Hur hittar man en kille som är riktigt bra i sängen?

Men jag blir kär! :) 

Är det någon som verkligen "klickat", för att använda ett slitet uttryck, med någon utan att ha bra sex? Det är ju på något sätt bara den självklara förlängningen av allt umgänge som sker utanför sängen, eller? I alla fall i flörtstadiet och så klart även i mer stadiga relationer där sex förväntas ske inom någon slags snar framtid. Det byggs upp med blickar, skämt, underförstådd åtrå, förflugna rörelser, medvetna kroppsrörelser och så vidare. Sex är i dessa sammanhang kulmen på allt som skett innan, inte en isolerad händelse.

Om man träffar någon som man har sjukt kul med, åtrår, inte kan låta bli att ta på, blottar sig för (nej, inte så, scum bags...), skrattar sig hes inför och så vidare, så kan sexet inte bli dåligt. Det blir ventilen man lättar på, igen och igen och igen, för att allt det andra är så bra och underbart.

Sen kan man knulla skiten ur varandra och tycka att den andre/a är bull, för att använda ett malmöitiskt uttryck, men det är en helt annan femma och handlar om nånting som är rått och djuriskt. Och ibland alldeles underbart. Men det förstnämnda är i alla fall förklarligt.

Om man inte har nånting av det, det vill säga varken kärleken eller åtrån (eller både och, vilket oftast är fallet i det första scenariot), så är det nog läge att strunta i det. Varför ha sex med någon vars värld man inte vill förändra, ens för fem minuter?

Man får fråga nyfiket, det är egentligen det enda bra sättet att fråga på. Precis som man bör närma sig sin partner - från början till slut - nyfiket. Eller alla andra människor man är intresserade av, för den delen. Som svar på frågan så måste jag svara att jag inte riktigt förstår män som inte åtrår kvinnor i allmänhet eller den man delar sitt liv med i synnerhet. Jag har läst ett otal märkliga inlägg i det här forumet där det oerhört tydligt framgår att vissa män helt enkelt inte har ett så särskilt stort intresse av kvinnor. Så är det ju så klart, men de brukar i alla fall ha uppvisa den ärligheten mot sig själva att de omvärderar sin sexualitet.

De kvinnor jag haft förmånen att leva med under olika perioder i livet, vissa kortare andra längre (till och med mycket längre) har jag åtrått varje vaken sekund och i nästan alla mina drömmar. Det är ju knappast åtrån i sig, eftersom den är så djupt rotad i det biologiska och djuriska, som ställer till det i förhållanden. I alla fall funkar inte jag så. En rumpa blir ju inte mindre upphetsande för att ägarinnan står och skäller ut mig efter noter. Det är två helt skilda världar.

Sen måste jag passa på att ställa mig frågande till den tafatthet som några skribenter uppvisar i just det här ämnet. Hur kan man inte vara intresserad av att ta reda på precis allt som finns att känna till och lite till om sin partner? Hur kan man inte vara intresserad av den andres tillfredställelse eller njutning, i synnerhet om det är någon man säger sig älska? Hur kan man ha fått nyckeln till den där porten och sen inte brytt sig om att mer än glänta lite lätt på den? Att ha fått förtroendet att spränga någons gränser men inte brytt sig om det? Det, om något, måste vara något av det konstigaste jag stött på här inne.

För övrigt är alla författare, det är bara att välja att vara det. Men tack ändå för de uppmuntrande orden. Och njut nu för satan av helgen.

Just det, ja, fråga 2. Jag har aldrig varit med om att åtrå försvinner. Visste inte ens att det kunde hända.

 Det allra bästa sexet tycker jag är ett Möte av nästan mer själslig art än kroppslig/köttslig egentligen.. Tycker du berör saker som tråden egentligen saknat, i alla fall beskrivet på det här sättet. Sex som centrum på en virvel av dragningskraft! Inte ett försök till direktdyk in i virvelns centrum med förvirring i teknikaliteter..

..förresten har jag varit med om att attraktionen upphört! Ett sviket (eller upprepade) svikna förtroenden räcker för mig.