Jag orkar inte bara. Känner mig som en dålig människa när tankarna hela tiden går till att bara ligga ner. De enda som får mig att gå upp på morgonen är mina två små barn. Jag har en sambo (barnens pappa) som jag älskar. Familj med föräldrar och syskon som är underbara. Men jag känner mig helt tom. Denna ständiga trötthet och uppgivenhet tar kål på mig. Vill inte något.. Förlåt för ett konstigt inlägg. Bara så trött på att älta till mig själv..
Det har varit så ett tag.. Haft problem med nedstämdhet under höst/vinter i ca nio år men nu har det tagit över resten av året. Min mamma har försökt flera ggr med att jag borde prata med kurator/psykolog men jag har så lite tilltro på det.. Tack för elogen och tack för vitamintips. Jag åt vitaminer förr som hjälpte lite. Det hade jag faktiskt glömt..
Ha du provat att prata med kurator eller psykolog? Varför har du så lite tilltro till det?
Men är det inte sjukt dyrt och energisugande? Och vad skulle man säga liksom? Jag har så svårt att föreställa mig att jag sitter och pratAr om mina innersta tankar till någon utöver mig själv o katten här hemma..
Nä.. Går i skolan nu precis..:/
Jag menar verkligen inte att dom skulle vara inkompetenta på något vis. Jag vet att det är väldigt bra att dom finns och för den som vill prata med någon så är det fantastiskt att människor utbildar sig till detta.
Med det sagt så vet jag att jag låter obstinat , och även rädd, inför faktumet att prata med någon. Men jag undrar för mig själv om det skulle göra någon skillnad. Jag vet att jag inte mår helt bra, men är jag verkligen där? Frågor ställda till mig själv såklart. Det är främst tröttheten som gör mig så nedstämd tycker jag..
Tycka synd om mig själv och klapp på ryggen? Definitivt inte, ser det lite som påhopp då jag inte bad om råd i mitt första inlägg. Jag behövde skriva av mig. Sen tycker jag det var snällt med tips från dem som har erfarenhet.
Jag har inte skrivit detaljer i dessa nio år. Det började när jag som 18-åring under hösten flyttade hemifrån och fick ätstörningar. Flyttade hem o det blev bra. Hösten därpå gjorde jag en abort som drog ner mig, men när ljuset kom blev det bättre. Jag har inte mått konstant dåligt i nio år, dom jag nämnt tidigare. Men senaste året varit mer. Jag behövde verkligen bara få det ur mig igårkväll och jag tar tacksamt emot tips. Men sen vad jag väljer att göra är för tidigt att säga.
Nej nej, jag förstår att du inte menade att de skullarna inkompetenta!! Jag förstår det :)
Jag tror att alla skull bäva gå i terapi. Dt är alltid någon knut som man har olöst, något problem som man kan få klarhet i, något mönster i ens liv om alltid kommer igen. Man behöver inte vara jättenedstämd för att gå i terapi menar jag.
Du har ju inget att förlora!! Prova :)
Det är ju något som gör dig så trött, kanske går det att medicinera. Men tröttheten har ju också gjort dig nedstämd och nedstämdheten kan du få hjälp med. Och om tröttheten inte går att medicinera bort så kan du få hjälp med det också hos en terapeut.