Min sambo pratar knappt med mitt barn, är så ledsen!

Vad hjälper det att du har dåligt samvete, när du fortsätter låta det ske?

Har han varit lika hemsk i 3 år?

Man kan inte döma ut honom som pappa grundat på hur han är mot ditt barn, det är milsvid skillnad mellan egna och andras.
MEN däremot så är det inte aktuellt för er att skaffa barn tillsammans, eftersom att det inte fungerar speciellt bra.

Andra stycket så håller jag inte riktigt med. Ibland kanske det är bra att ha en som backar upp. Men enligt min mans barn som var stora när vi träffades, så var det en sak som dom inte gillade hemma hos mamman. Dom kände sig i underläge när hon och hennes man hela tiden höll ihop "mot" dem.
Dom hade föredragit att bara argumentera med sin mamma.

Jag är bara människa och har brister som alla andra. det är lätt att komma utifrån och döma. Ja det har han varit.

Nä jag håller inte med att du blivit lurad. Han kan omöjligt veta hur det är att bo med andras barn, OM han aldrig gjort det innan.
Däremot skulle du kanske tänkt i dessa banorna som du gör nu, lite tidigare. Typ ganska snart efter du upplevde att det inte fungerade.

Att man som förälder lever tillsammans med någon som behandlar det käraste man har så illa, är fullständigt obegripligt.

Att man inte är nån "barnmänniska" är en sak, men här handlar det ju om nåt helt annat. En vuxen människa som fryser ut det barn han lever tillsammans med, och har gjort så under 3 hela år. Hur man kan tillåta det övergår mitt förstånd?

Att leva tillsammans med någon som inte tycker om ens barn, skulle jag aldrig  drömma om, och säkert inte de flesta föräldrar heller.  Nu menar ju många att man inte alls behöver tycka om sina bonusbarn, utan det räcker med att man behandlar dem hövligt. Inte ens det gör den här mannen, utan istället tvärtom. Han kan inte ens visa barnet vanligt folkvett. Vilken hemsk manlig förebild han är för en liten tjej.

Att tvingas leva med honom kommer att få henne må dåligt i det långa loppet, även om hon inte visar tecken på det nu. Hon kommer att minnas att hon fick växa upp med en styvpappa som behandlade henne som luft, vilket är en form av barnmisshandel, och hon kommer säkert att ha många frågor och tankar om varför du lät det ske. Vad kommer du att svara henne?

Jag ber dig - tänk på ditt barn!

Varför frågar du, du svarar ju själv? Han tycker att du är härlig, han är superförälskad i dig! Och jag fattar inte varför du inte snackar med honom om hur han behandlar din dotter? Han behöver inte älska henne, bara behandla henne sjysst. Svara på frågor, sitta bredvid henne i soffan, säga något uppskattande ibland. Inte leka och gulla, alla kan inte det och att låtsas för mycket slår tillbaka på barnet. 

Läs Kerezas inlägg och visa honom det. Det är ett av de bästa inlägg som skrivits på FL. Ni supermorsor (och -farsor) på FL måste inse att alla inte älskar barn över allt annat, i synnerhet inte andras. Jag är likadan, jag har svårt med barn. Men då måste man göra som Kereza, skärpa sig och uppföra sig vettigt utan att överdriva på något håll. Så himla svårt är det inte. Och barn tar inte skada av att vissa vuxna är svala, bara man inte är tydligt avvisande. 

Vissa saker ville dom bara ta med sin förälder, därför blev det jobbigt när hon envisades med att hennes man skulle va delaktig hela tiden.

Jag växte upp med en styvfar som inte kunde ta hand om sig själv. Han var som en tonåring, kom och gick som han ville, drack för mycket, talade sällan med mig, lekte aldrig med mig själv, möjligen att vi spelade spel när mamma var med, på semestern.

Han har aldrig tagit mig till någon aktivitet, aldrig skjutsat mig till en kompis, aldrig läst en läxa med mig och aldrig tagit mig på bio, konsert eller något sånt alls. Jag har aldrig fått träffa hans andra barn eller hans föräldrar, så t.o.m. de eventuellt vettiga släktingar han hade nekades jag att umgås med.

Och det jag kände och känner är att min mamma har valt denna oansvariga jättebebis före mig under hela min barndom, det mesta har fått rätta sig efter hans mående och önskningar. En gång var vi sena till en begravning för han var full dan innan och var omöjlig att få upp ur sängen!

TS, denne man kommer aldrig att acceptera ditt barn, utifrån det du skriver. Och jag tycker att det är oerhört synd om ditt barn ska behöva bli som jag, som aldrig känt mig älskad ens av min egen mamma eftersom hon bara var upptagen med att försöka curla en vuxen man.

Det har gått 30 år, en hel del illamående och en del terapi åt detta och han har dött, men i mitt hjärta vet jag inte om jag har förlåtit mamma för min barndom ännu. Jag tycker att hon har varit svag och feg i många år och även om hon erkänner sin svaghet så gör det inte det hela bättre för mig. Och nu- NU! sitter hon och gråter över att hon valt så fel och slösat så många år på denne man...

Meju jösses du låtyer din sambo bete sig som en skit och mobba och frysa ut ditt BARN i TRE ÅR?? Förlåt men du är inte bättre själv som tillåter detta.

Jag undrar hur människor i er omgivning, släkt och vänner, har reagerat på din sambos sätt att nonchalera och frysa ut ditt barn? Eftersom det pågått så länge borde det väl ha uppmärksammats? Eller är han en ögontjänare så han inte visar något utåt, utan endast inom hemmets väggar?