• Anonym (petra)

    Min sambo pratar knappt med mitt barn, är så ledsen!

    Har varit tillsammans med min sambo i drygt 3 år. Märkte redan från början att han inte var någon barnmänniska, han har svårt att ta barn helt enkelt, verkar inte som att han vet hur man ska umgås med barn överhuvudtaget.

    Han accepterar mitt barn, men inte mer än så. Han pratar i stort sett aldrig med han/hon. Han bryr sig helt enkelt inte om någonting som har med mitt barn att göra. Detta gör mig så ledsen att det känns som att jag inte orkar mer.

    Han åker till sin familj för att göra roliga saker med sin lillebror (men även med honom är han fåordig), men med mitt barn kan han inte göra ett dugg.

    Ligger han och jag i sängen på helgmorgnarna och mitt barn kommer in och vill lägga sig igämte oss. Då går han bara upp från sängen och så blir vi kvar där ensamma. Sitter han och jag i soffan och mitt barn kommer så sätter han sig någon annanstans.

    Samtidigt tycker jag om honom, men och andra sidan tycker jag att han är en skit.

    Ofta får jag känslan av att han inte är medveten om hur han beter sig, han har inte förmågan att se det. Då skulle han ju kunna anstränga sig lite mer. Jag skulle skämmas om jag betedd mig så. Men han verkar inte kunna se det.

    Hur ska jag göra??, vet varken ut eller in!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-19 14:33
    När vi gör saker tillsammans tex åker och badar, så är det som att jag och mitt barn är ensamma, han pratar knappt då, det är hela tiden jag som får svara på mitt barns frågor, jag som får vara med i vattnet, han tar inga initiativ alls.

  • Svar på tråden Min sambo pratar knappt med mitt barn, är så ledsen!
  • Anonym (fy)
    Anonym (petra) skrev 2014-07-19 15:10:41 följande:

    Hur han upplever situationen? Han pratar ju inte med mitt barn, vore konstigt om han hade en annan uppfattning.


    Men typ:

    -Vad tycker han om barn generellt?

    -Vad tycker han om ditt barn?

    -Vad tycker han om att bo med dig och ditt barn? Trivs han? Vad är positivt? Negativt?

    -Är han nöjd med sin relation till ditt barn? Om inte, hur skulle han vilja att den vore?

    -Av vilken anledning håller han sånt avstånd till ditt barn?

    -Etc etc?
  • Anonym (hmm)

    Alla är ju inte barnmänniskor, jag är det absolut inte. Jag ogillar när min sambos syster kommer på besök här och har med sig sitt barn. Jag pratar inte med barnet, vill inte att barnet ska sitta bredvid mig då ungen dräglar och luktar illa. Det är inget fel på din sambo, han är helt enkelt ingen barnmänniska. Acceptera eller gör slut och hitta en man som tycker om barn.

  • Anonym (*)
    Anonym (petra) skrev 2014-07-19 15:10:41 följande:
    Hur han upplever situationen? Han pratar ju inte med mitt barn, vore konstigt om han hade en annan uppfattning.
    Så hans uppfattning är också att barnet mår dåligt av detta?
  • Anonym (babs)

    En sidofråga - du har hunnit bo ihop med en annan man här före dvs efter barnets pappa? Barnet är 7år, du har varit med din sambo 3år. Nåt som inte stämmer el som låter aningen stressrelaterat. Du har då verkligen inte gått framåt på barnets villkor o gett honom tid att anpassa sig innan du flyttar ihop med någon. Om du så separerat från barnets pappa då barnet var 1vecka gammal har du alltså på 7 år hunnit - obs DU(inte barnet) - bo ihop med TVÅ olika män? inte illa. Huh...

  • Anonym (petra)
    Anonym (*) skrev 2014-07-19 15:27:58 följande:

    Så hans uppfattning är också att barnet mår dåligt av detta?


    Nej jag tror inte han förstår att hans beteende kan skada mitt barn.
  • Anonym (kommunicera)

    Prata med honom!!! Så här kan ni ju inte ha det, ställ några av de frågor #31 radar upp.

  • Anonym (petra)
    Anonym (babs) skrev 2014-07-19 15:38:48 följande:

    En sidofråga - du har hunnit bo ihop med en annan man här före dvs efter barnets pappa? Barnet är 7år, du har varit med din sambo 3år. Nåt som inte stämmer el som låter aningen stressrelaterat. Du har då verkligen inte gått framåt på barnets villkor o gett honom tid att anpassa sig innan du flyttar ihop med någon. Om du så separerat från barnets pappa då barnet var 1vecka gammal har du alltså på 7 år hunnit - obs DU(inte barnet) - bo ihop med TVÅ olika män? inte illa. Huh...


    Anonym (babs) skrev 2014-07-19 15:38:48 följande:

    En sidofråga - du har hunnit bo ihop med en annan man här före dvs efter barnets pappa? Barnet är 7år, du har varit med din sambo 3år. Nåt som inte stämmer el som låter aningen stressrelaterat. Du har då verkligen inte gått framåt på barnets villkor o gett honom tid att anpassa sig innan du flyttar ihop med någon. Om du så separerat från barnets pappa då barnet var 1vecka gammal har du alltså på 7 år hunnit - obs DU(inte barnet) - bo ihop med TVÅ olika män? inte illa. Huh...


    Jag bodde inte ihop med den mannen jag hade innan!
  • Anonym (Tack och adjö)
    Anonym (petra) skrev 2014-07-19 15:13:40 följande:
    Så upplever jag det med, att min sambo blir svartsjuk. Han har svårt att dölja det, det syns direkt i hans blick, men jag tror inte att det är hela sanningen heller. Men varför blir de svartsjuka?, har det med deras egna självkänsla att göra, eller beror det på något annat?
    Ja vad det beror på kan ju ha olika orsaker. Jag kände dock med den här mannen att jag inte tänkte lägga ner nån energi på att ta reda på vad det berodde på eller att lägga ner energi på att komma tillrätta och lösa hans problem. Han hade helt enkelt dödat mina känslor för honom genom att behandla mitt barn illa, så det fanns inget bränsle kvar till att vilja gå i terapi eller liknande.

    För mig var det viktigast att mitt barn mådde bra. Det där ligger nu åratal bak i tiden. In i vårt liv kom så småningom en underbar man, som på alla sätt visat att mitt barn är en stor bonus för honom istället för en belastning. Om detta försäkrade jag mig noga innan vi flyttade ihop.
  • Anonym (???)
    Anonym (petra) skrev 2014-07-19 15:00:50 följande:

    Har du några tips på hur jag kan lägga fram det för honom? Kan jag börja ställa lite krav på hur jag vill att det ska vara?


    Alltså om du verkligen vill stanna med honom... Du kan ju försöka ge honom en chans om du vill. Men då måste ni ju kunna prata ärligt och öppet om det här. Jag tror du måste förklara exakt hur du känner. Och sen måste du kunna lyssna på honom utan att döma och anklaga hela tiden. Sen kanske ni kan hitta någon balans som kan passa hela familjen.

    Men att tro att han helt ska förändras är nog lite naivt. Risken är väl att du inte kommer att vara nöjd med små förändringar och då kanske han blir uppgiven och inte tycker det är lönt att försöka eftersom du ändå aldrig blir nöjd. Det är ju det som är risken när två individer står väldigt långt ifrån varandra i en fråga. Så det kan kan ju vara en ganska lång process, och det är kanske inte så schysst mot ditt barn. Personligen så tycker jag ju att 3 år redan är alldeles för länge i ett litet barns liv...

    Men om du nu vill försöka så kan du nog inte ha allt för höga krav. Utan mer sunt förnuft och allmänt hyfs är kanske en bra start. Att han ska ta egna initiativ till att hitta på något med barnet känns avlägset. Och är kanske inte heller nödvändigt...

    Men som sagt... Risken är nog att ditt barn känner av att hon inte är helt önskad, du inte är nöjd och din sambo känner sig pressad och otillräcklig... Och är det då inte bättre att hitta någon annan...?
  • Chrysabelle
    Kereza skrev 2014-07-19 14:54:10 följande:

    Som den andra parten i den här situationen (dvs, min sambo har barn - jag direkt avskyr barn) så kan jag intyga att det inte är helt lätt.

    Din partner kanske inte är så anti barn som jag är, för jag verligen ogillar dem, så kanske har han det inte lika jobbigt som jag.

    I alla fall: Jag älskar min pojkvän, så jag står ut med hans unge, men det är jobbigt - visst, jag visste att han hade barn, och trots att jag Lovat mejsjälv att Aldrig ha en partner med barn, så vägde kärleken över och jag valde att satsa ändå. 

    Det betyder inte att jag gillar när ungen kommer och vill ha min uppskattning och min uppmärksamhet och min tid och min energi. Jag gillar inte när vi inte kan ha sex för att det kan komma någon indrumlande när som helst, som visserligen är artig nog att knacka, men som inte väntar på svar efter det. Jag har pötsligt ingenstans i lägenheten där jag får vara ifred, jag måste konstant se till att jag inte svär, eller beter mej illa, det finns inget utrymme för MEJ i vårt hem, för barnet är konstant i centrum. Jag vet dessutom att vi kan inte flytta, inte byta jobb, inte "ta risker" så länge barnet är beroende av sina föräldrar - vilket innebär att jag Valt ett liv som styrs av en tredje part som jag aldrig ville ha. Men, jag älskar pappan, så jag håller käften och ler så gott jag orkar.

    Men just det där; även om barnet aldrig gick nära mej, aldrig pratade med mej - inte ens då skulle jag ha något som var privat och mitt eget - det är bara utanför mitt eget hem jag kan slappna av, vara Mej och ge mejsjälv det jag behöver. Det är en rätt vidrig situation. 

    Och så pappans nästan bedjande tacksamhet varje gång jag visar intresse eller pratar med ungen "Jag är så glad att ni kommer överens" - han ser ut som en osedvanligt söt hundvalp i hela ansiktet, och utstrålar någon sorts försiktigt hopp om att "kanske kan vi vara en Familj" - och jag VILL inte såra honom. Och likförbannat så känns det som om Allt handlar om hans barn - det Finns ingen situation eller tidpunkt som är Min. 

    Och jag VILL komma överens - jag har inte VALT att inte gilla barn - jag vill knappt något hellre än att få vara glad och tålamodig och ha ork och entusiasm för varenda sekund. Men jag kan inte. 

    Så det är inte helt lätt.


    Har du berättat att du avskyr hans barn?
Svar på tråden Min sambo pratar knappt med mitt barn, är så ledsen!