Vi som försökt bli gravida i över två år och vill följas åt!

Hej jag och min sambo har försökt få barn i 3 år nu.

Har sett dug i en annan tråd med:).

Kram

Hej!

Vi har försökt i 2 år, jag är 28 år och inget händer. Dock säger läkarna på kvinnokliniken att det inte är något fel på oss? BMI 19,5 så jag ligger kanske för lågt istället. Dom sa minst 18 eller 19. Suck. Inget är bra verkar det som, får inte ligga för högt och inte för lågt.

Om du läser på min sida ser du att vi provat allt utom IVF. Stressa ner säger alla, jo tjena! Har dom varit i samma situation hade dom vetat att det inte går att stressa ner när man försökt i över 2 år och ser alla andra lyckas utom vi. Det är hårt.

Vi ska avvakta med IVF. Tyvärr är jag för depremerad för att prova gå tillbaka till sjukhuset just nu och har varit det de senaste året. Dom har behandlat oss illa och jag är sjukt spruträdd sedan barndomen så någon IVF klarar jag nog inte av i mitt tillstånd just nu. Jag försöker gå upp i vikt lite grann dock, det fungerar väl. Du skrev att bara din vän vet vad ni går igenom, och det var samma för oss i början. För ca 1 år sedan började jag berätta för mamma och sedan min syster eftersom jag inte hade något val. Jag kom inte på familjefester, fika, högtider etc. Det tog slut med bortförklaringar. Nu är det bara makens sida av familjen som inte vet. Men jag skulle vilja att dom alla visste om vår situation för det är lättare att umgås då när ingen tjatar, när ingen frågar osv. Så tycker jag och jag önskar att min make kunde berätta för sin familj snart så att alla vet varför jag aldrig kommer när det är födelsedagar etc. för att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag har försökt. Låste in mig på toaletten hos makens släkt efter jag sett makens kusin komma bärandes på en nyfödd bebis i händerna. Eller ja, jag klarade en stund utan att gråta men jag hade solbrillorna på utifall att...bryter ihop.

Nja, det är inte alla som tjatar, mest jobbarkompisar som frågar, släkten har slutat för ett tag sedan, men på min makes sida frågar dom inte. Dom bara PRATAR om sina egna eller sina barnbarn hela jävla tiden! Det är det som tar kål på mig. Om vi pratar om vädret så kan dom leda tillbaka frågan till sina barnbarn etc. Så jävla irriterande. Skönt för dig att de inte tjatar på er. Jag får hjälpå dock, har varit hos en KBT terapeu och nu är jag hos en beteende terapeut. Den första ville att jag skulle träna bort min spruträdsla genom att se och ta på sprutor - nej tack, så där slutade jag att gå. Den som vi har nu pratar om hur jag kom att bli så spruträdd och hur jag växt upp. Men tycker inte det fungerar då hon hela tiden säger att hon hade det svårt men fick 2 barn tillslut - grattis tänker jag bara. Kul.

Hur gör ni för att leva normalt? Vad tänker ni?

Hej!

Jag hänger gärna på här om det går bra

Jag och min man har precis nått 2 års försök och har inte fått plus på stickan en enda gång.

Jag är 33 och min man 31. Vi är väl rätt lugna men nu efter vi gift oss stressar folk på som tusan... När ska ni få barn? Osv osv.

Vi har genomgått utredning och allt såg bra ut förutom TSH som låg i övre gränsen och nu äter jag levaxin sen november. Min gyn vill gärna att vi försöker ett tag nu när levaxinet gjort att TSH hamnat på en bra nivå, men rent tekniskt är vi klara för IVF. Jag drar mig dock för det, ser inte alls fram emot hormonbehandlingen.

Jag har en kollega som försökt blivit gravid i sex år och de hade börjat ge upp hoppet men så började hon med en progesteronkräm och nu är hon gravid. De hittade inte heller nåt fel på dem vid utredning, så nu har jag också köpt denna kräm och började smörja in mig i söndags. Man får upp hoppet men jag är rädd för att bli besviken IGEN. I vilket fall som helst hoppas jag det hjälper mot min PMS...

Jag och min man har försökt aktivt sedan december 2012 samt genomgått en fertilitetsutredning som inte visade någonting. Hoppas få vara med här trots att det i praktiken inte gått två år ännu. Om vi inte räknar in att vi ju hela året innan vi aktiv började försöka slarvade ordentligt med skydd med inställningen "händer det så händer det". ;)

Månad efter månad har nu gått utan ett endaste litet plus och i princip alla vänner har nu hunnit få barn, eller är gravida och väntar barn nu. Är glad för dem men klart det känns tungt!! Folk i vår närhet, speciellt kollegor och bekanta, bevisar konstant hur okänsliga de är genom att tjata om att vi också borde "skaffa" oss en liten snart. Sen vi sålde vår lägenhet och köpte hus har frågan om inte vi ska ha barn snart blivit ännu mer påtaglig.

Jag är 26 år och min man 28 år förresten. Och planen nu är att efter sommaren testa insemination privat två eller tre gånger och om det inte funkar testa ivf, står i kö genom landstinget men är nästan ett års väntetid här i Sthlm...

Då de efter utredningen förklarade oss som oförklarligt barnlösa och inte hittade något fel hoppas vi verkligen att insemination ska räcka, speciellt med tanke på de långa köerna för ivf.

Tycker absolut ni ska fråga om insemination om det är makens spermier som är för slöa, kanske behöver de bara den där extra skjussen för att ta sig fram. :)

Fram till nu har vi mest svarat svävande om att vi inte är redo eller att vi ska hinna med någon först. Att byta ämne eller bara säga nej brukar folk inte nöja sig med. Tidigare har vi sagt att vi är för unga, sen att jag vill ta examen, hitta jobb, jobba minst ett år först. Nu är det mer att vi vill renovera upp huset som vi precis köpt först. Börjar dock få slut på ursäkter... Inga som tjatar på er?

Krämen heter ProgesterAll och finns att läsa om på www.femalebalanceshop.com

Den höjer progesteronet som är hormonet som behövs för att ägget ska fästa. Det finns väldigt mycket att läsa om det, många kvinnor lider av östrogendominans utan att veta om det och att lösningen är lätt. Jag hoppas nog för mycket på krämen, men det känns skönt att prova iaf!

Ja man blir lite trött av alla frågor. Har många bebisar i släkten också, och nu är vi de äldsta utan barn... Suck.

Varken mina eller makens föräldrar eller syskon tjatar eller frågar om det, och de allra närmaste vännerna känner till situationen. Det är mest släktingar i form av kusiner och morföräldrar samt bekanta och kollegor som är extremt klumpiga och okänsliga. Vill inte att det ska komma ut på mitt jobb (relativt ny och hoppas på att snabbt på avancera) och inte heller till familjen så därför vi inte säger som det är rakt ut när folk frågar.

Vi kommer ju testa insemination först men här inte det kommer vi nog vara öppna inför föräldrarna allafall om det blir IVF.

Skönt att ni slipper folk som tjatar! Är ni generellt Öppna med att ni försöker och vad har ni isåfall gått för reaktioner? Eller har ni sluppit vara öppna tack vare att ni verkar ha närstående som är förstående och inser att det är privat.

När tror du att ni kommer få påbörja er IVF och har ni fått testa någon annan behandling innan? Även jag har ett par kilon att gå ner för att optimera chanserna för att bli gravid men kraven för att få göra IVF här är bara ett bmi under 35 vilket jag klarar med marginal (har precis 30) så känns riktigt skönt. Trodde det var samma krav överallt och att de kunde bortse från kraven om man valde att ta det privat? Men av det du skrivit verkar det jag trodde inte alls stämma...

Hej

Vi kastade ppillerna år 2009. Visste att det kunde bli problem då mannen hade cancer som barn. Dröjde dock 2år innan vi sökte "professionell hjälp"

Sedan efter lång utredning och 2 behandlingar så upptäckte de att de inte fanns några alls spermier hos min man (som de först hade konstaterat genom en operation i testiklarna) så vi fick tillbringa ett års tid i spermiedonations kön (längsta tiden i mitt liv) under den tiden åkte vi till danmark och prövade insemination 6st..alla negativa. Så 80 000kr fattigare så kom vi äntligen fram i kön i sverige (som för närvarande är 2år lång!!!) Gjorde min 3dje hormon/IVF behanling i maj. Negativt även det. Nu har vi 6st eskimåer i frysen som vi fpr hoppas på. Ska få tillbaka ett ebryo i nästa cykel då jag är helt hormonfri. Jobbigast av allt är all väntan däremellan sommarstängning, julstängning.. dessutom drar de ner på personal under höstlovet, sportlovet och påsken..jo jag pratar om landstinget.

har ni frågor om behanling så svarar jag gärna.

kram på er!

Kanske, men det kanske inte visar en östrogen-dominans. Progesteronet behöver inte vara lågt, men om östrogenet är högt blir det en dominans. Jag har ju lite småproblem med hormoner, därav levaxinbehandling.

Min kollega hade inte heller några tester som visade på nåt fel. Jag tänker iaf att det inte är nåt fel i att prova :)

Det låter skrämmande med så långa köer för IVF, är det i hela landet?

Hej. Här finns en till som e ofrivilligt barnlös:( 6 år har gått utan minsta tillstymmelse till något plus. Har gjort 4 ivf... alla misslyckade. Vi e nu inne i adoptionssvängen. Läste tidigare att de va nån/några som va från Umeå om jag minns rätt. Vi e några tjejer som ska träffas senare i höst så den som e intresserad får gärna skicka pm till mej. Vi tänkte träffas å utbyta tankar, funderingar och frågor. Å såklart peppa varandra. De e så ofta man känner sig ensam i detta.

Jag hänger på här. Vi började försöka jan-12 och än har vi inte lyckats. Förra sommaren avslutades vår fertilitetsutredning och de kunde inte hitta några fel, av de få undersökningar/prover de gjorde.... 

Jag har varit gravid förut, med en annan man, och då tog det sig på första försöket. Jag valde dock att göra en sena bort i v.15 och efter det har jag inte blivit gravid igen (försökt med två karlar efter aborten).

Hormonet försvinner ur kroppen väldigt fort, därför måste man smörja två gånger varje dag, så jag kommer också vara "ren" när (eller om) vi påbörjar IVF. Rent tekniskt får vi ju ställa oss i kö nu, men jag vill gärna avvakta lite och hoppas på krämen ett par cykler :) En positiv biverkning är att min allergi för katten nästan försvunnit. Har inte känt av något sen jag började med krämen och jag antar att det är pga att slemhinnorna nu mår bättre. Så något positivt har den medfört iaf även om den kanske inte får mig gravid...

Vi har blivit erbjudna IVF, men vi känner oss inte redo för det så just nu känns det som att vi står och trampar. Jag har en tid hos kvinnokliniken i september för att förhoppningsvis kolla om jag har endometrios, mer än så har vi inte planerat. 

Jag har haft extrema menssmärtor och extrem smärta vid gaser i magen sedan jag var 14 år. När jag hade mens sist så hade jag så ont att jag var millimeter ifrån att ringa akuten. Det kändes bokstavligen som att magen skulle sprängas.