förbjuden kärlek... någon erfarenhet?

Jag håller med dig i mycket du säger. Jag har fått kritik här som jag HAR tagit åt mig av. Men det Hh skriver tycker jag inte är kritik. Det är påhopp och ingenting som jag respekterar. Att hon/han är av annan åsikt än jag har jag däremot respekt för. Men att hitta på egna historier om MIN situation känns bara onödigt dömande.

Annars tycker jag att du för ett klokt resonemang.

Jag har aldrig skrivit att någon var en idiot. Jag menade helt enkelt att det kanske inte är så att man så snabbt skall döma andra. Jag tror inte att någon av oss som hamnat i sådan här kärlek valt eller bestämt sig för det. Det är oerhört påfrestande och ledsamt även om man är den "dåliga" parten. Om man är en någorlunda normal person så mår man dåligt för både sin nuvarande sambos, sina barns, sin älskares sambos och deras barns skull. Man är av naturen inte en ond människa bara för man blir kär i en upptagen person.

Jag kan tänka mig att många av dem som är aggressiva i sina inlägg kanske har dåliga, tunga, sorgliga erfarenheter av ämnet i fråga och då förstår jag inställningen. Övriga kanske borde vara något mer neutrala i sina uttalanden istället för att ibland vara direkt elaka. Vad är poängen med det? det ger inga kreativa infallsvinklar till den som lägger upp en tråd.

Och visst... svart, vitt och gråzon är klyshor men jag kan ändå uppfatta att mycket av livet går att placera i de kulörerna vid olika tillfällen. Ibland har man klart för sig vad man vill, vad som är rätt eller vad man bör göra och ibland inte.

Ryggdunkandet är inte heller det jag är ute efter. Tips för att må bättre. Råd för att tänka på ett annat sätt. Hur går jag vidare, avslutar eller driver på? Tankesätt för att förstå de andra som påverkas av ens situation osv.... DET tror jag kan vara bra. Men att bara få svart på vitt att man är ett svin ger ju inte något över huvud taget.

Tack för din berättelse. Din man vet om ditt beslut? Väldigt starkt av dig att bestämma dig för detta. Jag rör vid de tankarna också men det kommer att sluta lika för mig isf, det blir inget med den andra heller. Hur kom du fram till att det är det bästa att göra? Hur lång tid tog det?

Det känns läskigt att tänka på men som sagt väldigt starkt. Jag känner mig alldeles för svag för det just nu även om jag börjar inse att jag vill ha de här känslorna för den jag lever med...

Jag har varit i svackor i vårt förhållande många gånger under årens lopp och känner inte att jag respekterar eller älskar min man som jag vill göra. Men åren går och man reser sig upp och går vidare. När det sedan plötsligen blir så att man hittar en man som man känner stor tillhörighet med, någon som man förstår och som förstår en själv då blev det allvar. Jag blev livrädd och bröt ihop inför min man när jag insåg att det här var stort. Fick söka hjälp och har fått remiss till KBT. Jag är en "kärnfamiljsperson" så det går bara inte att hamna i sånt här trodde jag... men det hände mig.

Jag har inte sagt till min sambo att jag är kär i en annan person för även om det är den utlösande faktorn så är grundanledningen till att jag kommer separera att jag inte är rätt för honom. Han förtjänar någon som respekterar och älskar honom bättre än jag kan. Vi för nu en öppen diskussion om hur vi kan dela oss på bästa sätt. En helt surrealistisk diskussion som pågår mellan planering av middag och barnens aktiviteter. Man blir knäpp.

Det gör ont överallt... Särskilt eftersom det är högst otroligt att den man jag älskar nu troligen inte har samma mod som jag. Han ligger flera månader efter mig i sin tankeprocess och jag tror inte att han "kommer ikapp". Separerar jag måste jag bryta all kontakt med honom och då är den enklaste vägen att retirera och "bita ihop" för honom... Det har jag själv gjort i många år...

Jag har varit i svackor i vårt förhållande många gånger under årens lopp och känner inte att jag respekterar eller älskar min man som jag vill göra. Men åren går och man reser sig upp och går vidare. När det sedan plötsligen blir så att man hittar en man som man känner stor tillhörighet med, någon som man förstår och som förstår en själv då blev det allvar. Jag blev livrädd och bröt ihop inför min man när jag insåg att det här var stort. Fick söka hjälp och har fått remiss till KBT. Jag är en "kärnfamiljsperson" så det går bara inte att hamna i sånt här trodde jag... men det hände mig.

Jag har inte sagt till min sambo att jag är kär i en annan person för även om det är den utlösande faktorn så är grundanledningen till att jag kommer separera att jag inte är rätt för honom. Han förtjänar någon som respekterar och älskar honom bättre än jag kan. Vi för nu en öppen diskussion om hur vi kan dela oss på bästa sätt. En helt surrealistisk diskussion som pågår mellan planering av middag och barnens aktiviteter. Man blir knäpp.

Det gör ont överallt... Särskilt eftersom det är högst otroligt att den man jag älskar nu troligen inte har samma mod som jag. Han ligger flera månader efter mig i sin tankeprocess och jag tror inte att han "kommer ikapp". Separerar jag måste jag bryta all kontakt med honom och då är den enklaste vägen att retirera och "bita ihop" för honom... Det har jag själv gjort i många år...

Jag har aldrig skrivit att någon var en idiot. Jag menade helt enkelt att det kanske inte är så att man så snabbt skall döma andra. Jag tror inte att någon av oss som hamnat i sådan här kärlek valt eller bestämt sig för det. Det är oerhört påfrestande och ledsamt även om man är den "dåliga" parten. Om man är en någorlunda normal person så mår man dåligt för både sin nuvarande sambos, sina barns, sin älskares sambos och deras barns skull. Man är av naturen inte en ond människa bara för man blir kär i en upptagen person.

Jag kan tänka mig att många av dem som är aggressiva i sina inlägg kanske har dåliga, tunga, sorgliga erfarenheter av ämnet i fråga och då förstår jag inställningen. Övriga kanske borde vara något mer neutrala i sina uttalanden istället för att ibland vara direkt elaka. Vad är poängen med det? det ger inga kreativa infallsvinklar till den som lägger upp en tråd.

Och visst... svart, vitt och gråzon är klyshor men jag kan ändå uppfatta att mycket av livet går att placera i de kulörerna vid olika tillfällen. Ibland har man klart för sig vad man vill, vad som är rätt eller vad man bör göra och ibland inte.

Ryggdunkandet är inte heller det jag är ute efter. Tips för att må bättre. Råd för att tänka på ett annat sätt. Hur går jag vidare, avslutar eller driver på? Tankesätt för att förstå de andra som påverkas av ens situation osv.... DET tror jag kan vara bra. Men att bara få svart på vitt att man är ett svin ger ju inte något över huvud taget.

Det finns faktiskt få människor som får en känsla att man bara bli lite "kär" och man har ett föhållande och det är typ vanligt kanske så du känner för hans kompis?

Jag har inte läst allt så jag vet inte men om du verkligen har kärat ner dig i hans kompis då måste du ju ändå göra slut .. för din man skull

Inte kul för din man att du är kär hans vän gör det som du känner är rätt så kpmmer det gå bra vi är människor bara föratt vi är gifta kan nte känslor svalna och han är säkert lik din man och du blev ju kär i din man så inte konstigt barq omvinget fysiskt och för mycket tänkade på han händer så är de väl okej ?

Förlöt för stavfel skriver från mobilen

TILL ER SOM VARIT HÄR (och INTE till er andra), klarar ni av att ligga med er sambo/man/fru med samma hängivelse som innan ni fick känslor för någon annan?

Ja.. Det är lite svårt det där, att veta vad som är på riktigt, eller hade varit på på riktigt under andra förutsättningar. Och vad som faktiskt är äkta känslor...

Jag gör det nu med större hängivelse än innan. :)