Har du gjort medicinsk abort? Hur var det för dig?

Tack! Jag är i vecka 7 när det är dags. Jag läser så otroligt många skräckhistorier och får ont i magen .

Tror ni att man kan köra hem själv efteråt?

Precis så sa hon jag pratade med på mottagningen idag. Tablett två dygn innan och sen få vara där en hel dag för att få ut det.
Jag är skiträdd. Vill bara få det överstökat.

Vi har två barn som måste passas. Vet inte hur vi ska lösa det

Normalt så kan jag ha lite mensvärk, men inte så att jag behöver ta tabletter mot det.

Tack för alla svar. Det verkar vara väldigt olika hur man upplever det. Jag hade föredragit en kirurgisk abort (jag har gått igenom två skrapningar efter MA) men de sa att det är bättre med en medicinsk. Jag är bara så rädd att jag ska fortsätta blöda mängder efteråt. Har en del inplanerat med våra barn så här på semestern. Det är en vecka kvar tills det är dags. Tror att det kommer att vara den längsta veckan i mitt liv... Jag mår illa hela dagarna och är på dåligt humör och blir väldigt nedstämd.

Jag vill verkligen bara få det gjort nu. Usch.  

Sköterskan på abortmottagningen fnös åt mig i luren när jag pratade med henne i veckan. "Att man blir gravid i din ålder när man inte vill det, du borde veta bättre". Det kändes hemskt! Hon menade på att eftersom vi redan har två barn så ska inte detta få ske.
Kändes inte direkt som ett stöd.

Någon mer som vill dela med sig av sina erfarenheter?

Jag har äntligen slutat blöda nu. Det tog nästan tre veckor. Jag mår så dåligt över valet vi gjorde och jag ångrar mig djupt. Vi har alla förutsättningar att ta hand om ett till barn (vi har två sedan tidigare) och jag blir så förbannad när jag tänker på att sambons ord fick mig helt ur balans och att jag inte ens kunde säga emot. Det lilla livet hade varit så välkommet för mig men inte sambon. Han ville absolut INTE ha några fler barn. Det värsta är ändå att han tyckte att det var mitt fel att jag blivit gravid. Han kände sig lurad sa han...
Han har inte en enda gång frågat hur jag mår efter aborten. Jag har försökt prata lite om det men får noll gensvar. "Nu är det ju ur världen" får jag till svar. Så fan heller. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur fel jag har gjort. Kan man söka psykologhjälp för en sån här sak? Jag behöver någon att prata med.  

Älskade lilla barn som jag aldrig får träffa - förlåt.