Vi som försökt bli gravida i över två år och vill följas åt!

Vi är båda 29 år, glömde skriva det. Vad skönt att det är fler som oss! För oss är det ingen som vet att vi ens försöker skaffa barn. Eller jo, en. Min bästa vän. Men annars vet ingen (men de har säkert sina aningar). Jag tycker det naturligtvis är jobbigt och jag vill gärna ha barn. Men jag känner mig inte stressad. Det är inte så att jag måste ha barn. Det är ganska skönt att kunna fara hur man vill å ha sig. Men som jag skrev tidigare är barn något jag alltid drömt om och velat ha tidigt. Dock har det inte blivit så. Jobbigt med BMI! Inte för lite och inte för mycket!! Kämpar du för att gå upp i vikt? Jag ska kika på din sida. Ska ni testa IVF? Eller vill ni avvakta?

Vad jobbigt det låter. Jag hittar inte din sida? Ja, det ända de gör på sjukhuset är att ta prover. Jag har aldrig varit spruträdd utan jag har mer tyckt att det har varit intressant och spännande att ta sprutor. Men jag förstår dig! Första gången jag skulle upp på gyn så stack det tre gånger i vänsterarm och tre gånger i höger arm (var svårstucken just då) och då höll det på att svartna för mig! Så jag förstår vad du menar. Jag kände mig halvt misshandlad när vi gick därifrån. Senare gånger har det gått bättre som tur var. Tror hon som stack första gången var dålig på just det. Jag tyckte personalen var lite gnällig och så där i början men sedan på senare tid har det blivit bättre. Varför ska det vara så? Att man känner sig illa bemött?

Det låter jobbigt att folk håller på att tjata och fråga dig om barn. Här är det knäpptyst tror inte någon i min bekantskap skulle våga fråga ens. Jag skulle nog tycka att det blev jobbigt isåfall. Skulle fnysa nåt om att alla kanske inte kan få barn! Det låter tråkigt att du inte kan fira högtider och födelsedagar osv. Får du någon psykologisk hjälp med detta? Eller är det något du inte vill? Ni funderar inte på att göra en utredning på en annan klinik? Er klinik kanske har missat något?