Hjälp med tänk/gå vidare?
Hej. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen riktigt. Skulle gärna vilja ha lite råd från någon klok person där ute, eller kanske någon i liknande sits.
Jag bor tillsammans med min pojkvän och han har ett barn som är 8 år. Jag försöker verkligen att göra det bästa av det, vara med osv. Har dock kommit i en svacka där jag inte orkar, eftersom jag stör mig på allt han gör med det här barnet. Han daddar ihjäl människan och jag vill bara spy på det. Visst, dom ses varannan helg men herregud ta lite ansvar, känner jag. Säg ifrån. Hela tiden är det vad hon vill, oavsett vad det gäller. Han säger ifrån, men "ändrar" sig ganska snabbt eller drar ett skämt eller börjar gulla. Alltså jag stör ihjäl mig på det här. Hon tar honom ju inte seriöst tillslut, för hon vet att han aldrig skäller och alltid ger med sig.
Jag har sagt att han faktiskt inte borde köpa något VARENDA GÅNG hon är här, för att lära henne att pengar inte växer på träd och man inte alltid kan få saker. Han håller med, men det fortsätter ändå och han redovisar numera för mig genom att bara säga "alltså den kostade bara 50 kr" det skiter jag i, det är principen när man sagt att "nej denna gången får du faktiskt ingenting, man kan inte alltid få saker". Dessutom har han ju rätt dålig ekonomi fram och tillbaka, vilket gör att JAG får stå för mycket annat som jag anser att jag inte ska göra. Därför är det ju ganska provocerande att han "inte har råd med mat till oss" men nog fan har han råd med att köpa saker till henne. Det blir ju indirekt JAG som står för det också, eftersom han inte bidrar till oss. Och så säger han att "ja meag har ju räknat med det här den helgen jag har henne" ehm, ja men jag har inte räknat med att BLI PANK FÖR ATT JAG FÅR STÅ FÖR ALL VÅR MAT SOM NI SEN ÄTER UPP. Alltså ursäkta mitt språk, men jag är så trött på det här nu. Sluta behandla henne som en 2 åring och ta lite ansvar.
Han blir för övrigt sur när jag tar upp detta, men jag vill bara kunna släppa det på något sätt. Vill kunna tycka det är roligt när hon kommer, men jag har bara ångest för det är ytterligare en helg med daltande. Vem fan bär runt på en 8 åring? Hon kan väl fan gå själv. Herregud.....
Men jag kan ju inte påpeka något alls, för jag har ju inga egna barn så jag har ju ingen talan, enligt de flesta duktiga föräldrar. JAG HAR VARIT BARN, URSÄKTA MIG. Jag har åsikter, värderingar och snart en ekonomisk kris pga någon annans barn. Vi blev bjudna en gång av min mamma och några på restaurang, jag, min sambo och hans dotter. Jag satt bredvid dom och han hängde som en hök över henne hela middagen. Släppte inte blicken en sekund. Viskade och pratade bara med henne. Så jävla otrevligt enligt mig. Vi blev bjudna på detta. Kände han att han hellre ville spendera egentid med henne så hade han fan kunnat tacka nej. Han utbytte en mening med folket runt bordet. EN MENING. Jag skämdes ihjäl, men orkade inte ställa till en scen. Man kan inte kräva att jag ska bli inkluderad, för att sedan exkludera mig. Herregud alltså....
Är så trött på alla efterblivna argument, men jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag vill ju inte göra slut, det är inte ett alternativ. Jag får väl antingen ta ett jävla bråk till, eller ignorera det och acceptera läget. Jag vet inte. Vill inte höra från någon viktigpetter som anser sig vara expert för att hon fött barn, tack. Det är många i världen som har barn, så tänk inte ens tanken att slänga ur dig någon spydig kommentar om att alla ska älska sina "styvbarn" för annars är man dum i huvudet och borde veta vad man ger sig in på.
Detta går inte ut över barnet, bara så alla vet. Men det går mig på nerverna och jag irriterar mig på det. Jag vet inte alls hur jag ska ta upp detta, jag bara orkar inte bråka om det igen. Det är ju så jäääääävla känsligt. Man kan ju inte kommentera något som har med någon annans barn att göra tydligen.
