Äktenskapets vara eller inte vara. Hjälp mig.

Jag tycker du ska fundera över om du är villig att stanna om han förändrar sig. Både när det gäller er vuxna relation, och ansvaret för hemmet och barnen.

Vill du fortsätt och leva med honom, och ge honom en chans, så prata med honom. Berätta hur du känner och att du vill att ni ska gå i samtalsterapi, att ni ska reda ut era problem. Vill han inte det, så hade jag nog funderat på att lämna, du har det nog bättre som ensamstående, du lever ju så idag, fast ni är två.

Samtalsterapi är uteslutet. Vi har för en tid sedan gått. Samtalen var bra. Så det som det handlar om är att faktiskt göra. Att ta upp diskussionen hemma, jag vet inte om jag egentligen orkar. Misstänker att jag kommer att få en massa skit kastat i ansiktet. Eller bara total tystnad. Jag har vid flera tillfällen påtalat detta och där och då säger han att det är mkt på jobb, han känner sig pressad, och jajajaja jag ska. Men inget händer.
Bara en som simpel sak som att jag sagt tusen gånger att jag vill gå på dejt men inget händer.
Ingen dejt. Minns inte ens sist vi var ut och gjorde något han och jag.

Men jag är villig att ge honom en sista chans. Eller oss. Men det är den sista. Sen blir det inte mer. Jag har bara det här livet. Reder mig själv gör jag. Visserligen lite mer ekonomiskt ansträngt men ändå. Det går.

Jag har i mitt stilla sinne sagt att jag ger det till sommaren. Sen är det bra. Jag vill bara få honom att förstå att jag väntar inte i all evighet. Och jag vet, med män måste man vara vädligt tydlig och rak i kommunikationen. De fattar inte hintar.
Jag blir bara så ledsen att han tycker det är ok att jag faller ur hans liv.

Kanske om jag gör saker annorlunda, kanske ser han eller händer nåt i skallen? Jag vet inte. Men det är värt ETT enda försök.

Finns det någon endaste anledning till att stanna med honom och fortsätta slösa bort din dyrbara tid på att må kasst?

Han är inte helt genomrutten. Nu målar jag upp en bild som inte kanske är en helt rättvis helhetsbild. Han är på inget sätt en ond människa. 

Han är bekväm och i mitt tycke lite egoistisk. 

Hans stora problem tror jag är att han inte egentligen har koll på vad kärlek är eller hur jag nu kan uttrycka det, det bästa sättet är att han är känslomässigt retarderad. Tyvärr skapar det ju lite problem för oss. 
Fast han kanske inte upplever saker på samma sätt som jag. Jag vet inte.

I alla fall, jag tycker i grund och botten att han är värd, eller att vi är värda en chans till. Tyvärr kanske det inte kommer framgå att det är sista chansen. Jag har heller inte vart öppen med att jag ger det till sommaren. För jag vet att han ger upp nu direkt. Han kommer känna sig pressad. Den eviga ursäkten. Han känner sig pressad. Och jag känner mig osedd och oälskad. Han tror att kärlek är att han betalar räkningarna. Att han drar in mest pengar. Vi har kommit överens att jag jobbar deltid. För att jag då kan hjälpa barnen med läxor och de inte behöver spendera massa timmar på fritids och så. 

Under en lång period har allas aktivieter gått före mina. Jag har inte kunnat gå den danskursen eller den kampsporten för att det inte passar med allas tider. Som sagt, jag får ta smulorna som blir över. Mina aktiviteter ska helst inte kosta heller. Räcker att deras kostar. Och det där gör ju mig arg. Att inte jag är värd att få kosta pengar på att hålla mig glad och frisk.

Men jag har ändrat på det nu. Nu får han snällt offra en dag i veckan av SINA aktiviteter för att stötta barnen i sina. Och att jag kan få i alla fall en dag i veckan gå och dansa. 

Han kläckte lite käckt ur sig häromkvällen att jag var lite fläskig. Jo jag vet. Men har du speglat dig själv var det enda svaret jag hade.

Lite orolig för att det ska bli en kamp det här. Hävda sig. För inte fasen är det kärlek som sprudlar.

Så nu kör jag mitt race. Tränar. Försöker äta vettigt och ta hand om mig. För det var ett tag sedan. Jag tog hand om mig. Slut med det nu.

I en liten sjuk värld tänker jag att jag ska bli så snygg som jag var förr. Väldigt medveten om vad jag hade på mig, Från underkläder till kappan utanpå kläderna. Håret, väldigt mycket fix med det. 

Tänkte att om jag börjar ta hand om mig, se om han ser att något sker. Ta mer tid för mig själv. Träffa mina vänner. Hänga med på after works och tjejmiddagar. Kanske lampan tänds då?

Jag vet att kommunikation är A och O men när man bara pratar och pratar men inte kommer till handling, vad spelar det för roll då hur mycket man pratar? För det är just handlingen som alltid uteblir efter varje " bra snack vi har"

Jag tycker att det låter som en bra plan du har. Hitta dig själv för din egen skull, sedan hoppas på att han kanske också märker det. Men du har stått tillbaka länge nu för andra så att göra saker för din egen lyckas skull är bara jättepositivt. Gå ut med tjejkompisarna, gå ner i vikt och träna, skaffa snygga kläder etc och känn att du får uppmärksamhet av andra (även om det är tjejkompisarna ) för då kommer du att må bättre och känna dig mer som en hel människa. Kanske ser han det och tar tag i sig själv och er innan det är för sent, kanske gör han det inte. Men oavsett så kommer du må bättre av att göra det.

Jag är i lite samma situation. Min sambo påpekar att jag gått upp i vikt (är normalviktig men kanske inte smal, han är överviktig), att jag är tråkig för att jag serpå ett tv-program som han inte gillar kanske en gång i veckan, att jag är "borta jämt" om jag går ut med mina tjejkompisar en gång var tredje vecka medan han är borta på dyra aktiviteter flera gånger i veckan. Jag sköter barnet nästan självt. Ja, du vet. Jag är inte alls tråkig, det är bara att han inte försöker umgås med mig eller lära känna mig bättre. Vi har kommit långt ifrån varandra.

Skulle du inte kunna visa honom det du skrivit här?

Skönt att höra att man inte är ensam även om jag inte önskar någon att leva i det här som jag gör. 

Jag har ingen att egentligen ventilera det här med. Vill inte att våra gemensamma bekanta som vi ibland umgås med ska ha koll på allt. Även om det hade varit rätt så skönt. Lite dubbelt det där. Jag är absolut ingen person som försöker hålla upp en fasad som inte stämmer men alla måste inte alltid veta allt.

Jag önskar att jag kunde göra det. Men jag tror inte att han skulle uppskatta det särskilt, även om jag har rätt i sak. Han är ingen believer av att ventilera sig på forum. Allra minst familjeliv. Han har sin bestämda åsikt om klientelet här.

Önskar däremot att jag kunde det. Dels för att han skulle få höra från andra än mig. För han tar sällan till sig av det jag säger. 

Känner mig ibland som ett stort ingenting som inte har något klokt att komma med. 

Han skäller mycket på barnen. Inget tålamod alls med dem. Det gör mig besviken. Visst, jag har inte alltid oceaner av tålamod heller men jag försöker ändå hålla en god ton. Tyvärr brister jag ibland.