I rankad smärta en 10:a på en skala mellan 1 och 10. Det känns ungefär som att få en gaffeltruck inkörd i slidan som splitar dig på hälften när barney kommer ut. Värkarna går att överleva rätt bra.
Det är 1 år och 2 månader sedan jag födde.
*barnet
Nu är jag man, och har aldrig fött barn. Men jag tror absolut att upplevelsen och smärtan INTE går att beskriva i ord. Jag tror därför att kvinnor, omedvetet, försöker överträffa varandras berättelser.
Se bara i den här tråden. Det börjar med att någon berättar att det är som att bajsa ut en melon. Nästa beskriver det som att långsamt bli överkörd av en buss. Efter det beskriver en kvinna, att det är som att bajsa ut en SOFFA
.
Jag tvivlar starkt på att någon kvinna skulle kunna tänka sig att återuppleva ovannämnda upplevelser. Vilket de flesta kvinnor ändå gör, genom att skaffa fler barn än ett.
Jag tror inte heller att man klarar att bajsa ut en melon, bli överkörd av en buss eller bajsa ut en soffa utan att skrika infernaliskt och sedan dö av smärta, om inte annat.
Jag har även varit med på tre förlossningar, varav den värsta genomleds med lite smågråt. Min fru fick några år senare ett gallstens anfall. Då jävlar skreks det.
Föder hellre barn än är magsjuk. En förlossning var en piece of cake, tycker jag. Ont? Ja, såklart, men vad annat är att vänta? Hade lätt kunnat duscha av mig och gå till jobbet efteråt. Jag tror att mkt handlar om mindset...