Lat/lata släkt/släktingar på er partners sida

Jag bekymrar mig för släktingen på min sambos sida som går på Socialbidrag och ska runt årskiftet få sitt första barn med sin sambo som precis har börjat jobba igen efter en tids arbetslöshet.Jag stör mig på latheten som sen kan leda till att det kommande barnet kommer att fara illa.

Frågan i din trådstart har väl alla svarat att du måste jobba för att inte bry dig och minimera kontakten om du far illa av den.

Det du har lagt till om framtida barn som far illa har inte med din ursprungsfråga att göra och du vill att vi ska rättfärdiga dina tankar och handlingar där utifrån information du inte delar, såatte...

Det är väl ändå ingen som medger att denne agerar med illvilja. Det kan vara så enkelt att man stör sig och därmed anmäler. Då är det illvilja, att man vill sätta en person på plats osv. Men konsekvenserna av det hela....

Jag undrar varför du har startat tråden när du vet vad du gör och när du påstår dig veta hela sanningen om deras liv.

Jag kan fortsätta att diskutera med dig. 

Så, nu när du känner att du vet vad du gör och att du har rätt att göra som du gör, varför startar du denna tråd och frågar vad folk hade gjort?

På trådstarten låter det enbart som att du vill få det bekräftat att du gör rätt. Jag menar att om man är säker på sin sak så behöver man inte fråga vad andra hade gjort. Det tyder på en gnutta osäkerhet kring om det beslut du har tagit är rätt eller fel. Och här i tråden har du fått en hel del som anser att du gör fel. Vad gör du då? Jo, hoppar på deras personlighet på ett fult sätt. Detta bekräftar då för vissa av oss ännu mer om att du inte är bra på att dra rätt slutsatser samt att du drar förhastade och ogenomtänkta slutsatser. Vi som skriver i tråden bryr oss också eftersom det är en verklig familj som du försöker utsätta för obehag. Du tänker alltså inte fundera en och två gånger kring detta?

Den personen jag känner just nu som gått länge utan jobb har gradvis hamnat i en så negativ bana så att allt är omöjligt. Även om andra vänligt tipsar om ett jobb som är på deltid (för personen klarar inte heltid), inte kräver mer än 15 min resa per buss (för personen säger sig inte orka pendla "långt"), och är helt rätt för personens bakgrund, så är de så låsta i det negativa och orkar inte med ett nej till så deras hjärna hittar på tusen ursäkter tills det är för sent att söka.

Även privat så märks detta, minsta lilla sak tar en hel dag och sen tycker h*n att h*n har gjort något stort. Men samtidigt så kan man absolut inte tänka sig terapi "för det är minsann inget fel på mig och alla terapeuter är idioter för jag testade en gång och gick på två samtal 1997 och därför kommer terapi aldrig att ge mig nåt alls..."

Allt i allt så kan man inte bli annat än frustrerad när det blir så, för det enda sätt som garanterat 100% inte leder till jobb är exakt så som personen beter sig.

Du kan sluta med att gång på gång försöka att skuldbelägga mig som startare av denna tråd och istället försöka att inse att man både har rätt att bry sig och att påverka!

Jag har svarat upprepade gånger i denna tråd att jag vet tillräckligt om denna person och dennes situation för att kunna yttra mig och det finns ingen i denna tråd som kan ändra på det.

Nu kommer jag inte att besvara fler inlägg från dig utan jag passar på att önska dig en fortsatt trevlig kväll och njut ordentligt i det fina sommarvädret!

Rätten att bry sig och påverka är ju en icke-fråga i den här tråden egentligen. Tror inte att någon ifrågasätter detta.

Frågan i TS var ifall vi andra kunde lägga åt sidan ifall någon släkting varit lat. Detta besvarades på olika sätt. Dock ifrågasätts rimligheten i att anmäla släktingen. Vad är grunden? Är det rimligt? osv...

Men okej, gör som du vill. Kan du stå för det också?

Jag har en ingift släkting som jag tycker är lite konstig när det gäller vissa saker. Hur hanterar jag det? Jag ler, tar en kaka till, lyckas med möda hitta nagot vi kan prata om (även om det är trakigt), umgas minimalt, visar tillbörlig (minimal men dock) respekt kan inte lata bli om nagon speciellt har hänt, att prata av mig om detta med en vän.

Detta tycker jag är minimum av normalt civiliserat umgänge i detta fall, och jag tycker att inget skulle bli bättre av att jag skulle konfrontera denna människa, utan tvärtom. När vi inte träffas eller när hon inte gjort nagot uppseendeväckande, tänker jag inte pa henne alls.

TS, varför kan du inte halla denna niva?

Varför måste den "svenska modellen" med två gärna heltidsarbetande föräldrar vara den bästa? I majoriteten av världens länder tar mannen hand om ekonomisk försörjning och kvinnan om barn och hem.

Nja, majoriteten av jordens kvinnor jobbar snarare häcken av sig, med eller utan lön för familjens försörjning, ofta långt mer än sina makar, och barnen får hänga med i kjolarna eller passas av gamla släktingar eller äldre syskon (men gissningsvis är det inte Bangladesh eller Nigeria som du spontant tänker på när du tänker på resten av världen).

Att två heltidsarbetande föräldrar inte behöver vara bästa val håller jag helt med om. Vi har själva valt just att turas om att vara hemma ett antal år och att jobba deltid när barnen blivit större, och vet andra som gjort likadant. (Med egen försörjning, inga hemmafrubidrag, sjukskrivningar eller socialbidrag.)