Vet inte vad jag hamnat i?

Ja, det är väl det jag börjat förstå. Suck.

Så svårt att släppa tanken på honom, och det vi har då vi träffas, men det går över med tiden, antar jag.

Ja, det är väl det jag börjat förstå. Suck.

Han kommer aldrig vilja ta det ett steg längre, utan då blir det ett avslut.

Så svårt att släppa tanken på honom, och det vi har då vi träffas, men det går över med tiden, antar jag.

Ojdå. Lyckades med en konstig dubbelpost.

Ja, jag var säkert en språngbräda. Han nekar dock till det (förstås) och menar att jag är mycket viktigare än så. Han vill inte se mig som en tröst eller nåt att falla tillbaka på när saker känns jobbiga, men att vi måste ta det lugnt. Han behöver landa.

Är för stolt för att vara ett nöje man roar sig med ibland, det skulle verkligen såra mig om det var så!

Jag tror inte riktigt att det är så heller. Han är ju gärna fysisk då vi rör oss på stan, struntar totalt i vem som ser oss, och vill gärna höra vad gemensamma bekanta säger om att vi "träffas".

Skulle han inte vilja ligga lite lågt där i så fall?

Tack för all input. Ni har alla så insiktsfulla kommentarer.

smulpaj01 - den tidigare relationen varade över 5 år, men de var aldrig sambos eftersom han inte ville det och, taadaaa!, han behövde eget utrymme. Inga barn.

Nä, det här är ju klart som korvspad. Jag har bara inte velat se det: vi kommer inte att komma någonstans. Även om jag själv inte vill hamna i ett regelrätt förhållande just nu, vill jag inte slösa tid på en relation som inte kan utvecklas.

Jag har fortfarande inte svarat på hans senaste meddelande, som jag fick för över ett dygn sedan. Tror jag ska fokusera på annat.

Skickade faktiskt ett meddelande nyss. Ungefär så här:

"Hoppas allt är bra på resan, du missar väl inte (sevärdhet)? Jag har gjort det här och det här i helgen, kul!

Önskar att jag tagit upp det här då vi träffades men med tanke på vår relations natur hoppas jag att du förstår och har överseende.

Vad säger du om att ligga lågt framöver?

Du är en jättebra människa och jag tror att både du och jag fixar att ta oss vidare på egen hand nu. Du hjälpte i alla fall mig mycket med det, var verkligen vilsen ett tag (vem kan glömma det bottennappet, haha!) [det var då jag talade om att jag kanske kände mer än förälskelse för honom]. Förhoppningsvis har jag också varit nån slags hjälp för dig i att komma vidare. Jag tror i alla fall att det var syftet med vårt utbyte och känner att det i så fall är uppfyllt.

Jag ser dig som en kär vän och hoppas att du kan fortsätta vara det.

Ha en fortsatt fin resa! Kram på dig :)"

Egentligen borde jag bara fasa ut honom, jag vet. Jag är för god för den här världen.

Hur det än varit känner jag själv att jag vill göra ett snyggt avslut (så gott det går!). Det här känns väl helt ok? Inga direkta pungsparkar, kort och koncist?

Ja, det har du rätt i, smulpaj01, men jag menar det så också.

Jag vill att vi lägger ner om syftet bara var att komma vidare eller för att ta sig ur ett annat förhållande. Då har det vi höll på med uppfyllt syftet, med marginal, och jag kan fixa min egen lycka vid det här laget.

Jag vill inte fortsätta träffas bara för att ha någon att ha sex med - det kan jag få på närmare håll, om jag skulle vilja det. Det har jag också sagt till Mr Yeah, right vid tidigare tillfälle. Jag vill ha något mer.

Eftersom Mr Yeah, right vet detta, men inte verkar vilja ta det vi håller på med lite mer seriöst, måste jag utgå från att han träffar mig endast för sex och sällskap för att ta sig vidare. Vill han något annat skulle han ha talat om det, så den möjligheten är nog tyvärr obefintlig.

Alltså tackar jag för mig.

Har ännu inte fått nåt svar men han är på resande fot och har inte alltid tillgång till internet. Känns skitskumt att mejla en sån här sak men... hur och när ska jag annars meddela honom? Vill kunna släppa det här nu.

Om någon fortfarande är intresserad så svarade han med ett långt mejl. Han skriver bland annat att han är ledsen över mitt beslut men att han givetvis är ok med det och inte tänker skapa drama.

Han är tacksam för det vi upplevt tillsammans och att han hade det här på känn.

Han är glad om vi fortfarande kan vara vänner och om jag vill ses eller bara prata är han bara ett telefonsamtal bort.

Jag svarade att jag inte fixar det här känslomässigt, jag måste bryta innan det går för långt, att vi uppenbarligen söker olika saker och att jag är tacksam för att han vill fortsätta vara min vän och att han stödjer mig i mitt beslut.

Jaha. Det var väl det. Nu går jag och gråter ihjäl mig.

Tack karanfil. Det känns faktiskt skönt att höra att man inte är ensam om att må så här över en så fjantig grej egentligen. Jag har ju vetat hela tiden att han inte är beredd att gå in i ett förhållande. Ändå har jag mått dåligt och varit så himla ledsen sen igår.

Vi har mejlat lite mer fram och tillbaka, men läget är fortfarande lika.
Hans prio är välmående och att allt ska kännas bra (lagom luddigt för att ingen, allra minst jag, ska förstå vad det är han vill). Han vill fortfarande inte se att det var en KK-relation vi hade. Jag betydde så mycket mer och han värderar det vi hade högt och han saknar alla bitarna som vi hade.
Men tydligen är han inte beredd att definiera det som en relation och jag vill ha alla bitarna i något som går att definiera som en relation. Det är det här som skiljer oss åt.

Hans senaste mejl svarade jag inte på och jag tänker inte göra det heller, blev för irriterad. Han kallar mig vid ett smeknamn som han hittat på till mig (låt bli det, det var när vi var intima) och säger att jag sammanfattar allt bra, anledningen till varför det inte funkar och att han brukar uppmuntra att man skriver av sig för att bearbeta och bla bla bla. Puss!

Ja, men TACK, magistern! När är inlämningen?

Nä, jag måste sluta innan jag tappar självrespekten. Nu hoppas jag att det blir tyst ifrån honom ett tag så jag får chans att läka. Som tur är arbetar vi inte längre på samma arbetsplats.

Fan.Fan.Fan.

Nu ska jag ut och springa en mil eller två.

Fan. Jag bara gråter. Och blir arg för att jag gråter och då gråter jag ännu mer.

Kände mig så stark idag efter löprundan. Nu känner jag mig bara patetisk och inte ett dugg stark.

Jag saknar honom. Hur fan kan jag göra det? Blir så arg på mig själv!

Skulle aldrig i livet kontakta honom, den risken finns inte. Skulle han, mot all förmodan, höra av sig någon gång, hoppas jag att det är på en stark dag. Annars får jag ljuga som jag aldrig gjort förr och säga att allt går skitbra.

Oroar mig lite för arbetsveckan. Arbetskamraterna kommer att undra om vi träffats, hur det är med honom. Jag vill inte visa hur ledsen jag är och vet inte hur jag ska kunna lägga fram det här snyggt och odramatiskt på något sätt. Byter snart arbetsplats, så jag får bita ihop några veckor till bara.

Tack, Fililuran. Jag vill tro att det faktiskt finns någon som har allt det där jag letar efter och som också vill ha en relation. Jag vet att jag duger till mer än det här. Det känns bara inte riktigt så just nu.

Hjälp, får starta en gråt och klagtråd snart. Så här kan jag ju inte hålla på!

Han hörde av sig idag, mitt under kafferasten.
Trodde det var en arbetskamrat som jag väntade på att höra ifrån, så jag svarade.

Han hade hittat lappen jag la ner i hans packning innan han åkte utomlands. Jag skrev den då jag var hos honom sist och han yrade omkring och skulle packa. Det var bara en kort, gullig lapp där jag tackade för ett magiskt dygn med honom och så mitt smeknamn.

Han var glad över lappen och hade inte sett den förrän nu och ville tacka för den.
Jag sa att jag trodde att han endera struntat i den, alternativt inte borstat tänderna på hela resan... men hjärtat bara sjönk i kroppen, samtidigt som jag blev så himla glad av att han hörde av sig (grrrr!!!). Men sa varsågod och att jag hade menat det.

Han sa att han aldrig skulle ha kunnat strunta i min lapp och med tanke på när den skrevs gav den extra tyngd. Den var jättefin och han uppskattade ärligheten och han tyckte också att det varit magiskt.

Nu sa jag åt honom att sluta för annars kommer jag att börja lipa. Mina arbetskamrater hade just innan han hörde av sig, undrat varför han reste utomlands när han istället kunde umgås med mig. Och jag har pms. Och jag är olyckligt förälskad. Gråten var inte långt borta i alla fall.
Han bad om ursäkt för

Vet inte vad som hände med förra inlägget. Här kommer hela iaf.

Han hörde av sig idag, mitt under kafferasten. Jag var oförberedd och trodde det var en arbetskamrat som jag väntade på att höra ifrån. Så jag svarade.

Han hade hittat lappen jag skrev till honom innan han for utomlands. Jag skrev en kort, gullig lapp där jag tackade för ett magiskt dygn tillsammans med honom och smög ner den i hans packning medan han yrade omkring i lägenheten och packade.

Jag sa att jag trodde att han endera struntat i den, alternativt inte borstat tänderna på hela resan men varsågod. Jag menade det som stod på den då.

Han sa att han aldrig skulle ha kunnat strunta i den. Med tanke på när den skrevs (sista gången vi sågs) hade den extra mening och tyngd. Han tycker den är jättefin i sin ärlighet och han verkligen delade den uppfattningen att det varit magiskt.

Jag sa ok, sluta innan jag börjar lipa.
Precis innan han hörde av sig hade mina arbetskamrater retat mig lite för att han reste utomlands när han hellre kunde umgås med mig. Inte deras fel. Vi har den jargongen och de vet ju inte. Och jag har pms. Och jag är olyckligt förälskad. Gråten var nära i alla fall.

Han bad om ursäkt, det var inte meningen att röra om.
Jag sa att det var ok, det går över. Blir lite jobbigt ibland men att jag uppskattade att han hörde av sig om lappen, då vet jag att den kom fram.
Han säger att han tycker att känslor är fina, och att vi måste vara ärliga med dem, men att han inte skulle stjäla mer av min arbetstid nu. Och där avslutade vi samtalet. Och jag begravde mig i arbete resten av dagen.

Vad händer!? Varför hör han av sig nu? Förstår han inte att jag är olycklig?
Kan han verkligen vara så obetänksam att han tänker: "Men du... jag tar och talar om för henne hur gulligt jag tycker att det här var - det gör henne säkert jätteglad!", när det bara är två dagar sen jag sa att jag måste bryta för att jag går sönder känslomässigt av att han inte vill ha något seriösare med mig?

Klarar inte att dejta andra. Och ärligt talat vet jag inte hur man gör. Det är inte läge nu, i vilket fall.

Ja, han ville säkert bara göra mig glad. Jag är för pms:ig och för olyckligt förälskad, blev gråtmild i stället. Inte hans fel.

Just nu skulle jag ta tillbaka honom direkt, bara han gav mig minsta lilla. Usch, hur kunde jag sätta mig i den här sitsen?

Börjar gråta bara jag läser era svar till mig. Jag är verkligen sinnebilden av en dumpad och olyckligt kär tjej... med pms!

Han har skickat ett sms nu ikväll. Frågade hur det gått på jobbet, talade om att han börjar känna sig hängig. Inget speciellt, egentligen... men det är hjärtan och puss och kram osv.

Anonym (stackars) - då är det stackars oss! Jag tänker också så - vem vill vara ett buffébord där han kan plocka det som passar just då (usel liknelse)?

Hur går det för dig? Hör din Mr. Yeah, right av sig fortfarande också? Jag vet inte ens om han bara försöker vara snäll eller om han försöker hålla mig kvar. Så förvirrad blir jag av denna man.

Varför tar de inte bara nån annan, nån som är nöjd med ett KK-förhållande?

Tigrisog - du kan få flytta in här med mig och prata klokheter om du vill. Du har självklart så rätt.

Kärleken fanns, och finns. Men precis som du så vältaligt uttrycker dig, så har vi hela tiden rationaliserat och intellektualiserat och behärskat oss genom den. I början för att vi båda var upptagna (vi pratade, men gjorde inget mer än att hålla våra händer och smyga åt oss en kram). Sen för att inte såra andra och för att få möjlighet att landa.

Vi har båda liknat kärleken vi upptäckte vid att plötsligt stå vid ett stup, den där sugande känslan man får i magen, ni vet?

Vi har också varit nästan extremt hänsynstagande och lyhörda för varandra. Ingen av oss ville att den andre skulle känna sig pressad och stressad in i en ny relation. Vi hade båda rätt jobbiga uppbrott.

Attraktionen går utanpå allt annat jag känt, både till hans intellekt, hans utseende, hans personlighet och allt annat som är han. Skitläskigt, förstås. Och han säger detsamma till mig.

Men vi har också verkligen vältrat oss i den kärleken då vi träffats - stängt ute världen och bara ägnat oss åt varandra.

Jag vet att han är rädd för att binda sig och han avskyr drama. Även om han säger att han vill ha alla bitar av mig, känner jag mig bortvald då han inte vill ha en relation. Utan något annat, något man inte behöver definiera. Och vi träffas när vi träffas.

Det går inte ihop för mig. Vad skiljer då mig från ett KK? Och skulle inte det vara enklare för honom?