Psykologen har återkopplat nu. Hon vill inte göra någon utredning. Hon tyckte efter vårat samtal att det inte fanns något i det jag berättade som gjorde henne orolig och hon fann inga hållpunkter för att utredning borde göras
Hur känner du inför detta? Kan du ta till dig att psykologen inte verkar tycka att någon diagnos föreligger, och att din dotter är en helt normal 1-åring?
Åh så skönt! Hoppas du kan släppa detta nu. Men jag förstår att du antagligen inte kan. Jag lider som sagt av posttraumatisk stress med svår, svår hälsoångest - hypokondri. Jag är livrädd att jag har bröstcancer för tillfället. Jag har gjort en mammografi och tre ultraljud i år, men hittar ständigt nya symptom som tvingar mig att söka läkare.
Jag VET att det är pngesten som talar när jag har sån panik, men känslan är så överväldigande att jag söker läkare gång på gång. Jobbar stenhårt med min terapeut att jag ska bli bättre på att hantera ångesten utan att springa till läkare. Men det är svårt.
Jag förstår så väl din oro och rädsla, men du, från en hypokondriker till en annan (jo, du är nog faktiskt det) det är ingen fara!
Ps. Mina pojkar hoppar och viftar med händerna båda som tokar när de är upprymda. Såg häromdan en utvecklingstörd pojke som gjorde precis likadant. Men mina pojkar är inte autister, de viftar bara så. :)
De använder ju inte slumpvis utvalda frågor utan ett väl genomarbetat formulär som inte skall ge några tveksamheter även om man råkar svara "fel" på några saker. Det är en samlad bedömning, och du skulle behövt svara helt åt skogen på ganska mycket för att det skulle bli helt fel. Lita på att detta stämmer.
Din dotter är en helt normal 1-åring. Allt tyder på att hon även kommer vara en helt normal 2-åring, 10-åring och 35-åring. Hon är inte i behov av extra stöd, utan bara normal stimulans och uppfostran, som alla andra barn.
Huruvida jag hade rätt eller fel är väl tidigt att säga men helt klart utvecklas hon!
Hon försöker härma mycket ord nu, det går oftast rätt dåligt, men orden blir iaf desamma varje gång.
ex bamba-bamse
hon härmar gärna lustiga ljud så som pruttljud osv.
härmar väldigt gärna rörelser.
Hon har blivit lite mer social mot okända och säger gärna 'hej hej' om hon möter någon när vi är ute.
Det jobbigaste just nu är att hon inte säger ja eller jo eller något sådant. Allt blir nej även när hon menar ja, vilket leder till en hel del frustration från hennes sida ich även min.
Usch nu är oron tillbaka....
jäkla skit!!! Varför går det inte bort??? Det måste vara något i dotterns beteende som gör att jag hela tiden återkommer till tankarna.
Nu är det flertalet saker som hon 'brister' på men som möjligen kan vara inom normalspann.
Språket går verkligen trögt. Hon ligger på runt 16 ord nu, inte i närheten av 2 ordsmeningar. De flesta ord upprepar hon när jag säger dem, men använder de inte själv.
Tex kaka. Vill hon ha en kaka ber hon inte om det med ord, men säger jag kaka upprepar hon det. Hon vet exakt vad det betyder dock.
Förstår ni hur jag menar?
Vissa ord använder hon. Vill hon se bamse på tvn tittar hon mot tvn och säger bambe.
Språkförståelsen har hon absolut. Jag tror att den ligger på en fullt adekvat nivå.
Leka med dockor, mata och sköta om, aldrig någonsin! Hon leker öht inte med leksaker men river runt i huset och plockar med exakt allt annat däremot.
Nej det är inte något i hennes beteende som gör att du lider av oro, depression och tvångstankar. Det är du som har besvär och inte hon.
Du hittar på nya fel hela tiden. Nu kan hon prata men det är inte heller bra för nu leker hon inte med dockor istället.
Hur går det med psykologhjälpen och allt? Du måste söka mer hjälp.
Om hon var en pojke, hade du förväntat dig att hon skulle mata och sköta om dockor då? Tvåordsmeningar förväntas man f ö kunna när man är två år. Inte när man är ett.
Vad kunde de äldre barnen i samma ålder? Min tjej är 2 år 5 mån - kanske säger 20 talet ord- fast inte tydligt - ack ja nej onatt ejdå äta vatten uvud kommer jag på att hon kan
Men varför stressar du då? Hon är ju bättre än sonen
Hej igen!
Jag har en fundering nu igen runt detta med språket. Dottern pratar fortfarande i princip inte alls. Förståeligt alltså. Babblar på gör hon hela tiden. Däremot har hon utvecklat nästan ett helt teckenspråk. Med hjälp av tecken och gester kommunicerar hon hela tiden.
Tex när hon tycker hon ätit klart och är mätt säger hon 'mamma' och gnuggar sedan handen över munnen för att visa att hon är klar och vi ska gå och tvätta av henne.
Hon älskar nagellack och vill gärna måla sina naglar. Då är det 'mamma' och sedan drar hon fingrarna över sina naglar och pekar på sina naglar.
Hon älskar också att vi sjunger och visar då vilken sång hon vill höra genom att 'teckna' den. Tex rörelserna till Imse Visme, Huvud axlar knä och tå mfl.
Osv osv
Är denna typ av kommunikation något som talar för eller mot autism?
I övrigt tycker jag hon verkar normal i språkförståelse. Tex 'tomte' snappade hon upp direkt. Och det är ju verkligen inte ett ord som används ofta som hon hört mycket förutom nu vid jul då.
Det är fullt normalt för ett barn att visa vad de vill när de inte har ord att uttrycka det med.
Ts, jag fick en bild i huvudet av hur du sitter och analyserar hennes beteende som tonåring. Förstår hon inte ironi sämre än kompisarna osv
Tack och lov låter det som att det fungerar betydligt bättre än tidigare men du behöver ändra sätt att tänka kring henne. Det låter fortfarande son ett ständigt kritiskt granskande.
Anledningen till att autister kan ha ett sent språk brukar oftast bero på att de helt enkelt inte förstår sig på varför man ska kommunicera med andra då de inte har någon riktig förståelse över att andra inte tänker som dem och när de är så små som ditt barn så tror de att du kan läsa dess tankar, att ditt barn söker andra vägar att förmedla det hon vill ha sagt typer alltså mer åt att hon inte är autistisk.
Även om de har en utvecklingsstörning så kan det ju påverka att de är sena i talet förstås.
Jag har läst det mesta i tråden och det känns faktiskt inte alls som att dit barn har några problem inom autismspektrat, hon låter som ett helt normalt barn kanske lite små saker som är annorlunda men det har så gott som alla barn efter som de utvecklar olika kunskaper i olika takt.
Försök att relaxa och ta det som det kommer, inget blir bättre av att du oroar dig nu över saker du ändå inte kommer att kunna påverka nu, spar den energin till det verkligen händer nått istället, för din egenskull :)
Men vill påpeka att du verkar vara en fin mamma som vill ditt barns bästa men njut nu och ta sakerna som de kommer.
Nu är dottern drygt två. Överlag går allt bättre. Men jag tänker fortfarande autism dagligen. Hon är 'märklig'.
De största problemet är fortfarande talet. Hon pratar väldigt väldigt lite. Härmar inte oss. Har kanske 30 ord.
Leker aldrig själv med sina saker
Hur menar du att "leker aldrig själv med sina saker" skulle passa in på en tvååring med autism?
Det går väl sådär.
Jag är dock inte fullt lika panikslagen fortfarande. Men alla tankar och funderingar finns kvar
Hur gammal är din dotter nu? Går hon på förskola? Hur går det?
En liten uppdatering!
Har nu varit på 3 års koll. Gick jättebra. Hon ville absolut inte hoppa jämfota, men det var det enda. Allt annat var kul :)
Talet lämnar mycket att önska. Hon talar extremt otydligt, men ändå tydligen ok enl bvc.
Hon pratar iaf ständigt och jämt och här hemma förstår vi det mesta. Är det nått vi inte förstår så upprepar hon och försöker förklara eller visa tills vi förstår.
Hon har en vilja av stål, men går bra att kompromissa och förhandla med så det är inte allt för ofta det resulterar i utbrott.
Hon har ännu blöja tyvärr. Hon vill gärna ha trosor och ingen blöja, och har ofta det hemma, men det slutar alltid med en olycka på golvet.
Hon är fortfarande dålig på ögonkontakt
Överlag är livet med henne just nu lättsamt och underbart härligt
Hur mår du då?