Möjlighet till tidig kontakt med donatorn - osäker

Men varför ska ni som föräldrar ha kontakt med donatorn, är det inte upp till barnet att göra det valet när hon är 18 år gammal? Donatorn är ju inte "barnets mamma". Förstår nog inte hur du menar?

Vi ser nog lite olika på saken. Har du också barn från ÄD?

Jag tror till att börja med att många barn har flest frågor om sitt ursprung i tonåren och då kan det vara frustrerande att vänta tills man fyller 18 år för att få svar.

Risken att donatorn dör eller försvinner utan att lämna nya kontaktuppgifter under de här 16 åren finns också. Har vi då haft lite kontakt så kan vårt barn få reda på mer om vem hon var även om möjligheten att fråga direkt inte finns.

Jag tänker även att om kontakt har funnits under åren så behöver det inte vara ett stort och skrämmande steg att kontakta donatorn och ev även träffa henne när man har åldern inne.

Jag har ju inte direkt tänkt att våra familjer ska bli någon slags familj som ska ses och umgås utan det handlar nog om att skicka några mejl och foton och om vårt barn vill när hon blir betydligt äldre så kan vi boka in ett besök i samband med en semesterresa till landet. 

Jag förstår inte alls din kommentar om att donatorn inte är barnets mamma. Det är väl helt självklart att hon inte är. Men det gör henne inte till en helt oviktig person för barnet.

Det var inte helt lätt men vilken spännande möjlighet ändå! Jag tror att jag hade sagt ja, av de anledningarna du räknat upp - när ert barn är 18 år kan det vara för sent av olika anledningar och för att jag hade varit så nyfiken själv också. Jag tror att det kan avdramatisera hela grejen med äggdonationen ännu mer om man kan berätta vad donatorn heter, var hon bor, vad hon jobbar med och visa bilder osv redan när (om) barnet börjar bli nyfiket. Barnet behöver ju inte då gå och fantisera om dom här sakerna och kanske bygga upp fantasier som sen inte stämmer alls.

Men jag tror också att det kan vara bra att hålla kontakten rätt så neutral och med en viss distans. Det kan vara bra att utbyta brev och foton några gånger om året men inte att bli Facebook-vänner till exempel.

När jag tänker mer på det blir jag nästan lite avundsjuk , jag önskar att vi också fick den möjligheten men mina barn måste vänta tills de är 18 år för att få reda på donatorn.

Bling1975: Ja jag har också ÄD barn. Att ha en öppen donator tycker jag är bra, ifall barnet vill veta vem donatorn är, ställa frågor osv. Men att ha en slags kontakt genom åren och uppväxten tycker jag inte verkar riktigt sunt. Det är ju inte en adoption vi gjort och jag förstår faktiskt inte hur du tänker? Barnet har ju donatorns genetik osv men det är ju fortfarande en helt främmande människa för barnet? Du är ju barnets biologiska mor som burit och fött barnet, det blir ju som att blanda in en "extra mamma" vilket det ju inte är? Att veta vem som varit snäll och donerat osv är ju jättebra men mer än så - lite konstigt sätt o se på det tycker jag. Blir en märklig familjekonstellation. Vad tycker din man? Under alla år det varit tillåtet med ÄD i Sverige är det endast 1 barn som kontaktat sin donator.

Som jag ser det så är det ju ett sätt för föräldrarna att samla information på utifall att barnet sen vill ha den. Är inte barnet intresserat så är det ju inte mer med det. Men vi som ÄD-föräldrar kan ju inte veta hur intresserat barnet kommer att bli. En del barn kanske inte kunde bry sig mindre medan andra kommer att tycka att det är en jättestor grej att dela gener med någon annan.

Som jag ser det så är ju inte tanken att donatorn ska vara någon slags extramamma alls under uppväxten eller ens ha någon kontakt med barnet förrän barnet självt är intresserat, utan att föräldrarna och donatorn ska ha kontakt. Just för den händelse att barnet sen vill veta mer eller ha mer kontakt.

Det finns ju info för barnet om intresse finns vid 18 års ålder, info som sjukhuset sparat om donatorn och där denne även uppgett om det är ok eller ej att barnet kontaktar henne. Det är just det att du och din man skulle ha kontakt med donatorn som jag finner lite märkligt..? Känslomässigt konstigt. Men vi gör ju alla det vi tycker är bäst såklart :)

Vinterprinsessa:

Eftersom ÄD blev tillåtet i Sverige först 2003 så är det ju inte så konstigt om det inte är så många som kontaktat donatorn ännu. Det skedde förmodligen inte så många behandlingar per år i början och de första barnen har väl precis fyllt 20 år. Det är nog inte helt lätt att ta beslutet att kontakta en helt främmande människa som man kanske har målat upp en bild av under sin uppväxt så en del väntar nog ett par år till även om intresset finns. Vet adopterade som blev intresserade först när de själva fick barn t ex.

Enligt den lilla forskning som finns i USA så var de barn som hade möjlighet att ta kontakt med donatorn samt växt upp med en stor öppenhet inför donationen minst behov att träffa sin donator. Det är ju det vi har byggt regeln om öppna donationer på i Sverige.

Men jag förstår verkligen inte varför du ser det som att det skulle ha något med att vara en familj att göra? Jag ser verkligen inte donatorn som min familj utan som en snäll person som har hjälpt mig med lite byggmaterial i form av ägg och gener för att skapa mitt barn. Att få veta mer om vem hon är ser jag inte som att vi blir en familj, möjligtvis blir vi brevvänner men troligen bara bekanta som växlar lite information om våra liv vid några tillfällen. Jag mejlar t ex fortfarande med min kontaktperson på kliniken som hjälpte oss.

Brioche: Jag har nog faktiskt redan bestämt mig för att ha just någon form av lättare kontakt nu när det har sjunkit in. Jag vill gärna veta lite mer om henne som jag kan lägga till i berättelsen om donationen när vi berättar om alla snälla människor som hjälpte oss att få vårt älskade barn.

Det blir också en trygghet efter vad som hände med vårt första kontrakt och kontaktväg.

Bling1975: Jag har också läst forskningen från USA att barn däran varit öppen med ÄD varit mindre intresserade :) Jag tycker absolut man ska va lppen mot barnet och jag läser böcker och berättar im "den snälla tjejen" osv. Men iaf i min värld skulle det kännas väldigt konstigt om jag och min kille skulle ha nån slags relation (som det faktiskt blir om man "brevväxlar etc") med den andra tjejen, donatorn. Ev frågor och nyfikenhet som barnet sedan har kan den ju få vid mogen ålder. Jag vill akta mig för att jämföra en ÄD och adoption, det är ju hemskt för barnet om man skulle göra så :(

Att du vill ha kontakt med donatorn, har det att göra med att Du är nyfiken på henne, att Du vill veta mer detaljer om henne etc, mer än att det är "för barnets skull"? Jag dömmer ingen så missförstå mig inte, alla känner ju olika och jag vill poängtera att öppen donator är bra tycker jag :)

Öppenhet från början - ja, självklart. Veta vem donatorn är nu och ha kontakt redan nu - nej. Det hade jag inte velat. Det är upp till min dotter när hon är myndig. Förstår att det blir svårare när ni kan välja själva. För oss styr ju regler och lagar detta så vi kan inte påverka osv men tänk om personen ifråga är gränslös och svår att ha att göra med? Och varför vill hon ha kontakt redan nu? Jag tror faktiskt det kan bli lite förvirrande för barnet. Men det är min åsikt. Klart ni ska göra som ni känner funkar bäst. Kram och lycka till!

Jag skulle ju helt klart hellre själv upptäcka nu om donatorn var sån än att skicka min artonåring i händerna på en sån människa helt ovetande.

Sen beror det förstås på hur kontakten ser ut men jag ser inte hur något enstaka brev eller julkort om året skulle kunna förvirra ett barn?

TS, du får gärna uppdatera oss sen någon gång om hur ni gjorde!

Men det är ju just det. Svårt att veta om det blir något enstaka brev eller julkort bara. Vi är vår donator evigt tacksam för det hon gjort men jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag vill ha kontakt med henne nu. Det öppnar ju upp för åsikter om hur vi lever vårt liv, svårigheter att hålla distans osv. Det är ju trots allt donation av en äggcell vi talar om, inte adoption, och jag känner mig verkligen som 100% mamma till min dotter. Kanske skulle känna annorlunda däremot om hon bodde i USA iofs. Avståndet ger ju en distans då såklart. Vi kan ju i princip ha vår donator som granne, det har vi ingen aning om, och då känns det mkt bättre att inte veta just nu och att valet om att någonsin veta ligger hos dottern och inte hos oss som föräldrar.