Äktenskapets vara eller inte vara. Hjälp mig.

Anonym (The Wife)

Äldre 22 Sep 12:46
37 svar

Citera Återställ Anmäl

Äktenskapets vara eller inte vara. Hjälp mig.

Livet som gift med barn. Är det så här det ska vara?

Vi har levt ihop i 14 år. Gifte lite mer än hälften av tiden. Två barn. De är mellan 6-12 år gamla. Vi jobbar båda två. Han heltid och jag deltid. Vi har våra intressen. Barnen har sina. När jag pratar om våra intressen är de inte gemensamma.

Läget som är nu är att det är en enorm tristess. Vi pratar knappt med varandra längre. Mest om praktiska ting kring hem och barn. Vem som gör vad och när. Vi pratar inte om oss eller drömmar, planer eller annat. Vi umgås knappt med varandra.
Han är fastklistrad med sin telefon och surfplatta. Jag drar mig undan. Gör mitt.

Jag har påtalat tusen ggr att jag vill gå på dejt. Att vi gör inget kul längre. Vi har haft samtal till och från gällande vår relation. Senaste gången var allt bra i cirka en vecka och sedan föll det tillbaka i gamla hjulspår. Jag känner mig så ensam och oattraktiv. Oönskad och oälskad.
Jag tycker att vår samvaro är så fruktansvärt tråkig att jag snart skriker i högan sky eller hittar på nåt som inte går att ångra.

Vad det gäller barnen så visar han ett svagt intresse där oxå. Jag gör allt med barben. Ser till att de har fritidssysselsättning. Hjälper till som förälder. Skjutsar till alla träningar och matcher. Är med dem på allt. Alltid. Nån gång har mannen varit tvungen att ställa upp. Då visar han tydligt hur han ogillar det.

Min äldsta märker det och gör hen väldigt ledsen. Men är glad att jag engagerar mig.

Min man tränar och tycker att hans träning är viktigast. Jag får hitta tid där det blir över och passa på då. Eftersom jag sköter barnens aktiviteter.

Vi rör knappt vid varandra. Sex tänker jag inte ens ställa upp för. Bara för att han tycker att han ska "tömma påsen" när det passar honom. Och allt är över på 30 sekunder. Sexet är detsamma. Samma procedur. Varje gång.

Eftersom vi inte kan uppskatta varandra, se varandra och röra varandra ser jag inte anledningen till att jag ska sära på benen. Inte en chans. Han frågar inte ens efter sex. Det var nu ett par månader sen sist. Och jag saknar det.

Han visar sånt ointresse för vår relation och med det dör mina känslor. Är det så här det ska vara? Är detta äktenskap? Är det detta som är i nöd och lust?
Ska det vara så här tråkigt? Kärlekslöst, inget engagemang ingen uppskattning?

Jag finner inte honom attraktiv längre, för det mesta eftersom han pruttar i tid och otid. Helt ohämmat. Hemma som borta. Rapar och har sig. Det är fanimej inte sexigt nånstans.

Jag vet inte längre. Någon som vet vad man kan göra. Prata fungerar sådär eftersom vi gjort det tusen ggr. Och det leder uppenbarligen ingenstans längre. Inte till något konstruktivt.

Funderar på om jag kan göra något rent konkret för att få hans uppmärksamhet. Jag har örjat träna och ska tappa en 10 kg. Och detta gör jag för mig själv. Tänkte skaffa mig en ny garderob när jag nått målvikten. Göra mig fin för mig igen.
Ibland undrar jag om jag ska få honom att fundera genom att göra honom sotis. Men det är väl inte konstruktivt?

Snälla någon annan som har det som jag, eller haft eller bara har input. Jag ger snart upp och lämnar äktenskapsskeppet.
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Äktenskapets vara eller inte vara. Hjälp mig.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 22 Sep 13:10

#2

Citera Återställ Anmäl

Anonym (***) skrev 2014-09-22 12:54:37 följande:
Jag tycker du ska fundera över om du är villig att stanna om han förändrar sig. Både när det gäller er vuxna relation, och ansvaret för hemmet och barnen.

Vill du fortsätt och leva med honom, och ge honom en chans, så prata med honom. Berätta hur du känner och att du vill att ni ska gå i samtalsterapi, att ni ska reda ut era problem. Vill han inte det, så hade jag nog funderat på att lämna, du har det nog bättre som ensamstående, du lever ju så idag, fast ni är två.

Samtalsterapi är uteslutet. Vi har för en tid sedan gått. Samtalen var bra. Så det som det handlar om är att faktiskt göra. Att ta upp diskussionen hemma, jag vet inte om jag egentligen orkar. Misstänker att jag kommer att få en massa skit kastat i ansiktet. Eller bara total tystnad. Jag har vid flera tillfällen påtalat detta och där och då säger han att det är mkt på jobb, han känner sig pressad, och jajajaja jag ska. Men inget händer.
Bara en som simpel sak som att jag sagt tusen gånger att jag vill gå på dejt men inget händer.
Ingen dejt. Minns inte ens sist vi var ut och gjorde något han och jag.

Men jag är villig att ge honom en sista chans. Eller oss. Men det är den sista. Sen blir det inte mer. Jag har bara det här livet. Reder mig själv gör jag. Visserligen lite mer ekonomiskt ansträngt men ändå. Det går.

Jag har i mitt stilla sinne sagt att jag ger det till sommaren. Sen är det bra. Jag vill bara få honom att förstå att jag väntar inte i all evighet. Och jag vet, med män måste man vara vädligt tydlig och rak i kommunikationen. De fattar inte hintar.
Jag blir bara så ledsen att han tycker det är ok att jag faller ur hans liv.

Kanske om jag gör saker annorlunda, kanske ser han eller händer nåt i skallen? Jag vet inte. Men det är värt ETT enda försök.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 22 Sep 14:50

#4

Citera Återställ Anmäl

Han är inte helt genomrutten. Nu målar jag upp en bild som inte kanske är en helt rättvis helhetsbild. Han är på inget sätt en ond människa.

Han är bekväm och i mitt tycke lite egoistisk.

Hans stora problem tror jag är att han inte egentligen har koll på vad kärlek är eller hur jag nu kan uttrycka det, det bästa sättet är att han är känslomässigt retarderad. Tyvärr skapar det ju lite problem för oss.
Fast han kanske inte upplever saker på samma sätt som jag. Jag vet inte.

I alla fall, jag tycker i grund och botten att han är värd, eller att vi är värda en chans till. Tyvärr kanske det inte kommer framgå att det är sista chansen. Jag har heller inte vart öppen med att jag ger det till sommaren. För jag vet att han ger upp nu direkt. Han kommer känna sig pressad. Den eviga ursäkten. Han känner sig pressad. Och jag känner mig osedd och oälskad. Han tror att kärlek är att han betalar räkningarna. Att han drar in mest pengar. Vi har kommit överens att jag jobbar deltid. För att jag då kan hjälpa barnen med läxor och de inte behöver spendera massa timmar på fritids och så.

Under en lång period har allas aktivieter gått före mina. Jag har inte kunnat gå den danskursen eller den kampsporten för att det inte passar med allas tider. Som sagt, jag får ta smulorna som blir över. Mina aktiviteter ska helst inte kosta heller. Räcker att deras kostar. Och det där gör ju mig arg. Att inte jag är värd att få kosta pengar på att hålla mig glad och frisk.

Men jag har ändrat på det nu. Nu får han snällt offra en dag i veckan av SINA aktiviteter för att stötta barnen i sina. Och att jag kan få i alla fall en dag i veckan gå och dansa.

Han kläckte lite käckt ur sig häromkvällen att jag var lite fläskig. Jo jag vet. Men har du speglat dig själv var det enda svaret jag hade.

Lite orolig för att det ska bli en kamp det här. Hävda sig. För inte fasen är det kärlek som sprudlar.

Så nu kör jag mitt race. Tränar. Försöker äta vettigt och ta hand om mig. För det var ett tag sedan. Jag tog hand om mig. Slut med det nu.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 22 Sep 14:53

#5

Citera Återställ Anmäl

I en liten sjuk värld tänker jag att jag ska bli så snygg som jag var förr. Väldigt medveten om vad jag hade på mig, Från underkläder till kappan utanpå kläderna. Håret, väldigt mycket fix med det.

Tänkte att om jag börjar ta hand om mig, se om han ser att något sker. Ta mer tid för mig själv. Träffa mina vänner. Hänga med på after works och tjejmiddagar. Kanske lampan tänds då?

Jag vet att kommunikation är A och O men när man bara pratar och pratar men inte kommer till handling, vad spelar det för roll då hur mycket man pratar? För det är just handlingen som alltid uteblir efter varje " bra snack vi har"
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 22 Sep 18:21

#8

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tjej) skrev 2014-09-22 15:03:55 följande:
Jag tycker att det låter som en bra plan du har. Hitta dig själv för din egen skull, sedan hoppas på att han kanske också märker det. Men du har stått tillbaka länge nu för andra så att göra saker för din egen lyckas skull är bara jättepositivt. Gå ut med tjejkompisarna, gå ner i vikt och träna, skaffa snygga kläder etc och känn att du får uppmärksamhet av andra (även om det är tjejkompisarna ) för då kommer du att må bättre och känna dig mer som en hel människa. Kanske ser han det och tar tag i sig själv och er innan det är för sent, kanske gör han det inte. Men oavsett så kommer du må bättre av att göra det.

Jag är i lite samma situation. Min sambo påpekar att jag gått upp i vikt (är normalviktig men kanske inte smal, han är överviktig), att jag är tråkig för att jag serpå ett tv-program som han inte gillar kanske en gång i veckan, att jag är "borta jämt" om jag går ut med mina tjejkompisar en gång var tredje vecka medan han är borta på dyra aktiviteter flera gånger i veckan. Jag sköter barnet nästan självt. Ja, du vet. Jag är inte alls tråkig, det är bara att han inte försöker umgås med mig eller lära känna mig bättre. Vi har kommit långt ifrån varandra.

Skönt att höra att man inte är ensam även om jag inte önskar någon att leva i det här som jag gör.

Jag har ingen att egentligen ventilera det här med. Vill inte att våra gemensamma bekanta som vi ibland umgås med ska ha koll på allt. Även om det hade varit rätt så skönt. Lite dubbelt det där. Jag är absolut ingen person som försöker hålla upp en fasad som inte stämmer men alla måste inte alltid veta allt.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 22 Sep 18:23

#9

Citera Återställ Anmäl

Johan75 skrev 2014-09-22 16:07:50 följande:
Skulle du inte kunna visa honom det du skrivit här?

Jag önskar att jag kunde göra det. Men jag tror inte att han skulle uppskatta det särskilt, även om jag har rätt i sak. Han är ingen believer av att ventilera sig på forum. Allra minst familjeliv. Han har sin bestämda åsikt om klientelet här.

Önskar däremot att jag kunde det. Dels för att han skulle få höra från andra än mig. För han tar sällan till sig av det jag säger.

Känner mig ibland som ett stort ingenting som inte har något klokt att komma med.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 22 Sep 18:25

#10

Citera Återställ Anmäl

Han skäller mycket på barnen. Inget tålamod alls med dem. Det gör mig besviken. Visst, jag har inte alltid oceaner av tålamod heller men jag försöker ändå hålla en god ton. Tyvärr brister jag ibland.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 22 Sep 20:02

#12

Citera Återställ Anmäl

Jag får fundera på det där med att skriva. Just nu är vår kommunikation noll. Vi pratar inte om saker. Inget viktigt i alla fall. Mest företaget här hemma, med att få allt att fungera. Mer eller mindre, hur jag ska få allt att fungera.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 23 Sep 07:52

#14

Citera Återställ Anmäl

Mrs Kaffelatte skrev 2014-09-23 06:59:23 följande:
Var i din sits. Fast 17 års förhållande och 1 barn. Jag har precis gått. Mår sååå fruktansvärt bra! Ångrar mig inte en sekund. Nu lever jag livet, inte bara hänger med i det.

Jag bestämde mig för att inte sitta på ålderns höst och ångra att jag levde som jag gjorde.

Anser att livet borde ha mer att erbjuda än bara det beiga liv jag levde.

Visst är det jobbigt med att starta ett nytt liv utan honom vid min sida. Men den inre styrkan och självrespekten jag fått på dessa 2 veckor som gått sen jag flyttade, är såå värt det!

Bättre att ångra något man gjorde än något man inte gjorde.

Håller helt och fullt med dig. Därav har jag sagt fram till sommaren. Sen är det bra. Om inte läget har förändrats.
Glad för din skull att det gått så bra och att du känner dig levande igen. Det saknar jag. Att leva.
Strongt av dig och jag hoppas innerligt att livet vill dig väl.

Egentligen kanske det inte är så att jag ger min man en ärlig chans till eftersom jag inte säger något. Det är kanske inte det mest rättvisa. Men jag har haft detta samtalet med honom tusen och en gånger. Men han har sagt tusen ggr att han inte tänker förändra sig. Han är den han är. Så med det har han väl sagt att han inte tänker ändra på något medan det förväntas att jag ska göra det. Förstår inte ekvationen.

Vad han inte inser är att han förändrats till en gaggig gubbe i förtid. Sorgligt i mina ögon.

Han försöker även lägga sig i vad jag kan och inte kan skriva i min blogg och mitt bokprojekt. Min blogg handlar om mig. Skriver inget om min man där eftersom han inte vill figurera där. Det respekterar jag fullt och helt. Hänger heller inte ut mina barn där. Det handlar helt och hållet om mig.
Jag håller även på med ett bokprojekt, bollat lite med honom om vad jag vill skriva, en historia ur mitt liv blandat med fiktion. Men nä, så kan man ju inte skriva. Han hämmar mig på så många plan att det ibland inte är klokt.
Dessutom finner jag inte tid för skrivandet som livet ser ut nu.

Hua, visst vaknat på fel sida av sängen idag.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 23 Sep 12:23

#18

Citera Återställ Anmäl

Frågan är om det är ett luftslott jag jagar. Det kan jag ju inte med säkerhet veta riktigt än.

Känner igen mig med att livet är sjukt tråkigt. Riktigt trist är det. Vad hände?

Vi rör inte vid varandra särskilt mycket. Jag tar inga initivativ till en spontan kram även om det är typ det jag längtar efter mest. Att få kramas. Ligga och hålla om och bli omhållen. Hålla handen när man är ute. Få blickar. Men nä, inget, nada, niente. Absolut ingenting.

Jag kan inte lägga all skuld på min man, eftersom vi är två. Jag tycker dock att jag påtalat att jag saknar vissa element i livet, i vår relation. Och han håller med. Tycker att jag har så rätt så...men varför händer då inget??

Så då undrar jag om han verkligen älskar mig. Det var länge sedan någon av oss sa de där orden till varann. Förmågan har vi båda eftersom barnen får höra det varje dag från mig. Lite då o då från pappan sin.

Jag vill att han ska reagera innan det är försent. För tiden rinner ut. Och jag vet om och om igen att det mest rättvisa hade varit att informera om spelreglerna. Att om ingen förändring i relationen sker innan sommaren börjar drar jag. Men jag känner ju honom. Han kommer slå bakut och känna sig pressad och inget kommer att hända. Inget alls.

Nä, jag får nog ändra på mig. Ta plats. Köra mitt race och se om han hakar på eller vad fasen han gör. Han vet ju oxå att det här som är nu, kan driva mig rakt i armarna på en annan. Eller att han drivs i armarna på någon. Som finns där och ger honom uppskattning.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 23 Sep 17:24

#22

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Neeej) skrev 2014-09-23 16:44:41 följande:
Fast vadå luftslott om ens partner inte bryr sig ett dugg om ifall den andre har det skönt och det är över på 30 sekunder, katastrof! Hur hade ni det när ni precis träffats? Har du pratat med honom om detta också!? Har du tagit upp att barnen är besvikna på honom, herregud karln måste ju vakna upp någon gång!

Det har inte alltid varit så här. Hade det varit så hade jag vart utflugen för länge sen.
Mitt äldsta barn har tydligt påtalat om hur besviken hen är att det bara är mamma som bryr sig, ställer upp, kör osv. Hen tycker alltid att pappa säger nej, inte av en rimlig anledning utan bara nej hela tiden. För att inte ska vi ha kul här inte.

Jo karln bör vakna upp. Kanske gör han det. Kanske inte. Jag vet att han ser att jag har en annan kontakt med kidsen och deras vänner. Har koll och bra kontakt med skolan. Och alla deras fritidsaktiviteter.

Jag fick en pik idag. Tydligen borde jag tänka mer på figuren. Inte trycka i mig diverse skit. Jag kunde gott träna och gå ner och ta hand om mig. Heter det.
Jag sa att det gör jag hemskt gärna men eftersom övriga i familjens aktiviteter tar all tid så undrade jag om han tyckte att det var rimligt att jag tränar på natten?

Inget svar. Fick jag på det. Däremot sa jag att han får snällt ta aktiviterna på onsdagarna eftersom jag tänker träna måndagar onsdagar och söndagar. Och detta var icke förhandlingsbart.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 24 Sep 10:24

#24

Citera Återställ Anmäl

nernu skrev 2014-09-24 10:11:35 följande:
Jag tror ju att det kräver vilja. Om man verkligen vill så kan man arbeta för att det ska bli bättre. Känslorna kommer inte bubbla direkt och du vill säkert ge upp men jag tror att man kan lära sig älska varandra igen. Men om man släpper in tankarna att jaja jag kan alltid sticka om det inte funkar så tror jag att det är svårt. Tror inte att man gör ett helhjärtat försök då.

Lite sådär. Jag är ju trots allt villig att ge det ett helhjärtat försök. Men jag vet liksom inte vad som rör sig i skallen på honom. Inte det minsta.
Igår var han ganska otrevlig mot mig med sin pik. Inte schysst och jag vet inte vad han ville ha sagt med det.

Däremot på kvällen ville han i alla fall sittta i soffan med mig. Stämningen något mer lättsam. Vi pratade inte särskilt mycket om något som stimulerade men jag försökte ha ett öppet sinne för en öppning till konversation.

Jag köpte en bok på bokhandeln igår om relationer och hur man kan i alla fall försöka laga det innan det krackelerar helt. Rent av går sönder och inget superlim i världen kan hålla ihop.

Jag vill ju någonstans fråga om varför han förvandlat sig till en farbror i förtid. Varför han är grinolle och om han trivs med att det är så tråkigt i våra liv. Jag är fast övertygad om att han inte tycker att livet är kul och spännande.
Vi har vid tillfälle varit rörande överens om att livet är rätt bajsnödigt. Att det händer för lite kul saker i vardagen. Men sen, han gör ingen kraftansträngning för förändring. Det roliga kommer liksom inte och knackar på dörren.

Det jag känner mest är att jag förlorat min egen identitet den senaste tiden. Jag är tråkig jag med. Jag lyckas dock vara kul med vänner. De tycker att jag är hysteriskt galen och rolig. Kanske har de låga preferencer på roligt. ???
Jag är väldigt hämmad med min man. Som om jag måste vara lite tant. Och det är jag allt annat än i sinnet. Och totalvägrar bli den här blommiga tanten som sitter hemma och beklagar mig över tiden som passerar. Kolla på allsång på skansen.

Jag hatar helgerna. De är vidrigt tråkiga. Vi gör inget. Nada. Vi lagar inte god mat ihop. Inga skratt. Inga intressant konversationer. Vi gör inget ens med barnen so vi gjorde förr. Vi umgås med samma tråkiga par. Där männen sitter med ipaden och glor på sånt som intresserar dem. OMG jag döööör inombords.

Någon där ute som kanske har tips på vad man kan göra som vuxna på helgerna. Med och utan barn. Flesta helgerna involverar våra kids. De finns ju där.

Vardagarna, vad kan man göra där? För att få det lite mindre olidligt trist?
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 24 Sep 15:44

#26

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Kxt) skrev 2014-09-24 12:23:00 följande:
Men gör det! Fråga honom precis det du skrev ovan. Varför har du blivit en farbror i förtid o är grinolle, trivs du med att det är så tråkigt i vårt liv? Varför engagerar du dig inte mer med barnen, dom märker ju o säger det till mig, o kommer med pikar till mig? Rakt på sådär.

Säg att vi har gått i familjeterapi men så händer ändå ingenting, varför? O sen 30-sekunderssex osv, osv. Du är nöjd med detta liv men det är inte jag, om DU inte ändrar dig med mer engagemang o bättre sex så lämnar jag dig nästa vår.

Vad tror du om det?

Jag önskar att det hade haft effekt. Jag har vidrört dessa punkter flertalet gånger. När jag tog upp det här med barnen så blev det minsann hus i helvete. Han tog det som om jag anklagade honom för att vara en dålig förälder. Och han är ju inte det. Det finns en önskas hos oss alla, barnen och mig att han engagerar sig mer. Han tar inga initiativ till att ställa upp. Men gör det om jag säger till honom att göra det för att jag kan inte.

Det enda jag inte frågat honom är om hans gubbighet. Jag vet inte riktigt om jag vågar. Eftersom jag vill inte förolämpa honom. Men jag får väl på ett finurligt sätt lägga fram det.

Jag tror, att det enda sättet att nå fram OM jag någonsin ska nå fram är att ta min plats. Ta mer plats. Och förändra mig. Ta tag i mig liksom. Jag är inte överviktigt men jag har väl lagt på mig lite. Klär mig lite tråkigt. Och finner mig att sitta hemma. Men om jag börjar förändra mig tillbaka till det jag faktiskt var när han föll för mig. Så kanske det händer något med honom. Kanske inte. Endast tiden kan utvisa det.

Jag har ju faktiskt börjat ta mer tid i anspråk vad det gäller träning. Eftersom det faktiskt handlar om min hälsa. Så 3 dagar i veckan har jag. Eller i alla fall 2. Söndagarna tränar jag bara om vi inte gör något som familj. Men nu gör vi ju inte det.

Tyvärr måste jag säga att det här med fysisk kontakt. Där är inte jag den bästa på att ta tag i saker. Vi rör inte vid varandra. Jag ligger som en pinne i sängen när vi ska sova. Men det tar liksom emot att kasta mig i armarna på honom. Dels för att han verkar mer intresserad av surfplattan. Den har han alltid alltid i sängen. Jag har till och med försökt prata men han lyssnar inte. För han har snöat in sig i nåt på surfplattan. Jag känner mig bortvald för tekniken. Väl ganska vanligt idag. Antar jag. Tragiskt va?

Jag har en inneboende frustration av att vi står still o trampar. Inget i livet är särskilt kul. Om en månad ska jag lyckligtvis på galej med ett gäng tjejer. Men en hel månad. Ska man ha kul endast 4 ggr om året när man blir utsläppt ur huset?

Han är en god man. Han hjälper till en del hemma. Mest matlagning och städning ibland. Alltid något. Han tar sitt ansvar som försörjare. Men jag tror att hans karriär är viktigare än vad jag är.

Jag är frustrerad för jag undrar om han verkligen älskar mig, som kvinna och inte som en vän/inneboende.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 24 Sep 21:12

#28

Citera Återställ Anmäl

Johan75 skrev 2014-09-24 15:55:51 följande:
Jag tror inte heller på att anklaga honom eller lägga fram saker och ting som att det ligger på honom - även om det kanske gör detta. Framför det som saker som du vill.

"Jag vill göra något annat i helgen".
Inte
"Det är så himla tråkigt att göra det du vill"

Sen det där med barnen. Säg helt sonika att det är hans tur att ta barnen och göra det som ska göras. Han måste inte gilla detta, men förhoppningsvis så väcks intresset så småningom, och även om det inte gör detta så är det ändå hans förbannade uppgift.

Ta surfplattan försiktigt ur händerna på honom och ge honom en kyss. Tryck dig nära honom när du gör detta. Det kan säkert vara jobbigt, men gör det ändå - då har du i alla fall gjort något.

Jag är faktiskt väldigt duktig på att lägga fram saker på ett icke anklagande sätt. Det har vi lärt oss på familjerådgivningen för en tid sedan. Men vad man än säger så tar han det som anklagelser och attack är bästa försvar.

Det där med att ta surfplattan ur händerna o ge honom en kyss. Önskar att jag kunde. Men jag kan inte. Vi har inte haft närhet på så länge att jag reder inte ut det. Att närma mig. Känns som att hångla upp en främling. Och vi har inte kysst varann på guuuuh vet hur länge.
Och endast haft närhet i samband med sex och då känns det som om jag måste ställa upp på sex vilket jag inte vill. Moment 22. Lite. Får jobba på det.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 24 Sep 23:22

#30

Citera Återställ Anmäl

Man kan ju aldrig förändra en annan. Endast sig själv.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 25 Sep 08:06

#31

Citera Återställ Anmäl

nernu skrev 2014-09-24 21:55:55 följande:
Jag tänker att det är lite som i den här Pink-låten som går på radion hela tiden. "We're not broken just bent and we can learn to love again."

Det finns en film som heter Fireproof. Hitta den på nätet och se den. Den är religiös så det får du ha överseende med men poängen är faktiskt intressant. Den handlar lite om att den ena partnern anstränger sig till max även om den inte upplever att det är dens fel att äktenskapet fungerar. Till slut blir det bra igen just på grund av den inställningen. Jag börjar med mig själv även om det inte bara är mitt fel.
Det är ju aldrig ens fel om två tryter. Något sånt heter det ju.

Jag kan ju heller inte förändra min man. Jag kan endast förändra mig själv. Det är ju kalla fakta. Och jag vill bli den jag varit. Livet har ju präglat mig och min man. Man formas av allt som sker på vägen. Men jag känner att jag förlorat mig själv. Tappat energi. Jag ser ju till att allt rullar på här. Så smärtfritt som möjligt för alla parter i familjen. Men framförallt har jag satt alla andras behov före mina. Hela tiden i 13 års tid.Får konstant dåligt samvete när jag gör något för mig. Och jag fattar inte varför. Det ska ju inte vara så. Jag har väl all rätt att underhålla mig. Först och främst ta hand om mig så jag håller länge. Ha roligt. Om nu min man inte kan erbjuda mig det måste det väl vara min fulla rättighet att få komma ut och träffa vänner. Hämta positiv energi och ta med mig hem.

Nu har jag ju börjat med att ta tid för att träna. Jag behöver verkligen det. Det ger mig så mycket. Jag blir gladare och piggare. Märker redan en skillnad på min energinivå. Men det är lite suckar här och där från min man...för då kan ju inte han...

Jag har sagt att dessa dagar tränar jag. Dessa dagar tränar barnen och dessa dagar tränar du. Han tycker att han kan gå på två idrotter/hobbies som har vissa specifika träningsdagar. Det är 4 dagar som vigs åt honom. Jag har idagsläget endast 2. Endast en av dessa dagar som är något som kostat en del pengar men varar inte allt för många veckor till. En danskurs. I övrigt är det löpning och den kan jag ta lite när tid finnes. Men en dag i veckan är vi ett gigantiskt gäng som tränar ihop och det är ju skitroligt. Och motiverande. Annars är löpning väldigt ensamt. Löpningen började jag med för ett gäng år sedan för att den är lättillgänglig och man kan ta det när det passar.

Men han suckar. Han vill så mkt med sitt egna att våra aktiviteter ( mina och barnens) inskränker på det han vill göra. Jag har sagt att det är inget som hindrar honom att ägna full tid åt det, alla dagar i veckan, men då får han flytta och börja ett eget nytt liv. Utan oss. Och det var ju tydligen inte ett alternativ.

Jag ska definitivt kolla på den religiösa filmen. Kan väl inte skada. Tänk att jag ofta tänker på mitt äktenskap när jag här Pinks låt.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 25 Sep 18:53

#33

Citera Återställ Anmäl

nernu skrev 2014-09-25 14:01:16 följande:
Du kan tänka bort religionen i den bara. Den är faktiskt riktigt intressant!

Du ska absolut inte tänka att allt är ditt fel och att allt är ditt ansvar och att det är upp till dig att din man ska skärpa till sig. Så funkar det inte. Men om du börjar ta hand om dig själv och sätta tydliga gränser, utan att bli arg och hämnas, så tror jag att ni kan rädda ert äktenskap! Om du vill alltså.

Fortsätt med träningen. Om din man fortsätter knorra så fråga honom rakt ut varför hans träning ska prioriteras över din? Säg att det är viktigt för dig att han också får göra det han mår bra av men att ni måste kompromissa så att alla får må bra. Inte bara han.

När man är i ett lite infekterat läge som ni är nu så är det bra att utgå från sina egna känslor när man pratar. Säg "jag blir ledsen när du säger så" osv... Sätt inte etiketter på hans känslor utan beskriv dina egna och be sedan honom berätta hur han känner.
Såg filmen. Idag. Fick en lucka i schemat. Vad lustigt, Den manliga huvudrollsinnehavaren hade jag en förälskelse i när jag var yngre, han var med i en serie, growing pains. Kul.
Jösses vilken film, måste ha varit skriven av ett kristet samfund. Budskapet gick ju fram i filmen och är väldigt vettigt om man ser det ur relationsaspekten. Jag är inte ateist men just i det amerikanska kristna smöret har jag svårt att lyssna, lite skämskudde. :)

Hittade dessutom den här 40 day love dare. FInns som PDF fil.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 1 Oct 17:03

#35

Citera Återställ Anmäl

Anonym (b) skrev 2014-09-25 19:01:42 följande:
Jag tror du är på rätt spår.
Fortsätt göra dina grejer, och hitta på saker att göra på helgerna, kanske inte alla helger, men då och då,
Ta med ungarna ibland, gå själv ibland, bjud hem vänner osv, men fråga honom om han vill hänga med, men gör det oavsett vad han vill så behöver du inte bli så besviken om han nekar när inte allt hänger på honom.

Angående det fysiska, om det är svårt att säga eller röra vid, kan du skriva om det så han kan läsa, då får du tid att formulera det.
Att du saknar hans beröring och att få beröra.
Och kanske ipadförbud i sovrummet, där finns det annat han kan syssla med.

Det är riktigt drygt och tufft just nu.
Anonym (The Wife) Trådstartaren

Äldre 1 Oct 19:52

#37

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Kxt) skrev 2014-10-01 17:27:23 följande:
Jaha, det har inte gått så bra att ta plats o ta mer hänsyn till de egna behoven eller?

Jo för min egen del går det bra. Hittar på en del. Till och med bokat in en weekend i november med ett gäng tjejer. Vi drar på julshopping i London.

Men att leva sida vid sida så här när det är stelt och tråkigt. Vi pratar inte. Det är tufft. Det tär på mig.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Äktenskapets vara eller inte vara. Hjälp mig.

Äktenskapets vara eller inte vara. Hjälp mig.

INNEHÅLL