Hur ska jag ta mig ur detta?

Hej!

Jag har varit bortrest på konferens så jag läste allt nu.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag vill avsluta med honom totalt men vet inte om jag har styrkan.

Jag önskar jag aldrig startat allt detta att jag aldrig blivit kär. Jag mår så djävla dåligt och jag vet att jag förtjänar det.

Jag och min man har varit i 20 år och har tre underbara barn, kan inte fatta att jag riskerar allt det. Usch vilken hemsk och usel människa jag är!! Mitt hjärta gråter.

Nu är det försent, skadan är redan gjord. Och för vad? En notorisk otrogen man som bara ser min kropp och aldrig mig.

Vilken soppa jag satt mig i. Hur kunde jag?? :(

Någon (tror det var Fool) skrev ovan att det handlar om vilja. Fel. Det handlar inte om viljekraft, för hur mycket man än VILL sluta så kan man inte. Lite som att jämföra med missbruk. Det handlar inte om logiskt/rationellt tänkande, för tyvärr har den delen av hjärnan väldigt lite att säga till om (annars skulle det knappast funnits några missbrukare). Med detta vill jag inte säga att jag inte har ett ansvar, för det har jag ju, kan jag se när jag tänker logiskt/rationellt.

Den andre mannen är också gift. Tyvärr får vi aldrig riktigt bra tillfällen att prata igenom det här. Eller jo, vi har gjort det en gång och då sa han att hans känslor kändes övermäktiga på slutet (vi trodde att vi gjort slut då men sedan har vi ju fått återfall) och att allt var så jobbigt. Jag tror inte heller att han riktigt vill prata ut om det och egentligen förstår jag honom; det finns ju inte mycket att säga. Det är outtalat att ingen av oss vill lämna våra äktenskap. Vi har för mycket i bagaget, jag vet att en vardag med honom och hans barn inte skulle fungera. Vi har inte heller samma åsikter när det t ex gäller politiska frågor och jag känner till en del negativa egenskaper som han har (och självklart har jag också negativa egenskaper). Ändå är det som om jag smälter som smör i en stekpanna i hans sällskap, jag kan inte stå emot honom.

Jag är mycket förundrad över att min man inte märker något... Ibland känns det som om han inte VILL veta, att han liksom stoppar huvudet i sanden.

Hej TS! Det kunde nästan varit jag som skrivit ditt inlägg. Jag vet PRECIS hur du känner det. Jag har varit tillsammans med min man i 18 år, vi är lite dryga 40 år gamla. Har barn, villa, god ekonomi, gemensamma intressen och värderingar, är de bästa vänner och ja du vet allt det där. Men passionen saknas... Sexet går väl lite på sparlåga, som  någon slags autopilot, är inte dåligt men heller inte speciellt bra. Trodde ALDRIG att jag skulle kunna bli attraherad av någon annan man, men ack så fel jag hade. Tyvärr är det en gemensam bekant till oss. Vi lärde känna varandra för några år sedan. Jag märkte att jag liksom trivdes i hans sällskap, gillade att umgås med honom, att snacka i telefon m m. Förälskelsen liksom smög sig på vecka för vecka, alltså inte som en blixt från en klar himmel. Så, för två år sedan så inledde vi sakta med säkert något som inte var helt OK. Och detta har alltså pågått från och till (finns perioder på några månader som knappt haft någonsomhelst kontakt) i TVÅ år!!! Precis som du skriver, skadan är ju redan skedd. Att berätta för min man är fullkomligt uteslutet (de som ovan skriver att du skall berätta, glöm det, du får istället hoppas att sanningen aldrig kommer fram...).

På sätt och vis hade det varit enklare om det BARA rörde sig om fysisk attraktion med den andre mannen. Men vi gillar ju som sagt var att umgås på andra plan också, och den kombinationen är ju naturligtvis inte bra. Vi har aldrig gått så långt som till regelrätta samlag, men det vi gör med varandra när ingen ser är som sagt var inte OK. Ibland, även när andra är med, kan vi bara nudda varandras händer och det känns minst lika starkt som när vi hånglar. Jag har väntat och väntat på att förälskelsen skall gå över av sig själv, men den vägrar ge med sig Och jag inser att vi måste bryta all kontakt om vi skall ta oss ur det här, men tyvärr är det omöjligt just nu av olika praktiska skäl.

Någon (tror det var Fool) skrev ovan att det handlar om vilja. Fel. Det handlar inte om viljekraft, för hur mycket man än VILL sluta så kan man inte. Lite som att jämföra med missbruk. Det handlar inte om logiskt/rationellt tänkande, för tyvärr har den delen av hjärnan väldigt lite att säga till om (annars skulle det knappast funnits några missbrukare). Med detta vill jag inte säga att jag inte har ett ansvar, för det har jag ju, kan jag se när jag tänker logiskt/rationellt.

Den andre mannen är också gift. Tyvärr får vi aldrig riktigt bra tillfällen att prata igenom det här. Eller jo, vi har gjort det en gång och då sa han att hans känslor kändes övermäktiga på slutet (vi trodde att vi gjort slut då men sedan har vi ju fått återfall) och att allt var så jobbigt. Jag tror inte heller att han riktigt vill prata ut om det och egentligen förstår jag honom; det finns ju inte mycket att säga. Det är outtalat att ingen av oss vill lämna våra äktenskap. Vi har för mycket i bagaget, jag vet att en vardag med honom och hans barn inte skulle fungera. Vi har inte heller samma åsikter när det t ex gäller politiska frågor och jag känner till en del negativa egenskaper som han har (och självklart har jag också negativa egenskaper). Ändå är det som om jag smälter som smör i en stekpanna i hans sällskap, jag kan inte stå emot honom.

Jag är mycket förundrad över att min man inte märker något... Ibland känns det som om han inte VILL veta, att han liksom stoppar huvudet i sanden.

Hej TS! Det kunde nästan varit jag som skrivit ditt inlägg. Jag vet PRECIS hur du känner det. Jag har varit tillsammans med min man i 18 år, vi är lite dryga 40 år gamla. Har barn, villa, god ekonomi, gemensamma intressen och värderingar, är de bästa vänner och ja du vet allt det där. Men passionen saknas... Sexet går väl lite på sparlåga, som  någon slags autopilot, är inte dåligt men heller inte speciellt bra. Trodde ALDRIG att jag skulle kunna bli attraherad av någon annan man, men ack så fel jag hade. Tyvärr är det en gemensam bekant till oss. Vi lärde känna varandra för några år sedan. Jag märkte att jag liksom trivdes i hans sällskap, gillade att umgås med honom, att snacka i telefon m m. Förälskelsen liksom smög sig på vecka för vecka, alltså inte som en blixt från en klar himmel. Så, för två år sedan så inledde vi sakta med säkert något som inte var helt OK. Och detta har alltså pågått från och till (finns perioder på några månader som knappt haft någonsomhelst kontakt) i TVÅ år!!! Precis som du skriver, skadan är ju redan skedd. Att berätta för min man är fullkomligt uteslutet (de som ovan skriver att du skall berätta, glöm det, du får istället hoppas att sanningen aldrig kommer fram...).

På sätt och vis hade det varit enklare om det BARA rörde sig om fysisk attraktion med den andre mannen. Men vi gillar ju som sagt var att umgås på andra plan också, och den kombinationen är ju naturligtvis inte bra. Vi har aldrig gått så långt som till regelrätta samlag, men det vi gör med varandra när ingen ser är som sagt var inte OK. Ibland, även när andra är med, kan vi bara nudda varandras händer och det känns minst lika starkt som när vi hånglar. Jag har väntat och väntat på att förälskelsen skall gå över av sig själv, men den vägrar ge med sig Och jag inser att vi måste bryta all kontakt om vi skall ta oss ur det här, men tyvärr är det omöjligt just nu av olika praktiska skäl.

Någon (tror det var Fool) skrev ovan att det handlar om vilja. Fel. Det handlar inte om viljekraft, för hur mycket man än VILL sluta så kan man inte. Lite som att jämföra med missbruk. Det handlar inte om logiskt/rationellt tänkande, för tyvärr har den delen av hjärnan väldigt lite att säga till om (annars skulle det knappast funnits några missbrukare). Med detta vill jag inte säga att jag inte har ett ansvar, för det har jag ju, kan jag se när jag tänker logiskt/rationellt.

Den andre mannen är också gift. Tyvärr får vi aldrig riktigt bra tillfällen att prata igenom det här. Eller jo, vi har gjort det en gång och då sa han att hans känslor kändes övermäktiga på slutet (vi trodde att vi gjort slut då men sedan har vi ju fått återfall) och att allt var så jobbigt. Jag tror inte heller att han riktigt vill prata ut om det och egentligen förstår jag honom; det finns ju inte mycket att säga. Det är outtalat att ingen av oss vill lämna våra äktenskap. Vi har för mycket i bagaget, jag vet att en vardag med honom och hans barn inte skulle fungera. Vi har inte heller samma åsikter när det t ex gäller politiska frågor och jag känner till en del negativa egenskaper som han har (och självklart har jag också negativa egenskaper). Ändå är det som om jag smälter som smör i en stekpanna i hans sällskap, jag kan inte stå emot honom.

Jag är mycket förundrad över att min man inte märker något... Ibland känns det som om han inte VILL veta, att han liksom stoppar huvudet i sanden.