Hur mkt ska man "lägga sig i" i barnens lek och är det okej att säga till kompisen???

Jag tycker att du gjorde helt rätt, dvs försökte förebygga trötthetsbråk. Kanske ska de träffas lite kortare stunder, så att du slipper hantera dessa konflikter. Sedan det din son berättade: dels berättar han nog inte sin egen eventuella del i konflikten, dels kan små barn råka säga dumma saker av misstag. Du har en sådan maktställning när kompisen inte har sin förälder med sig, att du bör vara försiktig med att utnyttja den makten. Det kan vara skrämmande att bli tillsagd av en främmande förälder. Däremot skulle jag prata med mitt eget barn efteråt om att det inte var ett ok sätt att uttrycka sig på och fundera gemensamt på hur det kunde bli så. Kanske finns en naturlig förklaring.

Börja med kortare tid, två timmar är kanske lagom. Ha lite planerad lek att ta till om det behövs, måla, rita, dega, baka, spela... Vissa barn kan leka med varandra ett dygn utan att tröttna på varandra, andra har bara kul nån timme...

Självklart kan du säga till barn som kommer till er och leker. Hos oss gäller samma regler för barnens kompisar som för mina barn.

Sånt kan kännas knepigt ibland, förstår dig absolut! Jag tycker att det är viktigt att ändå säga ifrån, avbryta leken eller vad man nu måste göra när barnen blir oense. I liknande situationer brukar jag försöka förstå vad som har hänt. Vad har mitt barn för ansvar i situationen? Sen brukar jag förklara för BÅDA barnen vikten av att hjälpa varandra, vara snälla och prata med varandra för att man ska kunna vara kompisar. Nu är min son endast tre år men denna metod verkar fungera rätt bra för honom och kompisarna.

Jag tycker absolut att man kan säga till andras barn, jag till och med förutsätter att andra tänker likadant och säger till min son om han gör dumheter hemma hos andra?

Vet man inte exakt vad som hänt så brukar man ändå kunna läsa av situationen och få ett hum om vad som hänt och vems "fel" det var. Om inte så kan man alltid fråga och säga att jag hörde att XX kom till mig och var lite ledsen, eller jag hörde att ni höjde rösterna här inne så jag skulle vilja att ni berättade för mig vad det handlade om.

Även om man inte känner kompisen så bra så är det viktigt, i alla fall för mig, att se till att man håller en bra nivå och uppför sig. Och visar tydligt vad som är ok och vad som inte är ok när man leker hemma hos oss. Jag tror inte att det skulle ha någon negativ inverkan på "relationen" barnen emellan så att kompisen inte vill komma och leka mer. Tvärtom brukar barn snabbt förstå att här är ett hus där föräldrarna bryr sig och har koll, här känner jag mig trygg.

Som de flesta skriver, börja med lite kortare stunder max 2 timmar. I 5-årsåldern kan de gå vilt till och det är jättekul med alla leksaker som måste tas fram så ibland blir det mer stök än lek till en början, men det beror på barnen också.

Jag tycker du ska prata till båda barnen om det uppstår bråk så inte andra killen blir rädd och senare prata med din pojke, det är svårt för stunden att veta vad som hänt då man inte sett. Bryt när de börjar bli konflikter, fika, gå ut mm.

Mina barn tog med kompisar när de började nollan och då lekter de ofta fr ca 15-17 sen var de helt slut och lagom för middag hemma i lugn och ro

Ja det är svårt. Särskilt med barnens kompisar som man inte känner så bra. Men vi har ofta barn här hemma och leker så tydligen funkar det konceptet som vi kört

Man får självklart också känna av situationen och att alla barn är olika. Mina barn ska inte ha bestämmanderätt om precis allt bara för att vi är hemma hos oss, har man kompisar här får man dela med sig. På samma sätt som andra barn inte bara kan stövla in och ta för sig av mina barns saker utan att fråga. Det är som med allt annat i livet, tänk på hur det skulle kännas om det var tvärtom? Och behandla så som du själv vill bli behandlad.

Nät det gäller att lägga sig i så är det bra att göra det men att göra det på ett skjyst sätt, lätt va

Nej men i början när jag inte känner de andra barnen då brukar jag gå dit de är om det är något problem, vara ganska avslappnad och se lugn och glad ut, sen säger jag nått i stil med "men oj har det blivit lite tjafs, vad var det som hände?" Sen låter jag barnen berätta var och en vad de tycker har hänt och sen frågar jag hur de tycker att vi ska lösa det hela och avslutar med att med glimten i ögat säga det jag tycker att de ska tänka på tex om killen hade sagt nått elakt så kan man säga till honom nu när han vet att jag är inte arg, då är det lätare för honom att höra att jag inte vill att man säger så, det blir inte hotfullt för honom men samtidigt så ser mitt barn att jag säger till.

Sen ju längre tiden går och ju mer man lär känna barnen så kan man säga till det man tycker är fel men då är det viktgit att man även säger till sina egna ungar också, ibland i vilket fall