Er värsta arbetsdag någonsin?
Alla dagar inom sjukvården är mer eller mindre katastrof men det finns några som är lite mer katastrof.
Mitt näst värsta pass var nog det där nattpasset när vi hade fyra överbeläggningar, fem väldigt sjuka patienter som borde legat på intensiven men inte fick plats, två hjärtstopp (vi har kanske ett i kvartalet, max annars) och två väldigt förvirrade patienter som behövd väldigt mycket tillsyn för att inte skada sig själva eller någon annan. Herregud, tror att jag knatade kanske 40 000 steg på 10h. Gick hem kanske 2h efter att jag borde. Sov riktigt gott efter det. Stövlade iof in till min chef innan och sa: det finns en fin avvikelse på överbeläggningarna, att vi varit för få och att akutvagnen inte var ordentligt genomgången. Jag vägrar jobba en natt till. Du får lösa det. Jag har mängder med flex att ta ut. (Jag fick ledigt, hon insåg det orimliga i att jobba en natt till)
Mitt värsta pass, som fortfarande benämns som: den galna dagen var ett förmiddagspass straxt innan semestern för snart tre år sedan. Detta var en fredag och jag hade jobbat sex dagar på raken innan. Trött och rätt sliten med andra ord.
När jag kommer till avdelningen på morgonen visar det sig att en av mina kollegor är sjuk och vi får inte in någon extra. Därmed får vi fördela om ansvaret för patienterna och istället för 5 patienter får jag 11. Dessutom ska jag introducera två nya kollegor. Av mina 11 patienter var det tre som egentligen borde legat på intensiven istället för på avdelningen men intensiven var redan full. Så vi får försöka ta hand om dem själva. Det betyder att arbetsbelastningen ökar med kanske 200%. Några av de andra patienterna var gamla, dementa och behövde väldigt mycket hjälp med påklädning etc. Kvällen innan hade en av våra stammispatienter blivit akut dålig och hamnat på intensiven. När jag kommer på morgonen får jag veta att stammispatienten inte kommer att klara sig (hen hade varit mer hos oss än hemma de senaste tre åren, dvs vi hade en rätt speciell relation med honom). Hen ville komma tillbaka ned till avdelningen och dö där i lugn och ro. Stämningen på avdelningen var väldigt tryckt och konstig. Döden var väldigt påtaglig.
Mitt i allt snurr får jag ta över en patient från en annan avdelning. Patienten som har en hjärinflammation är totalt skogstokig. Hen kastar saker omkring sig, river ned inredning, bajsar på golvet osv. (Det beror på hjärinflammationen, virus i hjärnan är inget att leka med). Jag får spruta kopiösa mängder med lugnande och smärtlindring innan patienten lugnar ned sig för en kort stund. (Vi fick till slut söva ned patienten på intensiven för att hen inte skulle gå bärsärk, skada sig och andra).
Efter en bisarr dag kommer mina kollegor och tar över. En av dem ställer några snorkiga frågor om varför vi inte gjort vissa, ganska meningslösa, uppgifter (tänk städa ett rum, förbereda morgondagens hemgångar) börjar jag störtgråta. Alla känslor bara svämmar över. Den kvinna som varit rondande läkare hör min kollegas snorkiga kommentar. Skäller ut min kollega efter noter och säger nått om att nu fattas bara ett hjärtstopp så är dagen komplett. Hon hinner inte mer än stäng munnen innan akutlarmet ljuder och en av våra patienter har mycket riktigt fått ett hjärtstopp.
2h efter att mitt arbetspass är slut stämplar jag ut. Precis när jag går från avdelningen ser jag hur den döende stammispatientens anhöriga kliver ut ur rummet. Jag vet, instinktivt att nu är patienten död. Jag orkar inte stanna kvar utan går bara. Benen bär knappt och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag tog mig hem. Väl hemma ringer en kollega upp och berättar att patienten har dött. När jag lägger på och sambon säger: hur mår du egentligen brister allt. Tårarna bara sprutar. Jag somnar till slut och sover kanske 20h. Tror aldrig att jag varit så slutkörd, både fysiskt och psykiskt, efter ett arbetspass.