En ung killes tankar och bekännelser.
Hej allesammans. till att börja med, så kommer denna tråd vara lite utav en sammanfattning av mitt liv fram tills idag. Behöver helt enkelt få in lite nya idéer och åsikter om saker och ting, och behöver få ur mig lite skit också i samma veva. Vad tråden kommer kretsa kring är självförtroende, attraktion och brudar, men tror att den skulle passa bäst här eftersom det är mina tankar, och det psykologiska kring dessa saker som är i centrum, samt även lite fysiskt. Är osäker på forumkategorin, så mod får gärna flytta om så.I alla fall, jag är idag en nyligen bliven 21-årig kille från Stockholm. Har blivit född och uppvuxen i en bra familj, och skulle jag försvinna så skulle jag trots allt uppskatta det liv jag haft och fått ta del av. Min skolgång har till och från varit jobbig, vilket har gjort att i min ungdom (15-18) har varit kantad av dåligt självförtroende, depression och isolering. Det är ju i högstadiet som människor blir stereotypiska, och allt blir väldigt tydligt. Jag hade vänner, men hamnade lite i gruppen som var de mer "nördiga" människorna. Vid den tidpunkten tänkte jag inte så mycket på det, utan man gjorde det bästa utav det, och jagade brudar som alla andra killar. Jag hade inte mycket tur med kärleken, men livet flöt på bra, och jag hade det helt ok. Jag hade hela tiden haft idén om vem jag skulle bli en dag. En lång kille, med ett vackert yttre och ett gott hjärta. Hade också idéer om vad jag ville bli.
Gymnasiet, den dåliga uppföljaren till filmen högstadiet, började jag i. Det var i denna tid som jag skulle till att bli riktigt less och deppig. Genom åren så hade jag blivit kär ett antal gånger, men det hade aldrig varit ömsesidigt. Jag försökte bita ihop, hålla humöret uppe, och fokusera på skolan. Försökte istället fokusera på att vara en grym polare, och se till att mina polare mådde bra, och att de klarade sig. Sänkte också skallen i skolarbete, och har väl rätt medelmåttiga betyg. Krigade fruktansvärt hårt med mig själv för att hålla fasaden uppe. Det glada och positiva yttre, så att jag slapp tuffa frågor. Allt eftersom tiden flöt på, så fick jag kryssa dessa egenskaper som jag sett mig själv erhålla en dag. Jag vart inte speciellt lång, jag kanske inte heller vart den fagraste av ankungar, men ett gott hjärta hade jag trots allt. Att titta tillbaks på vad man hela tiden trott att man skulle växa till att bli, och hur man nu såg att vart de var på väg, smärtade. Jag kom dock till en tidpunkt, när jag insåg att jag var tvungen att må bättre. vilket liv skulle jag ha som en deppig man i mina bästa dagar? Det var inte lätt, men jag började träna, jag började också kliva utanför min comfortzone. Jag började prata med folk, ragga på brudar etc. Jag tillät mig göra bort mig, och hade det kul. Det var fan inte lätt, men jag började helt enkelt må bra. Riktigt bra. veckorna försvann, och jag mådde i detta läge riktigt bra. Jag älskade den personen som jag nu var. Framåt, charmig, hjärtat på rätt ställe och en rejäl dos av humor. Jag hade jobb och hade precis flyttat ut (åldern är nu 20). Hade också fått en hel del nya människor genom jobbet, som jag umgicks mycket med. Livet lekte kan man säga, till en eftermiddag.
Satt på en fest och lite halvlullig som jag var, så började jag tänka. Jag tänkte på hur jag haft det tidigare, och hur bra jag mådde nu. jag började tänka på brudar, ens kärleker genom åren som man aldrig fick besvarat, och det var här som saker och ting tog en trist sväng. Jag började tänka, och kom fram till att i tiden som jag mått som bäst (1½ år var det), så hade jag inte lyckats alls med brudarna. Tro mig, det kom som en pungspark, när jag insåg att det var säkert mer än 80% av brudarna som faktiskt aldrig svarade på ens sms/samtal efter en krogsväng, och de resterande 20% vart de inte mer än en fika. De värsta är att medan jag mått så bra, så hade jag inte ens lagt en tanke åt hur statistiken faktiskt sett ut, och hur illa saker och ting egentligen var. Detta leder oss till nutid. Jag vill bara förtydliga att jag fortfarande har ett ganska bra självförtroende, och detta är inte alls en tråd skriven i ilska mot någon. Självbilden dock, har väl fått sig en törn. är så pass säkert på att min personlighet är bra, så att de helt enkelt beror på mitt yttre. Har också tyvärr blivit lite mer vän med alkoholen, och börjat dricka nu i veckorna mellan jobb och träning. Känslan jag får som lullig/full, är precis som så jag kände mig när jag mådde som bäst. Man har allt framför sig, och är positiv och vågar hoppas på de bästa. Men de kan också svänga snabbt med alkoholen.
Gled in på en tråd här för ett par dagar sedan, och kom över plastikirurgi, och började läsa och faktiskt tänka kring om de är svaret, om de kan hjälpa mig (igen, vad jag ska bli, egenskaper, drömmar och så, är allt oförändrade, detta är dock en ren fysisk osäkerhet). Har redan fått stryka så många saker som jag hade velat bli, att jag känner att jag börjar bli arg och less. Vart inte lång, eller speciellt snygg, men skägg kunde man väl åtminstone fått? Minns att jag, också då under alkoholpåverkan, läste på om plastkirurgi. Efter de gick jag ner, satte igång en film som mina föräldrar spelat in på mig och min storebror som små, och jag grät säkert så att grannen under fått fläckar i taket. Tanken på att den lilla glada kisen jag var då, med en för stor keps och kardborrskor, trots alla de fina egenskaper han fått, skulle behöva lägga sig under en kniv, det var tufft. Plastkirurgi för mig, är helt enkelt att acceptera ett nederlag (om de inte görs till följd av olycka/födelsedefekter, utan ur ett rent estetiskt perspektiv). Det är att svika den man var menad att vara, på sätt och vis.
Ska avrunda här så de inte blir för mycket att läsa. Igen, gnäller inte, jag har de trots allt mycket bättre än vissa, men känner mig jävligt hämmad. Jag vill helt enkelt vara attraktiv, och kan inte tänka mig acceptera att jag bli ett andra pris. Ett pris som blir intressant vid 30-sträcket då barn kommer på tal. Vill helt enkelt leva, och få uppleva de saker som jag aldrig fått erfara i mina yngre dagar. Det kanske låter egoistiskt, eller som ett icke problem, men hey, jag är åtminstone ärlig med. Det är tufft att gå igenom livet och att ha lyft sig från brinken av självmord, till att må riktigt bra, och fortfarande inse att, det kanske inte riktigt räcker det heller. Att veta att man skulle kunna blivit så jävla bra, om saker och ting kanske varit lite annorlunda.
Om ni orkat läst hit, tack. Om jag varit otydlig med något, eller om de är något ni vill veta, så fråga bara. Själv ska jag öppna upp en ny vodka, lyssna på bra musik, och leva en stund i drömmar, om hur saker kunde varit!
Ha en bra helg mina vänner!
(min profil har fått för sig att jag är 44 år, vem vet, kanske ser äldre ut).