Min man är förälskad i min bästa vän - vad ska jag göra?

Min man blir förälskad i andra kvinnor ibland, och sedan går det över. Han har aldrig varit otrogen, eller ens tänkt tanken att vara det. Han menar att hans känslor för mig inte blir mindre för det.Jag litar på honom. Vi har två fina barn ihop. Han är villig att göra det jag vill för att jag ska vara bekväm med situationen, och kapa alla band till vår gemensamma vän, som han ju blivit så nära den senaste tiden. Jag kommer inte att lämna honom. Vi har en jättefin relation.

Här är lite information som jag utelämnade tidigare:
För några år sedan var det jag som satte vårt äktenskap på prov, genom en allvarlig förälskelse till en gemensam vän. Det var nära att jag lämnade min man då. Men han stod kvar, trots att jag behandlade honom som skit när jag lät mina förälskelsekänslor ta överhanden. Min man är ingen man slänger iväg lättvindigt.

Jag älskar min man. Vi är faktiskt bästa vänner och vi älskar varandra djupt. Och jag HAR litat på honom till 100%, och jag litar fortfarande på honom.

Jag har varit alldeles för osjälvisk och naiv, men nu tar det stopp. Jag kommer aldrig mer låta en annan kvinna bli en så intim del av vårt äktenskap. Jag litade också på min vän, men inser nu att hon utnyttjat mig. 

Men nu när jag måste dumpa min bästa vän känner jag mig så förtvivlat ensam. Hon har varit min vän i 20 år.

Vi har inte varit otrogna mot varandra. Jag vet att min man som mest kramat min vän, strykt henne över håret och masserat hennes fötter. Min egen förälskelse för många år sedan var på avstånd, mitt objekt kände inte till mina känslor, men jag betedde mig som en idiot mot min man. Det var han villig att förlåta, men vi fick jobba hårt för att lägga det bakom oss. Och jag är villig att förlåta min man nu. Vi har en fin familj tillsammans.

Min vän kommer att försvinna ur våra liv så länge vi behöver det, för att lägga detta bakom oss. Jag tror det kan ta flera år för oss att repa oss efter det här, men vi kommer att repa oss. För jag litar på min man. Vi får se längre fram om min vän kan bli min vän igen. Jag tror inte det.

Jag tycker att vi alla tre bär skulden till det som hänt. Störst skuld bär min man och jag, som inte kommunicerade tydligt med varandra om hur vi upplevde situationen. Jag valde att inte lyssna på irritationskänslan när stod klart att hon skule sova över igen. Min man frågade aldrig tillräckligt tydligt vad jag faktiskt tyckte om vår lösning.

Jag håller med den som skrev att det var slappt av mig att inte själv ta på mig rollen som den som lyssnade på min vän när hon behövde det som mest, utan hänvisade till min man. Men den som känner honom kan intyga att han är en fantastisk lyssnare. Och det unnade jag min vän.

Jag har känt min vän i närmare 20 år, hon var också vittne när vi gifte oss. När hon började sova i vår säng låg hon och hulkade av gråt bredvid oss hela nätterna. Hon behövde vår närhet. I början sov min man i mitten mest av bekvämlighet, ingen av oss andra ville ligga där. Sedan fastnade det, och det blev normalt i vår relation att hon låg i vår säng. Det blev normalt att jag och min man lade energi på att hon skulle må bra, trots att hon tagit sig igenom det värsta. Jag vet nu att det var fel, och det kommer aldrig någonsin ligga en annan människa i vår säng med oss igen.

Att min man blir förälskad i andra tycker jag inte är ett större problem. Jag vet att han vanligtvis klarar att hantera det. I det här fallet var vi för nära objektet, han lyckades inte ta sig undan som han brukar. 

Ni som skriver att vi inte har en bra relation vet inte vad ni pratar om.

Tack. Allt gott till dig.

Tack alla ni som kommit med balanserade inlägg i tråden. Det känns bra att dela med mig av det jag går igenom.

Jag förstår nu att jag, min man och min vän skapat en bubbla där gränserna mellan våra vänskaper suddades ut. Jag bär själv ett stort ansvar för det som hänt. Min man kände att jag kastade honom på min vän, i min iver att hjälpa henne. Han kände att jag hejade på honom när han byggde en allt djupare vänskap med henne.

Min man arbetar för övrigt inte som terapeut, men han leder andra människor i sitt arbete , och har fått utbildning i hur han kan vara en coachande ledare, som kan hjälpa medmänniskor formulera sina tankar och sina mål.

Så här borde vi ha hanterat min väns skilsmässa: JAG borde ha åkt hem till henne när hennes man lämnat henne, JAG borde ha sovit över hos henne för att trösta henne, JAG borde ha tagit hennes ältande, ilska och sorg.

Kanske kände min vän att jag svek henne, när jag bad min man hjälpa henne igenom detta. Kanske är det därför hon tillåtit sig att bli en närmare vän med min man än med mig.

Jag ska träffa henne på måndag och prata ut. Äntligen. Det positiva med det som skett är att vår kommunikation öppnas.

Någon undrade hur ofta min man förälskar sig i andra. Under våra 15 år tillsammans har det skett 5-6 gånger. Han kan inte styra de känslorna, och säger att det inte påverkar vad han känner för mig. Jag tycker inte om att han utvecklar dessa känslor för andra, men jag väljer att acceptera det och jag väljer att lita på att han hanterar det bra. Hittills har han kunnat distansiera sig från de han förälskat sig i och känslorna har självdött. I det här fallet klarade han inte det.

Nu längtar jag till måndag, och till att få lufta allt som hänt med min vän. Jag hoppas att hon och jag kan ta oss förbi detta. Men hennes vänskap med min man är stendöd. Vi kommer aldrig mer låta någon dela vår säng igen.

Jag känner med dig! Du och din man har tagit sig igenom en tuff period (jag hoppas ert barn mår bra nu).

Jag hoppas du kan vara förstående mot din man. Han var i ett utsatt läge när vare sig du eller ert lilla knyta kunde vara hemma. Det var olyckligt att du fick reda på hans känslor på det sätt det skedde, det ger det hela ett skimmer av att han gjort något förbjudet. Men hela er familj gick ju igenom en turbulent period, att prata om dessa känslor med dig var inget bra alternativ.

Gläd dig över att du har en så bra vän. Det är många som inte har det, och det är många som inte är villiga att ställa upp så som hon har gjort för dig.

Kram.

Personligen tycker jag att det är skrämmande att det finns så många människor här med total brist på empati och förståelse för den situation som uppstått. Jag tycker faktiskt synd om er. Ni kommer aldrig att kunna få en riktigt djup vänskap, och aldrig heller ett bra förhållande. Jag gissar att ni sim mest lyckas hålla ihop med någon i sisådär tre år, sedan händer något nu inte kan hantera och relation

Och relationen brister.

Familjeliv är ett riktigt skithål, nästa gång jag ska jag använda reddit. Där försvinner fåniga kommentarer fort ur flödet. Och ni som vet att ni gett balanserade synpunkter, vänd er också dit istället.