Sen är ju frågan vad de menar med att det gick bra och utan problem. Jag hade också kunnat säga så. Det innebär inte att smärtan inte var värre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det innebär bara att vi båda överlevde utan bestående men och att inget utöver det vanliga hände. Det säger för mig inget om smärtan alls.
Ja, självklart är det med viss glimt i ögat som man tar till liknelser som att "skita ut en vattenmelon" eller liknande, men hur ska man annars beskriva en känsla som inte liknar något annat? När min tjej skulle ut var starten jobbig, riktigt jobbig. Sedan fick jag lustgas och mådde bra i några timmar. Sedan kom krystvärkarna, bebben låg med näsan uppåt och blev lite knepig att trycka ut... Nog sjutton kändes det som att hon var ENORM. Kändes faktiskt, på riktigt, som man kan tänka sig att det skulle kännas att bajsa ut meloner. Trodde inte hon skulle komma ut alls. Visst är slidan elastisk, men uppenbarligen inte tillräckligt eftersom många av oss spricker för att den där "melonen" ska kunna komma ut...
Och sedan det här att det säkert inte är såååå jobbigt, eftersom man skaffar fler barn... Fattar inte människor att belöningen av smärtan gör det värt att åter igen gå igenom vad som av många upplevelse som det värsta helvetet på jorden? Att det gör mer ont än allt annat man upplevt uppvägs av lyckan över att få ut en fantastisk unge. Dessutom producerar vi tjejer glömskehormoner i massor efter en förlossning...