Er värsta arbetsdag någonsin?

Min värsta arbetsdag är väl de tre sista veckorna av den månaden jag sommarjobbade som 18-åring på ett äldreboende. Jag gjorde då slut med min pojkvän andra veckan och var jätteledsen. Jag hade som uppgift att göra frukost och mata de som behövde det på morgonen och det var hur deprimerande som helst.
När jag skulle tömma katetern på en av gubbarna försökte han slita ner mig i sitt knä för han "ville känna på fitta". När jag berättade det för de andra som jobbade skrattade de bara lite och sa att "han är sån". Jag tyckte så synd om vissa av de boende för de lämnades bara i sina rum och en tant satt alltid i matsalen och skrek "hallåååå? lämna mig inte ensam, hallåå?... undertiden personalen fikade.

Personalen trodde verkligen de var så mycket bättre än mig. Vid ett tillfälle tänkte jag att det var dags att börja ta lite initiativ och tömde tvättmaskinen och la in tvätten i garderoben. Efterråt hade vi lite genomgång och en av tjejerna sa att "Kalles sängkläder ligger i tvätten" och jag svarade att nej, för de har jag plockat ut och lagt in i garderoben. Jaha, bäddade du inte sängen då? fick jag som svar och det hade jag ju inte gjort. man ser inte sängen från garderoben så jag såg ju inte att den var urbäddad. Fattade väl inte att de bara hade EN uppsättning med sängkläder. 
"jag går och gör det nu" sa jag och hon fortsatte skrika efter mig i korridoren att jag som ändå fyllt 18 borde veta att ingen vill sova utan sängkläder, det får jag göra själv hemma om jag vill men HÄR bäddar vi sängen åt de boende och det borde jag ju fatta. 
usch, det var lite av MÅÅNGA saker som hände men usch, vad skit jag mådde varje dag när jag gick hem, kände mig så värdelös. Tror aldrig jag gråtit så mycket under hela mitt liv som jag grät under de tre veckorna.