Min man är aggressiv. Hur ska det här sluta?

Vad är skillnaden om han slår dig i ansiktet undrar jag då?

Ni är helt klart inte bra för varandra och bör definitivt inte vara tillsammans. Vare sig för er eller er dotters skull. Ta ert ansvar och sätt henne främst nu, hon ska inte vistas i en sån miljö och ni båda behöver terapi med respektive och gemensamma problem.

Om jag haft de problemen att min man behandlade mig så, och att jag behandlade honom så så hade jag separerat direkt. Samma dag!

Att låta ert barn växtbiologisk i det kaoset och köra sig att det är ok att bete sig så? Inget alternativ.

Bryt nu!

Om detta fortsätter och du väljer att stanna är risken stor att socialen omplacerar ert barn.Om inte du kan skydda barnet måste socialen göra det.Min granne hade det som du för många år sen.Levde med sin man och deras barn,hade en annan kultur.Allt var kaos och mannen slog henne.Det kom in anmälningar och hon fick välja,att han flyttar ut eller att barnen placerades.Mannen flyttade ut.Våld är aldrig ok och det påverkar och skadar barnen.

"Att låta ert barn växtbiologisk i det kaoset och köra sig att det är ok att bete sig så? Inget alternativ."

=

"Att låta ert barn växa upp i det kaoset och lära sig..."

Du verkar också ha stora aggressionsproblem. Stackars barn som ska växa upp under sådana missförhållanden. Jag tycker att ni ska gå isär och sedan på var sitt håll arbeta på att bli hela och välfungerande människor och föräldrar. 

Det har gått så långt med era (inte bara din mans) aggressionsproblem att polisen och socialen är inblandade, är det inte en väckarklocka?
Det finns en potentiell (ganska stor risk) att barnet blir omhändertaget, inte heller helt omöjligt att din man blir utvisad om han blir fälld för misshandel.
Är det värt det?
Jag hade, i dina skor, skilt mig från mannen, sökt hjälp för mina aggressionsproblem

Stackars, stackars barn som måste leva med att föräldrarna skriker o slåss båda två. Varje dag. Undra på att hon inte sover om nätterna.

Det låter ju som att du känner dig vara helt i händerna på din man, måste acceptera att han bestämmer över er gemensamma ekonomi o du kan inte göra nåt åt det. Plus stora alkoholproblem.

Är det att du växt upp i en likadan familj eller aldrig fått nån kärlek för egen del, som gör att du accepterar att ha det så här?

JA, en niomånaders känner definitivt av stämningen mellan föräldrarna.

Vill du inte skilja dig? Det kommer att sluta med att han har ihjäl dig, eller barnet!

Jag vet varken ut eller in just nu. Vi har tid hos familjerådgivningen så jag ser det som något slags hopp över att saker kommer att ordna sig. Det som hela tiden snurrar i huvudet på mig är att jag inte vill skiljas ifrån min man och att det säkert blir bättre längre fram. 

Jag tänker på hur vår dotter kommer klara sig utan sin pappa. Om han inte är gift med mig längre så åker han direkt tillbaka till sitt hemland, det vet jag.

Att skiljas finns inte på kartan för min del. Jag ska se till att jag får hjälp med mina aggressionsproblem så tar jag min ansvarsdel. Jag tvekar dock på att han kommer ta sin del, men så kommer det där hoppet om att allt ska bli bra.

Vår dotter sover inte om nätterna och jag funderar på om det har med våra bråk att göra, att hon faktiskt känner av energin och stämningen. Det är så att efter våra bråk så pratar varken den ena eller den andre med varann. Det uppstår en tjock dimma ovanför oss. En stämning som inte känns bra.

Jag har tagit med mig dottern några gånger hem till mina föräldrar för att sova där så vi slipper allt bråk, men det är ju en ganska kortsiktig lösning. 

Jag är väldigt kluven. Jag vill inte skiljas, jag söker hjälp för mina aggressionsbesvär men han då, dottern blir äldre. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Detta är inte någon lätt sits och för mig är det inte bara att skilja sig.

Rådgivningen är iallafall nästa vecka.

Nej, vill inte i första hand skilja mig. Vill få någon hjälp innan dess. Jag tror verkligen inte att han kommer ha ihjäl oss, så ond tror jag inte han är.

Som sagt, ni har båda aggressionsproblem och här har det blivit fel från början.

Att du öht skaffade barn med en man med så annorlunda värderingar (och han med dig).

Att du inte har ställt ultimatum eller lämnat för länge sen, trots att han riskerar att rasera er ekonomi genom att fortsätta skicka pengar till släktingar.

Att han dricker och slåss. 

Att ni båda beter er illa.

Jag vet inte vad du själv har för bakgrund eller hur det kunde bli så här, men det är inte en lämplig miljö för ett barn att växa upp i, så det är bra att polisen och soc är inblandade.

Om jag ska vara brutalt ärlig:

Antingen skärper ni er. (Och att flytta isär är nog enda lösningen).

Eller så HOPPAS jag att ert barn får en bättre uppväxt någon annanstans.

Jag tror också att ni båda behöver professionell hjälp.