Gör det omäskligt ont att föda barn?

Man har inte ont hela tiden, det stegar sig och sen bara försvinner det.

Ja det gör omänskligt ont... 1-10 skulle nog säga en 11 i smärta. Helt sjukt att man i Sverige år 2014 ska behöva stå ut med sån smärta när man föder barn. Jag trodde jag skulle dö, ville hoppa ut genom fönstret av smärta. Vill aldrig mer föda barn. Ett barn räcker!

Vetenskapen har helt enkelt inte kommit längre...
Man får bedövning när man säger till, det enda som kan dröja är om narkosläkaren som ska lägga ryggbedövningen är upptagen, men på de flesta sjukhus kommer de inom en halvtimma. Läkare och BM ska inte bestämma det, och försöker dem är de idioter! De skräckhistorier du hör om de som blir nekade bedövning är just skräckhistorier, och extremt ovanligt.

jag hade drömförlossningen.. :P tog 4 timmar o bada mest av tiden, beställde pizza (trodde de skulle ta längre tid) pappan sprang ner o hämta pizzan o när han kom tillbaka så sa jag typ bara - nu kommer hon :D haha o japp, tre krystar senare va hon ute o jag la o amma henne på bröstet o åt pizza ;) gottmos.. hoppas nästa blir lika go.. :) kan man ju aldrig veta som du säger.. 

Man måste vara ett visst antal centimeter öppen för att få epidural. Det kan ju ta olika lång tid att nå dit. Att narkosläkaren får in mer akuta fall händer också, för mig var det så. Min epidural funkade inte, kanske för att jag fick den för sent eftersom jag tog lång tid på mig från att beslutet om epidural togs till att jag var redo att ta den och sedan så blev narkosläkaren försenad.
Jag vet inte hur många narkosläkare sjukhus kan ha i tjänst samtidigt, men att alltid ha någon på stand by går nog inte. Men jag har full förståelse för att du oroar dig för detta. Har du pratat med din bm om detta? Gått på Aurorasamtal(som det heter här)?

TS; gå och prata med Aurora. Då kan du få hjälp att lägga upp en plan och fundera på vad du är rädd för och hur ni bäst löser det för dig.

För mig är fl smärtan 10+. Jag har haft utomkroppsliga upplevelser och svimmat av smärtan.

Men...vid tredje förlossningen blev jag igångsatt pga förlossningsrädsla. Då fick jag Eda satt INNAN de tig hinnorna och startade förlossningen. Så att man måste vara ett visst antal cm är inte riktigt sant.
Då kunde de i lugn och ro sätta den och se att den tog och satt rätt. Det gjorde enorm skillnad.
Att kompensera med dyktekniken och avslappning är också bra.

Att bara ha en plan och att tex ha snittlöfte el liknande kan ge trygghet som någon tidigare skrev.

Då kan jag berätta för dig att när jag födde min dotter, Mars 2014 fick jag ingen bedövning trots att jag skrek efter den. Narkosläkaren "var på villovägar". Jag kände mig LURAD. BM och undersköterskan sa hela tiden att "läkaren kommer snart". Han/hon kom aldrig. Så kom inte O säg att det är skräckhistorier. Skräck var det för mig kan jag tala om. Att de visste om från början att jag ville ha epidural och att detta gick till på det sätt som det gjorde är UNDER all kritik. Känner mig bestulen på min förlossningsupplevelse.

Jag hade också den här lösningen med att få EDA först och sen bli igångsatt.

Det man kan göra om man är rätt för att inte hinna få EDA är ju just att be direkt man kommer in att de ska sätta själva nålen. Sen kanske man inte får bedövningen insprutad förrän man är öppen viss bit för att det inte ska stanna av, men det läkaren behövs till är ju just att sätta nålen, sen kan sköterskan fixa själva doseringen. Jag hade min nål i ett antal timmar utan bedövning, sen satte de igång mig och sen när jag kände att det blev för mkt så fick jag lite bedövning. Så kolla om du kan få en plan där du får sätta nålen i ett tidigt skede.

Ok, så du hann inte få så jätteont då eftersom du fick eda så tidigt? Men för att kunna få nålen så tidigt så gäller det ju ändå att det finns en narkosläkare ledig, och att det inte går så fort så man inte hinner få eda.

Jag tyckte det var häftigt att föda barn, men smärtan är svår att beskriva för att smärtans natur är så olik allt annat av smärta jag upplevt. Det trycker och drar, på ett vanvettigt sätt, samtidigt som det gör ont och ett illamående ligger på lut... (i den senare fasen m utdrivningsvärkar) Dessa senare värkar kom också så fort och var så kraftfulla att jag inte hann med att andas, det var bara att "åka med" och skrika som en grottmänniska rakt in i lustgasmasken!
Nu gick det fort för mig på BB, bara 1 timme och 45 min (var öppen 10 cm när jag kom in)så det underlättade ju, att det gick så fort - och om du har en längre förlossning hinner du ju få bedövning, som t ex EDA, men jag vet inte hur effektiv den är, eftersom jag bara hade lustgas, och hemma hade jag dusch + andning och klarade mig bra på det (hela öppningsfasen)

4. Seriöst, trodde verkligen det skulle vara värre än det var. Visst, det gjorde ont men helt hanterbart. Blev aldrig rädd och tappade aldrig fokus. Maken drog skämt när jag jag var öppen 8 cm som jag skrattade till. Lustgasen var fantastisk. Skippade Eda. Spenderade 1 dygn på BB. Hade värkar även dygnet innan. Typisk standardförlossning.

Mitt tips till dig. Läs INTE andras skräckhistorier för en förlossning är helt individuell och detsamma gäller upplevelse av smärta. Utgå från dig själv, hur hanterar du smärta? Vad gör du för att lindra den- värme-rörelser-skratt-musik? Jag rekommenderar starkt profylaxkurs. Du är inte själv i förlossningsrummet. Du har fin personal och din kille med dig, ni är ett team. En förlossning är vansinnigt mäktig att uppleva... Helt otrolig upplevelse... Lyckost dig som har det framför dig! :) och när barnet kommer upp på bröstet.. Jösses.. Finns inget vackrare

Ja fast om man frågar om det gör för jävla ont att föda barn, då får man ju vara beredd på folks erfarenheter. Knappast för att skrämma TS utan man presenterar ju den sanning man själv tycker att man har upplevt.  

Jag tycker snarare att ni som förminskar andras upplevelser av smärta är lite märkliga. Var glada istället att ni tyckte att det var hanterbart, för mig var det inte det.

 Ja det är mycket man "borde". Jag har läst ganska mycket om förlossningsvården i Sverige, själv upplevt den och jag kan säga att i många fall är det under all kritik. Dåliga beslut tagna i all hast på överfulla förlossningsavdelningar med sönderstressad personal. Ibland är det såklart bra också, och då är det bara att gratulera alla parter. 

Kan ju vara så att de med mig som tycker att förlossning sållas in över 10 på TS skala, helt enkelt har upplevt att det gjort så ont att det inte ens går att beskriva eller skildra på ett sätt som stämmer överens med verkligheten. Det går inte ens att formulera i tal eller siffror.

Många kanske (likt mig) har svårt att förminska ner det hela till en nivå där det går att kvala in på en "skala". då är ett sätt att säga "...du kan inte fatta hur det känns" att skriva 11. Eller 100.  En smärta så enorm för vissa att den kan inte beskrivas, den måste upplevas för att begripas.

Tack! Men lås om de fyra sista sidorna så kanske du förstår bättre!

Maximal smärta, ja vad är det?

I alla fall var min förlossning den största smärtan jag någonsinn känt under så pass många timmar. Om det finns en ännu värre smärta förblir till dagens datum för mig en icke fråga då det är just denna smärtan som är den värsta jag känt och gått igenom i mitt liv. Allt är relativt dessutom. Dumt att överhuvudtaget ifrågasätta andras smärtor.

Dessutom faller hela denna tråden om man enligt dig inte kan uppleva sin smärta förrens man enligt dig i tron om att det verkligen existerar en maximal gräns smärta inte upplevt den.

Det är det jag menar, att ingen kan säga att min tia inte är en tia för just mig. Att tvivla så och skriva att vi överdriver eller att man enbart kan känna sådan smärta när man dör eller svimmar blir för mig lite som att förminska min och andras hemska smärtupplevelse genom att tro att vi talar osanning.

Nå vi är OT nu och jag vill inte förstöra tråden för ts!

TS jag hoppas att du får hjälp och att dina rädslor blir hanterbara och att din förlossning blir en bra förlossning med minimal smärta! Lycka till!

Visst kan man känna en helvetisk smärta utan att tro att man är döende. Men i denna tråd har ts definierat smärtskalan som att 10 är att det gör så ont att man tror att man ska dö. Det vanliga är nog att man definierar smärtskalan som att 0 är helt smärtfri och 10 är värsta tänkbara smärta. Det kanske är mer rättvisande eftersom inte alla behöver tro sig vara döende trots att de känner värsta tänkbara smärta.

Det märkliga är att flera personer har svarat att deras smärta överskred 10 på en 10-gradig skala vilket rent logiskt är omöjligt. Det vore mer korrekt att säga att deras smärta var den värsta tänkbara alldeles oavsett om smärtan fick dem att tro att de skulle dö eller inte.

Sedan anser jag att man bör skilja på "positiv" smärta som genererar något positivt tex flrlossningssmärta och träningsvärk medan "negativ" smärta inte generar något alls förutom smärtan i sig så som tex migrän, gallstensanfall, pungspark och dyl.

För mig är det lättare att hantera en "positiv" smärta som att föda barn eftersom det man får ut av det är så betydelsefullt att man frivilligt utsätter sig för samma smärta igen genom att skaffa fler barn.

Negativ smärta som tex ett gallstensanfall försöker de flesta nog på alla sätt undvika att behöva genomlida igen.

Därför tror jag att det är svårare att stå ut med "negativ" smärta än med "positiv" smärta.

Jag tyckte det var värre att sätta in en spiral än att föda barn.

Jag får också mensvärk så och värkarna kändes så, fast intensivare.

Själva utdrivningen så kände man livmodern dra ihop sig, typ som reflexen när man hulkar, så man behöver egentligen inte göra något, bara låta kroppen jobba.

Jag födde utan smärtlindring större delen av förlossningen, då jag trodde att den skulle hålla på längre och att jag bara var mesig som inte "klarade av" smärtan (totalt 18 timmar varav fyra var på sjukhus och tre med lustgas). Körde med psykisk andning som gör att man hamnar i ett djupt meditativt tillstånd. Jag andades och "gick in i mig själv". Stängde helt ute allt och ignorerade min sambo när det kom en värk. Sa knappt tre ord till personalen, tror jag.

Sa typ "Nu är det dags!!" och så satte krystvärkarna igång.

Det som är bra med att stanna hemma så länge som möjligt är att man då får mer närvaro av personalen när man kommer in, då en kvinna i ett aktivt förlossningsarbete kräver med fokus än en kvinna som går och väntar på att öppna sig.

Direkt efter ville jag ju inte göra om det, nu längtar jag.

Startade en tråd med lästips för gravida, finns några böcker som tar upp förlossningsrädsla, skulle rekommendera Att föda av Gudrun Abascal.
www.familjeliv.se/forum/thread/73812259-lastips-for-gravidanyblivna

Lycka till! Du klarar det!