utredningshem

Gå för allt i världen inte med på något utredningshem. Du kommer må om möjligt ännu sämre där än du gör i dagsläget.

Dina barn är för små för att du ska få beviljat en stödfamilj, när minsta är 3 kanske det kan komma på tal.

Soc vill ha dig på utredningshem för att samla "bevis" att använda sig av i rätten när dom snor dina barn!

Nu gör du det enda rätta - säger ifrån all kontakt med soc och skaffar avlasting på egen hand.

Finns massor av sidor på nätet exempelvis extramormor.se

Jag har inte råd med något sådant :-/

Vad är skillnaden om man hamnar på utredningshem för behandling och inte utredning? ?

Jo jag vet att dom tycker barnen är för små egentligen därför dom försökt få barnens pappa att ta dom mer.. men jag blir så ledsen på honom :( jag blir så öedsen för barnens skull..

Jag funderade på om man kanske skulle be om en syöd familj fast alltså bara som ett stöd kanske en famiöj jag och barnen kan vara med och umgås helgerna då barnen är hos mig som lixsom stöttar mig och hjälper till lite med barnen osv fast det kanske inte fungerar i praktiken?

Du kommer inte få igenom en sådan önskan. Det finns ingen familj som vill umgås med Dig - sådana familjer hjälper till att ta hand om Barnen - mot betalning såklart.

extramormor kostar ingenting. Det är äldre människor som vill leka mormor till små barn.

På utredningshem hamnar du först i 3 månader för utredning och därefter blir du kvar i upp till 2 år. Efter det bestäms om du får lämna hemmet med eller utan dina ungar, troligen utan dom.

Du är alldeles för naiv för ditt eget bästa och verkar ha för mycket tilltro till soc. Jag blir väldigt orolig för dina barn när jag läser det du skriver.

Ja, verkligen naiv.. 

Du tycker att en människa som lider av utmattningsdepression som legat inlagd lång tid ska förlita sig på extramormor att hjälpa till med dessa små barn?
Finns visst familjehem som har som uppdrag att ta hand om hela familjen både förälder och barn.

Du har kanske missat att Ts haft god hjälp från soc. under lång tid av personer som uppenbarligen varit ett stort stöd för henne?
Du tycker att man ska lämna småbarn till okända personer för avlastning?

Det är enligt mig en fin egenskap att tro gott om andra :)

Jag har ingen aning om socialtjänsten verkligen är så "ond" som vissa påstår. Men det är många som ställer sig skeptiska till dessa påståenden.

Om har ett välfungerande samarbete med socialtjänsten och har tillit till dina kontakter där tycker jag du ska fortsätta den vägen. Om du ändå känner dig orolig så kan du ju försöka sätta in dig lite extra i vad som händer i ert fall just, vad de är nöjda med och vad de oroar sig för samt hur deras plan framöver ser ut. Och be de förklara tills du förstår. Och be även om att få allt som är viktigt skriftligt som du sedan sparar.

Tack för er som är positiva

Och ni som är negativa, varsågod jag förstpr er ni känner ju inte mig...

Och naiv, ja det kanske är det jag är, jag är en människa som intr vill tro ont om någon, sån är jag, självklart vet jag att det finns många idioter men jag brukar flrsöka ha en positiv inställning och tanke om de flesta!!

Såhär är det socialen har alltid sagt att dom inte är orologa för min förmåga att vara mamma och dom är positova till min inställnkng OCH att jag vet att jag behöver hjälp ist för att sopa saker ich tibg undrmatta, innan soc fick in oros anmälan från dagis så ringde jag min kontakt på familjebehandlingen och berättade hur läget låg till och sa att jag skulle vilja ha någon sorts hjälp och stöd!! Min oro bygger på allt negativt jag läst om andras erfarenheter kring just utredningshem och sen ansra saker man läst om socialen, men jag personligen kännner att jag och min socialare har en väldigt öppen och ärlig kontalt, jag har inte döljt något för dom överhuvudtaget, och som min vän sa, hade dlm varit så oroliga över mina barns hem förhållande så borde ju detta häbt för länge sen?

Och jag känner attt hade dom var det borde dom ju tagit in mig på det här hemma i samband med att jag blev utrskriven från psyk? Eller tänker jag fel??

Och vad mensfe du med att ibgen skulle vilja umgås med mig??

Det är inte så att jag är utan vänner, dock har jag ingen mamma eller pappa som kan stötta mig i mitt föräldrarskap, jag kanske glömde berätta att jag är 25 år, hade jag haft mamma i livet som kunnat stötta i dettta kanske det hade vart annorlunda?! Jag vet inte faktikst... sak samma jag ska ta med mig min boendestörjare på mötet på torsdah så får vi se däregter vad som händer

Låter jättebra att du efterfrågar en stödfamilj för dig och barnen. Vet inte hur det fungerar i din kommun och vilka möjligheter de har att hitta den typen av stöd, men den möjligheten finns i alla fall kommunen jag jobbar. Det kan vara räddningen för en ensamstående småbarnsmamma utan nätverk.

Jag är också ensamstående. Pappan till barnet stack utan att någonsin återvända. Men jag har haft supermycket hjälp av min mamma. Utan henne skulle jag haft svårt att klara mig. Har ofta tänkt på de som inte har möjligheten att få hjälp av sina egna föräldrar.

Folk som delar föräldraskapet med den andra föräldern har ingen aning om hur det är att vara helt ensam.

Jag tycker att du är stark som kämpar på. Insiktsfull som ser dina egna brister. Modig som vågar erkänna dem för socialtjänsten. Och känslomässigt mogen som ber om hjälp och stöd när du själv inte orkar.

Men extramormor behöver väl inte vara så dålig ide. En äldre kvinna som vill utöka sin "familj" precis som du också verkar vilja. Om du skulle hitta någon passande så skulle det kunna uppstå livslånga band som inte är baserade på arbete och pengar. Nackdelarna är väl att det kan kräva mycket tur och arbete för att hitta någon som man klickar med. Och att man förmodligen inte kan lämna över riktigt små barn för övernattning. Men kanske alla umgås tillsammans, lämna barnen där för lite bullbakning och sånt. Skulle ju kunna funka som ett komplement. Ens nätverk kan aldrig vara för stort när man är ensamstående liksom. Bara en tanke.

Varit på mötet idag, tanken är att vi ska till utredningshemmet. ..

Och nu har jag fått mer förklarat och dom är inte oroliga för mina barn på så sätt att dom skulle vilja ta dem ifrån mig.. dom vill snarare hjälpa mig och stärka mig mer i mitt föräldrarskap och så jag får stöttning osv för barnens skulll

Och för att se vad det är jag behöver för hjälp exakt dom tror att jag orkar mer än vad jag självninser och det har dom säkert rätt i. Det är min rädsls att misslyckas som gör att fet blir som det blir typ ja vi får se heöt enkelt vi ska på studiebesök på utredningshemmet i slutet av månaden

Hej alla glada, jag har spenderat mer än hälften av tiden på utredningshemmet nu och det är det bästa jag gjortpå länge äntligen börjar saker ordna upp sig för mig och barnen! På det senaste mötet med soc så sa min utredare att det finns inga omhändertagande tankar kring mina barn någonstans för jag fixar allt sådant galant och så sa han egentligen behöver hon inte vara här överhuvudtaget men ändå behöver jag det! Äntligen har dom tagit mig på allvar, en adhd utredning är igång på mig nu och hittills tyder allt på adhd och ja vad ska jag säga aallt bärjar gå åt rätt håll jag och barnen börjar må skit bra rent ut sagt

Så ni som sa att barnen kommer bli omhändertagna hade väldigt fel!

Tack iallafall ni som va positiva mot mig! Nu ska jag fortsätta kämpa uppåt för mig och mina barns skull! Have fun!!

Va kul! Kämpa vidare

Vilken förebild du är som vägrar ta till dig av alla skräckscenarier kring soc och istället väljer din egen väg - för barnens skull! Det kommer att gå bra för er med så modig, insiktsfull mamma som du!!

Inte skrivit innan men vilken positiv utveckling. Stort lycka till.