Vet inte vad jag hamnat i?

Skickade faktiskt ett meddelande nyss. Ungefär så här:

"Hoppas allt är bra på resan, du missar väl inte (sevärdhet)? Jag har gjort det här och det här i helgen, kul!

Önskar att jag tagit upp det här då vi träffades men med tanke på vår relations natur hoppas jag att du förstår och har överseende.

Vad säger du om att ligga lågt framöver?

Du är en jättebra människa och jag tror att både du och jag fixar att ta oss vidare på egen hand nu. Du hjälpte i alla fall mig mycket med det, var verkligen vilsen ett tag (vem kan glömma det bottennappet, haha!) [det var då jag talade om att jag kanske kände mer än förälskelse för honom]. Förhoppningsvis har jag också varit nån slags hjälp för dig i att komma vidare. Jag tror i alla fall att det var syftet med vårt utbyte och känner att det i så fall är uppfyllt.

Jag ser dig som en kär vän och hoppas att du kan fortsätta vara det.

Ha en fortsatt fin resa! Kram på dig :)"

Egentligen borde jag bara fasa ut honom, jag vet. Jag är för god för den här världen.

Hur det än varit känner jag själv att jag vill göra ett snyggt avslut (så gott det går!). Det här känns väl helt ok? Inga direkta pungsparkar, kort och koncist?

Vet inte vad som hände med förra inlägget. Här kommer hela iaf.

Han hörde av sig idag, mitt under kafferasten. Jag var oförberedd och trodde det var en arbetskamrat som jag väntade på att höra ifrån. Så jag svarade.

Han hade hittat lappen jag skrev till honom innan han for utomlands. Jag skrev en kort, gullig lapp där jag tackade för ett magiskt dygn tillsammans med honom och smög ner den i hans packning medan han yrade omkring i lägenheten och packade.

Jag sa att jag trodde att han endera struntat i den, alternativt inte borstat tänderna på hela resan men varsågod. Jag menade det som stod på den då.

Han sa att han aldrig skulle ha kunnat strunta i den. Med tanke på när den skrevs (sista gången vi sågs) hade den extra mening och tyngd. Han tycker den är jättefin i sin ärlighet och han verkligen delade den uppfattningen att det varit magiskt.

Jag sa ok, sluta innan jag börjar lipa.

Precis innan han hörde av sig hade mina arbetskamrater retat mig lite för att han reste utomlands när han hellre kunde umgås med mig. Inte deras fel. Vi har den jargongen och de vet ju inte. Och jag har pms. Och jag är olyckligt förälskad. Gråten var nära i alla fall.

Han bad om ursäkt, det var inte meningen att röra om.

Jag sa att det var ok, det går över. Blir lite jobbigt ibland men att jag uppskattade att han hörde av sig om lappen, då vet jag att den kom fram.

Han säger att han tycker att känslor är fina, och att vi måste vara ärliga med dem, men att han inte skulle stjäla mer av min arbetstid nu. Och där avslutade vi samtalet. Och jag begravde mig i arbete resten av dagen.

Vad händer!? Varför hör han av sig nu? Förstår han inte att jag är olycklig?

Kan han verkligen vara så obetänksam att han tänker: "Men du... jag tar och talar om för henne hur gulligt jag tycker att det här var - det gör henne säkert jätteglad!", när det bara är två dagar sen jag sa att jag måste bryta för att jag går sönder känslomässigt av att han inte vill ha något seriösare med mig?