Är det fler som helst vill vara ifred?

Inte jag i alla fall. Jag känner ingen som är på det där sättet heller. Men rent generellt så tycker jag att också introverta människor i viss mån bör lära sig att anpassa sig till andra människor och andra omständigheter, det blir ju annars väldigt egoistiskt att överhuvudtaget hålla sig med vänner och partners om den introverte enbart förväntar sig att andra ska rätta sig efter denne. 

Det där med vuxenlivets alla svårigheter till spontana träffar, känner jag igen. Min ena vän bor i en annan stad. Ibland skulle jag bara vilja ses och fika men det funkar inte. Allt måste superbokas, barn ska med eller skaffas barnvakt, man måste hänga i minst sex timmar annars är det ingen idé.

Tänk när man var ung och sprang bort till en vän, lekte en halvtimme och sen traskade hemåt.

Jag har avbokat pinsamt många träffar av ungefär samma anledning. När jag bokar upp mig känns det bra, men ju mer nära i tiden det blev ju mer behov får jag av att inte ha det där måstet hängandes över mig.

Tillägg är att jag inte är sån inom andra områden..utan jag är egentligen både företagsam och ambitiös.

Kanske behöver du minska på dina bekanta och endast ge energi åt dina närmsta vänner. Man får inte glömma att vi inte har så mycket fritid och då är det bättre att ägna den åt de saker, eller de personer, man verkligen vill.

Det går inte. Jag skulle behöva någon form av lugnande receptbelagd medicin för att klara av det. Jag bryter seriöst ihop om jag känner tvång att umgås när jag inte vill.

Det låter så otroligt barnsligt, jag hör det. Men jag lider verkligen av det.

Jag tycker också om att vara ifred mycket. Men jag blir sårad när människor ställer in planerade saker jag tagit både tid och energi för, bara för att det plötsligt känns lite småjobbigt. Så det skulle jag aldrig göra mot andra.

Tack! Absolut. Jag försöker göra så.

Jag har dock en tendens att dra till mig människor. Folk gillar mig. Jag är väldigt trevlig och duktig på att ta kontakt med folk, så de får ett kanon-första intryck av mig. Det där kallpratet tar ingen energi av mig. Är expert på att kallprata, bara jag slipper dem sen. Men då ska de höra av sig och vilja ses. Gah! Och jag blir så smickrad över detta att jag säger ja, och sen är man inne i cirkusen.

Då kanske du inte ska inleda relationer? Eller är du väldigt öppen med hur det ligger till när du träffar en ny person, som exempelvis den man du berättade om?

Det är ju trist att engagera sig i någon som det är högst tveksamt om man kan få något tillbaka av, och som man inte någonsin kan ställa något krav på. Jag tänker exempelvis på om mannen skulle vilja att du deltar i en släktsammankomst, en fest, en stor middag eller om han ber dig följa med på en tillställning man måste boka sig för med god framförhållning och inte samma dag. 

Hur funkar det för dig med dina barn då? Har du inte behövt närvara vid diverse sammanhang med dem? Mött deras vänners föräldrar, hängt med på spontana picknickar och annat i samma stil?

Det känns dock storjobbigt

Nej usch jag vet man känner sig sjukt taskig. Men å andra sidan är det taskigt att umgås med nån när man inte vill också. Jag skulle inte vilja umgås med nån som tänker "snälla ta mig härifrån snälla ta mig härifrån" hela tiden.

Jag är inte väldigt öppen hur det ligger till. Det måste jag bli bättre på. De vänner jag har nu är de som orkat hänga kvar trots att jag beter mig som skit. De tar det med ro. "Hon är som hon är" och de hänger inte upp sina liv på mig, men de är ändå nära vänner som tycker om mig. Skönt. Älskar dem.

Fester skulle jag ALDRIG tacka ja till. Såna saker vet jag redan innan att jag inte pallar.

Spontana picknickar o dylikt går bra. Spontana saker går alltid bra. Det är när man planerar jag får panik.

Ja, jag skrev fel. Jag menade planerade saker. 

Men låter bra att du ska bli bättre på att vara tydlig med förutsättningarna. Och jag tycker inte att du, trots att du blir smickrad, ska tacka ja till fortsatt umgänge när du vet att du inte vill ställa upp på det egentligen. Det är bra att ta sitt ansvar i situationer.

Känner så väl igen mig i dina inlägg TS, det hade kunnat vara jag som skrivit dem!

Jag älskar att vara ifred, för mig själv, ensam!

Har absolut inget emot att ta en shoppingtur på egen hand eller spendera en hel helg (när maken är bortrest) med att bara göra det jag själv vill helt ensam.

Jag är dock tydlig mot nya bekantskaper med var gränsen går. Jag verkar också vara en sådan person som folk gärna blir vän med, till exempel om någon av min mans vänner träffar en ny tjej så brukar jag vara den som liksom är den första i "gänget" som den nya tjejen lär känna men de brukar ganska fort bli varse att jag inte är intresserad av gemensamma weekend-resor eller inplanerade gemensamma shoppingturer (kräks lite bara av tanken). Och så länge de är okej med det så kan man bibehålla någon typ av vänskapsrelation. Dock finns det såklart de som tycker att jag är en udda kuf (snobbig tror jag någon sa) och det är helt okej att tycka det men det är en felaktig uppfattning.