Er värsta arbetsdag någonsin?

Det var nog när jag gick min lärarutbildning och fick praktikplats på förskolan from hell. Det fanns INGEN pedagogisk tanke, "pedagogerna" vrålade och skrek på barnen så sjukt otrevligt! Om ett barn försökte ta på sig stövlarna själv tex så fick hen höra hur långsam och oduglig hen var. Jag var då praktikant och således källan för utnyttjande, skuldbeläggande, slitgörat och skitsnacket. Jag försökte verkligen vara tillmötesgående men det hjälpte inte.

Så fort jag kom in i personalrummet hälsade ingen. Fikat "tog slut" strax innan jag kom och ingen frågade någonsin något om mig eller hur det gick på jobbet. När föräldrarna kom var det äckligt att se hur rara och inställsamma pedagogerna var, för att så fort dörren gick igen vråla och gapa och rycka tag i barnen.

Barn som var rädda för blöjbyten trycktes ner på skötbordet och fick skrika bäst dom ville (jag var såklart daltig som ville låta barnen tex bläddra i en bok under tiden eller klättra upp själva). Överhuvudtaget var alla mina ideer nymodigheter, flum, trams etc.

En vanlig dag var att barnen skulle sitta stilla i 40 minuter och äta frukost medan fröknarna pratade. Barn som gnällde eller inte ville äta fick höra hur jobbiga de var och att det minsann fanns 16 andra barn som inte ville höra gnället. Sen var det "utelek" som bestod av att barnen hade en stor gård men fick röra sig ungefär 20 meter i diameter och dela på typ 5 spadar i frusen mark. Det fanns INGET för barnen att göra. När de började bråka (såklart, de var ju uttråkade!) så blev det straff i form av ingen hedersuppgift i samlingen. Sen var det lunch och samma visa där, alla skulle sitta stilla och äta upp allt. Barnen fick absolut inte röra maten, redskap eller duka för det var så kladdigt och jobbigt. Jag fick mig en utskällning som hette duga första dagen när jag frågade om det spelade nån roll var jag satt och inte fick svar. Då satte jag mig försiktigt på närmsta stol och en kärring kommer och gapar "Det där är min plats!!" som en jävla unge. Efter lunchen var det vila, som innebar att alla barn - oavsett om dom behövde eller inte - stoppades ner i vagnar oavsett vad föräldrarna ville. Sen sov dom tills de fick stressväckas för att hinna med mellanmål. Då hämtade många föräldrar och samma pedagog som under dagen sagt "gud vad Lisa är jobbig, och vilken trashig pappa sen, tatuerad och allt! Lisa har nog autism, Lisas bror är riktigt jobbig i skolan. Lisas familj kör Volvo, de vet väl inte bättre" sa nu "Åh vad kul lilla Lisa har haft idag och hon är ju så smart och duktig och gull gull gull". Det var så man ville spy. Sen var det några sena barn kvar som aldrig fick ta ner några andra leksaker än dom som redan var framme. De mest slitna och tråkiga. Spel, pussel och hyllor var strängt förbjudet för barnen att röra. Överhuvudtaget var allt förbjudet. Inte springa, inte bråka, inte vara fler än en i taget på rutschkanan, inte ta fram saker ut skåp, inte ha nappar eller snuttisar framme, inte gå på toa utan att fråga en fröken, inte ta av sig blöjan, inte vägra mössa, inte tvätta händerna med tvål etc i oändlighet. Barnen kunde ju såklart inte lära sig alla regler! De fick dom aldrig förklarade ordentligt heller! Svar på allt var "för att det är så, annars ringer jag polisen som kommer och hämtar dig!"

Droppen kom när ett barn hängde sig i ett persiennsnöre och nästan ströps och personalen fick psykbryt när jag krävde att snörena skulle knytas upp. För det var såååå jobbigt för dom att knyta upp och knyta ner hela tiden. Fick en av mina värsta utskällningar någonsin.

Jag sa upp mig från praktikplatsen, ringde kommunen och lämnade in en skriftlig rapport om vad jag sett. Inga åtgärder vidtogs men jag försökte i alla fall. Det enda jag kan göra idag är att sprida ut vilken skitförskola det är och se till att så få som möjligt söker dit.

Alla dagar inom sjukvården är mer eller mindre katastrof men det finns några som är lite mer katastrof.

Mitt näst värsta pass var nog det där nattpasset när vi hade fyra överbeläggningar, fem väldigt sjuka patienter som borde legat på intensiven men inte fick plats, två hjärtstopp (vi har kanske ett i kvartalet, max annars) och två väldigt förvirrade patienter som behövd väldigt mycket tillsyn för att inte skada sig själva eller någon annan. Herregud, tror att jag knatade kanske 40 000 steg på 10h. Gick hem kanske 2h efter att jag borde. Sov riktigt gott efter det. Stövlade iof in till min chef innan och sa: det finns en fin avvikelse på överbeläggningarna, att vi varit för få och att akutvagnen inte var ordentligt genomgången. Jag vägrar jobba en natt till. Du får lösa det. Jag har mängder med flex att ta ut.  (Jag fick ledigt, hon insåg det orimliga i att jobba en natt till)

Mitt värsta pass, som fortfarande benämns som: den galna dagen var ett förmiddagspass straxt innan semestern för snart tre år sedan. Detta var en fredag och jag hade jobbat sex dagar på raken innan. Trött och rätt sliten med andra ord.

När jag kommer till avdelningen på morgonen visar det sig att en av mina kollegor är sjuk och vi får inte in någon extra. Därmed får vi fördela om ansvaret för patienterna och istället för 5 patienter får jag 11. Dessutom ska jag introducera två nya kollegor.  Av mina 11 patienter var det tre som egentligen borde legat på intensiven istället för på avdelningen men intensiven var redan full. Så vi får försöka ta hand om dem själva. Det betyder att arbetsbelastningen ökar med kanske 200%. Några av de andra patienterna var gamla, dementa och behövde väldigt mycket hjälp med påklädning etc. Kvällen innan hade en av våra stammispatienter blivit akut dålig och hamnat på intensiven. När jag kommer på morgonen får jag veta att stammispatienten inte kommer att klara sig (hen hade varit mer hos oss än hemma de senaste tre åren, dvs vi hade en rätt speciell relation med honom). Hen ville komma tillbaka ned till avdelningen och dö där i lugn och ro. Stämningen på avdelningen var väldigt tryckt och konstig. Döden var väldigt påtaglig.

Mitt i allt snurr  får jag ta över en patient från en annan avdelning. Patienten som har en hjärinflammation är totalt skogstokig. Hen kastar saker omkring sig, river ned inredning, bajsar på golvet osv. (Det beror på hjärinflammationen, virus i hjärnan är inget att leka med). Jag får spruta kopiösa mängder med lugnande och smärtlindring innan patienten lugnar ned sig för en kort stund.  (Vi fick till slut söva ned patienten på intensiven för att hen inte skulle gå bärsärk, skada sig och andra).

Efter en bisarr dag kommer mina kollegor och tar över. En av dem ställer några snorkiga frågor om varför vi inte gjort vissa, ganska meningslösa, uppgifter (tänk städa ett rum, förbereda morgondagens hemgångar) börjar jag störtgråta. Alla känslor bara svämmar över. Den kvinna som varit rondande läkare hör min kollegas snorkiga kommentar. Skäller ut min kollega efter noter och säger nått om att nu fattas bara ett hjärtstopp så är dagen komplett. Hon hinner inte mer än stäng munnen innan akutlarmet ljuder och en av våra patienter har mycket riktigt fått ett hjärtstopp.
2h efter att mitt arbetspass är slut stämplar jag ut. Precis när jag går från avdelningen ser jag hur den döende stammispatientens anhöriga kliver ut ur rummet. Jag vet, instinktivt att nu är patienten död. Jag orkar inte stanna kvar utan går bara. Benen bär knappt och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag tog mig hem. Väl hemma ringer en kollega upp och berättar att patienten har dött. När jag lägger på och sambon säger: hur mår du egentligen brister allt. Tårarna bara sprutar. Jag somnar till slut och sover kanske 20h. Tror aldrig att jag varit så slutkörd, både fysiskt och psykiskt, efter ett arbetspass.