ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Anonym (helt sluut) skrev 2014-10-31 20:09:23 följande:

Problemet är ju att hon uppvisar sånt avvikande beteende att jag inte bara kan njuta och vänta liksom.

jag menar jag går ex inte och oroar mig att hon har cancer för det visar hon inga symptom på så den oron tar jag OM symptom kommer.

Men detta blir ju nått helt annat

Jag förstår dig för jag var liknande dig, med vår första barn. Var så orolig
och observerade allt och tyckte barnet hade konstigt beteende och jag kunde inte släppa det.
Nu skulle jag aldrig vara sådan, för jag vet att det lilla barnet känner mammas oro.
Försök istället att vara glad, prata och gosa, ska du se att allt ordnar sig.
Du kommer att ångra dig annars senare.

Det blev absolut inget fel på vårt barn. Tänk om jag hade njutit och haft skoj
istället.

Anonym (Var också orolig) skrev 2014-11-01 15:58:16 följande:

Jag var också orolig när min dotter var liten. Letade fel och grät vissa dagar för att jag trodde hon hade något allvarligt fel. Mitt beteende kan till viss del förklaras med saker som hänt tidigare.

MEN, jag insåg att det var hos mig problemet låg, att jag inte ville förstöra tiden med dottern genom att oroa mig. Så jag fick KBT behandling, och det hjälpte. Min dotter är idag en frisk 2- åring och jag mår bra!

Sök hjälp!

Till er som säger att TS ska slappna av och inte googla och leta fel så kan jag bara säga att så enkelt är det inte!

Håller helt med dig, det är inte så lätt detta. För den som inte har upplevt det.

ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

INNEHÅLL