Lämna infertil sambo?

Jag förstår ditt resonemang och håller med i stora drag. Men samtidigt är det ju så att TS och hennes sambo inte kan få barn tillsammans. Hennes man kan inte få egna biologiska barn. Det är omöjligt.

Och då är givetvis att få barn mha donator ett alternativ för dem. Det är väl på något sätt den bästa "gyllene medelväg" som man kan hitta? TS får sitt/sina efterlängtade biologiska barn, hennes sambo får bli pappa och de får båda hålla ihop med den människa de älskar.

Att hon gör slut förändrar ju egentligen inte så mycket för TS. Vad är det som säger att hon lyckas hitta en ny man att älska och få barn med? För hennes sambo är det heller ingen rolig sits. Dels bli dumpad, men även vetskapen om att drömmen om barn kanske för alltid är grusad.

Jo verkligen. Jag tror snarare att det är högst individuellt hur viktigt man tycker att det är med generna. Det är ju inte alla adoptivbarn som bryr sig om sitt ursprung medan andra försöker leta upp sina biologiska föräldrar.

Fel det är extremt ovanligt att barn söker upp donatorer senare i livet.

Att få donatorsbarn i Sverige söker upp sina genetiska föräldrar beror säkert på att en majoritet av deras "nya" föräldrar aldrig berättar det rätta förhållandet för dem (att de är donatorsbarn) utan låter dem växa upp med en livslögn!

Jag har vänner där mannen i paret är steril. Dom har adopterat 2 barn från Colombia och har varit gifta i 35 år typ. Har nu även 2 barnbarn. Funkat hur bra som helst. Mannen avgudar sina barn och barnbarn! Fy fan för dig om du lämnar honom för en biologisk funktionsnedsättning som han inte kan rå för över huvud taget! USCH!!

Nja, hon har väl en del relevanta invändningar och det är många viktiga sakomständigheter som hon tar upp.

Här håller jag helt och hållet med dig! Jag var dock inte tillsammans med min man när han fick reda på att han inte hade några fungerande spermier men han och jag har pratat mkt om den tiden.

Hans dåvarande var väldigt okänslig mot honom efter de fick reda på det. Hon tvekade inte en sekund på att det skulle bli donatorimsemination men brydde sig inte nämnvärt om min mans sits. När jag tänker på det nu så hade det kunnat sluta i katastrof då min man inte ens fick tid på sig att tänka över det här eller sörja det faktum att han aldrig skulle kunna få ett biologiskt barn. Det finns en himla massa mer jag skulle kunna skriva om deras situation men så mkt känner jag inte att jag vill lämna ut.

Jag skrev ett inlägg om det här tidigare i tråden och allt slutade bra när det gäller relationen mellan min man och hans barn. Han älskar barnet mer än något annat, biologisk eller inte men som jag skrev så hade det kunnat sluta i katastrof med tanke på hur lite stöttning och förståelse han fick från sin dåvarande pga att hon var så desperat efter ett barn!!

Tror du verkligen att majoriteten väljer att aldrig berätta?

Ingen jagar dessa föräldrar med blåslampa men man har en skyldighet att berätta för barnet hur det har blivit till. Är inte helt 100 men jag tror till och med att man har en laglig skyldighet att berätta för barnet.

Det handlar alltid om barnets bästa!

Självklart har den ingen mening eftersom, som du skriver, ingen kollar upp det.

Förstår dock inte varför man är så självisk och väljer att inte berätta för barnet :(