du "g" och andra som varit direkt elaka. Du till och med trodde att jag lurades??

Men vad fruktansvärt. Beklagar sorgen. Hur har ni det nu?

Jag följde tråden då när det hemska inträffade. Beklagar verkligen. Hur har det gått för dig och barnen TS? Har själv förlorat ett vuxet barn och vet att livet går vidare även om man inte tror det är möjligt.

Där har vi pudelns kärna. Du var i chocktillstånd och det gjorde tråden bisarr och obegriplig. HUR har man sinnesnärvaro att chatta på FL när ens man nyss drunknat? (och inte ens hittats). F ö är det så att alltför många trådar här på FL är troll-dito och man blir less på det ibland. Bra att du verkar må bättre.

Nej, det gör inte tråden bisarr och obegriplig. Det tillhör allmänbildningen att veta att man kan hamna i ett chocktillstånd efter ett sånt besked.

Jaså det menar du? Du får tycka vad du vill och jag tycker på mitt sätt. Detta är f ö en asgammal tråd och TS har antagligen gått vidare? Några undrar så jag hoppas hon svarar på det.

Nej "g" det är ingen "asgammal" tråd, min man omkom 23 juni och det är knappt 1 år sedan och nej vi har inte gått vidare vad det nu betyder. Vi kämpar med vardagen, jag vabbar barn minst en dag i veckan då det alltid är någon som krisar. Min man försvann efter att vi varit ett par i 22 år och 4 barn miste sin pappa. Tråden jag startade var inte bisarr på något sätt utan ett sätt att hantera tiden som gick i snigelfart medan jag väntade på besked om att hans kropp skulle hittas. Kommentarer som att jag borde varit med och dykt efter honom ser jag som rena skämtet. Vi överlever just nu men inte mer........

Jag tror TS, att dom allra flesta här vill hjälpa på det sätt vi kan, hålla dej under armarna så du kommer på fötter igen.
Sorgen har inget schema utan låt det ta den tid det tar.
Vi finns här dygnet runt för dej, du kan skriva vad du vill, om vad du vill, många här har drabbats av sorg och känner med dej o barnen.
Vi hjälper o stöttar dig så gott vi kan.

All kärlek till dig och dina barn!

TS hade "sinnesnärvaro" nog för att skriva här för att hon var i chocktillstånd. Vänner finns inte till hands dygnet runt. Ibland behövs utomståendes perspektiv. Ibland hjälpet det att skriva av sig sina innersta tankar.

Du G borde lära dig att alla inte hanterar en krissituation på samma sätt som du. Du borde också att inse hur sårande det är att mötas av elakheter då man har öppna sår.

Även om det finns många trolltrådar här så rättfärdigar det inga "attacker". Anmäl i tysthet då du misstänker detta istf att öppet kritisera och ifrågasätta. För tänk om du har fel? Tänk om du sårar och gör bördan tyngre att bära för en som mår skit!

Ok!

Hej alla,

Jag vet att vi är många unga som har förlorat sin man, fru eller partner. Det finns en grupp på Facebook som heter Vargtimmen. En grupp för dig som har den där sorgen som alltid bara finns där, oavsett vad man gör eller var man är. 

För även om man själv fortfarande lever så minns man rösten och beröringen, allt som delades. Man minns självklarheterna i vardagen och drömmarna som var gemensamma. Och man undrar hur allt hade varit om det inte hade blivit som det blev.
Så står man plötsligt där med den där ensamheten och sorgen som kan vara så svår att förklara.

Kanske kan vi göra det lättare för varandra här, genom att beskriva, prata om, dela. Eller bara genom att läsa andras berättelser och känna igen sig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har saknat någon att prata med som förstår.

Låt mig börja med att berätta min historia.
Jag träffade Jonas på en resa som vi gjorde gemensamt, men från början inte ihop. Han var stark och glad och snäll. Han är mitt enda exempel på kärlek vid första ögonkastet eftersom det var precis då, första gången våra blickar möttes, som jag visste att vi två skulle kunna bli något riktigt fint tillsammans.
Redan innan vi varit tillsammans ett halvår blev han sjuk och fick diagnosen tjocktarmscancer. Tio månader senare var han död.

I början på behandlingen gick det åt rätt håll och vi fick någon form av hopp om att det kanske skulle ordna sig ändå, trots cancer på många ställen i kroppen. Vi planerade mycket för framtiden, förlovade oss, letade efter hus. Jonas klagade väldigt lite på smärtor och ångest även om jag vet att han hade båda delarna ? ofta och intensivt. Och ganska snart visade det sig att det plötsligt vänt. Han blev sämre och sämre och han blev inlagd på sjukhuset. Där gifte vi oss nio dagar innan han dog. Där bestämde vi oss också för att försöka skaffa barn ihop. Det kändes så självklart där och då, att vad som än hände med honom så skulle allt bli lite bättre med ett litet spår kvar av honom här hos mig.
Den näst sista januari placerades ett litet liv inne i mig och dagen efter dog Jonas. Kvar finns jag och vår son.

Vill ni berätta er nu?

Om ni vill, gå till Facebook och sök på Vargtimmen, jag godkänner er självklart.

/Annika - Vargtimmen