Han bara lämnade mig.

Tycker det är helt ok att fortfarande vara ledsen! Ta den här tiden och sörj. Det är ok!
Jag hörde eller läste nånstans att det tar halva tiden av hur långt förhållandet var att komma över nån.
Att ha de som minsta mått kan ja tycka är ok :) Jag tror dock att det kommer ta betydligt längre tid för mig än halva vår tid tillsammans.
Det har varit jätte jobbigt de senaste dagarna för mig. SUCK... men men

För mig tog det nästan 1 år att komma över mitt ex. Bara Gud vet hur jag led och hur jag grät månaderna efteråt. Det var fruktansvärt. Hon hade alltid sagt att det bara fanns jag för henne och att jag kunde lita på henne till 100%. Hon var den trygga och goa famn jag alltid längtat efter hela mitt liv. Hon fanns alltid där för mig och det finns nog inget par som hade så mycket kärlek och ömhet som vi hade.

Så bara tog hon sitt pick och pack när jag låg och sov. Det var som att vakna upp till en mardröm. Jag fick höra alla floskler som brukar sägas när man har separerat, varav några jag nämnde några i tidigare inlägg. Men det verkar som att så fort det är en kvinna som har blivit lämnad så är ska det tyckas synd om. Men som man får man skylla sig själv och uppmanas att glömma och gå vidare som om inget hänt. Som om det vore så lätt att hantera känslor som hunnit byggas upp i hela 6 år.

Hur går det för dig TS? Har du börjat må lite bättre?

Min pojkvän gjorde slut med mig för fyra dagar sen och jag går igenom ett helvete just nu. Det gör både psykiskt och fysiskt ont, mitt hjärta är i trasigt. Blir det bättre? :(

Jo det blir bättre! Tänker fortfarande, snart två månader efter uppbrottet på honom varje dag. Men jag gråter inte längre, inte gråtit på ett par veckor nu.

Det gör ont i mig att han inte hör av sig eftersom vi har tider vi måste planera ihop då jag är gravid med hans barn.
Jag känner mig otroligt ensam i graviditeten.
Men vore det inte för att jag är gravid med hans barn tror jag det skulle kännas lättare.

Hur som helst så föll hela mitt liv sönder framför mina fötter i augusti. Men jag lever ändå. 
Det blir lättare ju mer tiden går :)

Man blir mindre ledsen lite i taget! :)

Sådär... Är ganska kluven, du eller någon annan kanske har kloka råd att komma med?

Jag vill höra av mig till honom för att prata, inte med förhoppningen att det ska bli vi igen utan verkligen bara vädra luften mellan oss. Vi var liksom en väldigt stor del av varandras liv i fyra år och att kapa banden sådär plötsligt börjar kännas otroligt jobbigt och ger mig så himla mycket ångest. Att vara kompisar finns inte på världskartan men det är mycket i mitt liv just nu, mer än att jag blivit dumpad, och han är trots allt den enda som förstår... Han sa att jag kan sms:a/ringa om det behövs men vill inte verka för på eller riskera att bli rådissad? Min magkänsla säger att jag ska chansa, det kan knappast bli värre men däremot bättre och framför allt skönare om jag får lufta mina tankar.

Haha usch vad jag känner mig löjlig som överanalyserar varje liten detalj, vill inte förstöra något för honom men känner samtidigt att vi båda måste kunna ta oss igenom det här på bästa möjliga sätt. Även om jag behöver lära mig att leva utan honom kanske det hjälper precis i början att han finns där om det krisar... Är det en konstig tanke? :- P

Hur mår du själv? :- )

Tusen tack för svar! Det känns mycket bättre nu när jag vet att fler har tänkt likadant. Då är det bara att prova och se, i värsta fall får jag återkomma och gråta ut lite mer i tråden haha...

Åh så skönt, vad glad jag blir för din skull. :- ) Det inger hopp till en annan ska du veta!
Var det svårt att till slut inte höras alls eller rann det liksom ur sanden smärtfritt? Sorry om jag ställer för många eller jobbiga frågor men det underlättar så himla mycket att prata med någon som vet precis vad man går igenom. :- )

Ja jag hoppas det. :)

Haha, har hört att bakfylla inte är världens bästa medicin mot hjärtesorg... vågar därför själv inte testa även om jag många gånger vill bli galet full och glömma allt som har med honom att göra. ;P

Är inte det jobbigt? Träffas ni som vänner eller finns det hopp om ett nytt försök mellan er?