Er checklista innan barn?

Att barn skulle påverka chansen att få lån är inget jag ens tänkt på.. Hur skulle banken resonera då tänker du?

Oj! Jag hade verkligen noll koll på det..

Vi är ju ganska unga, ca 25år så det finns ju tid att spara och vi har en väldigt fin hyresrätt med altan och allt sånt så för oss är det inte så bråttom..

Är i och för sig ganska självklart att barn räknas som en utgift men samtidigt känns det lite hemskt att tänka på att vänta med barn pga ett lånelöfte.. Behöver man berätta att man är gravid vid en låneansökan?

Jag hade ingen checklista annat än jag väntade tills jag träffade en man jag ville ha barn med.  Om jag ser mig om i bekantskapskretsen så är fast jobb, stort hus och liknade ingen garanti för att man blir en bra förälder eller håller ihop med sin partner resten av livet....

Jag vill vara färdigutbildad. Nu är jag inne på sista året på kandidaten, men vill nog ta en master. Har inte helt bestämt om jag känner att jag vill vara klar med mastern innan barn, men det hade nog varit det bästa, plus hunnit jobba innan.

Sambon ska antingen ha fått svenskt medborgarskap eller så får vi bestämma någon annanstans att bo. Men jag vill känna att jag är på en plats där jag vill stanna ett tag i alla fall. 

Bo större än vi gör nu. Det som är skönt är att vi äger vår lägenhet, så om vi vill ha en större kan vi sälja denna, förhoppningsvis med vinst, och köpa en större med de pengarna. 

Sambon ska ha bestämt vad han vill syssla med, fortsätta i branschen han är i eller sadla om. 

Skulle gärna vilja göra en längre resa med min sambo, se mer av hans del av världen. Vi har gjort kortare resor ihop, och en längre inom Europa. Och vi träffades på en plats med kritvita ständer och ljusblått hav, men jag skulle vilja göra en sån typ av resa med honom, som vi planerat tillsammans och inte bara råkat springa på varandra på ;)

Gift i lyckligt förhållande och sparpengar för att kunna köpa hus när vi tycker det passar efter vi fått barn. Helst ville jag att båda skulle ha fasta jobb också (jag har) men det är väldigt svårt att få i min mans bransch så nu kör vi i alla fall. Jag kommer vara 31 när vi börjar, orkar inte vänta och se längre. Hade jag varit några år yngre hade jag kanske resonerat annorlunda. Nu får vi ta det som det kommer och hoppas på det bästa.

Även om vi båda är sugna så är vi relativt unga fortfarande (jag 24 och han 29) så vi har tid på oss att göra lite mer grejer innan det kommer barn. 

Hoppas du får ditt strandbröllop nån gång! Som min pappa brukar säga: det kommer nya pengar ;)

30. Vi kommer börja försöka till våren, förhoppningsvis någon gång mellan januari och juni och då är jag således 31. Vi väntar på att min man ska få besked om ett tvåårigt jobb; så fort han fått ja någonstans kommer vi börja försöka få barn. Jag är trött på att vänta ut ovissheten men självklart tycker jag att det känns jobbigt. Jag är också en planerare och trygghetsnarkoman egentligen och gillar inte att jag inte förstod när vi blev tillsammans att det var så här det kunde bli. Jag älskar verkligen min man och allt i vårt förhållande är jättebra utom just detta för jag trodde att han också skulle ha ett vanligt jobb och att vi skulle ha ett svennigt medelklassliv med villa utanför staden vi bor i men nu är det inte så säkert att det blir så och jag håller på att anpassa mig mentalt. Det har tagit ca ett halvår att nå den här nivån av accepterande och anpassning till denna "flexibla" tillvaro.

Forskare. Efter den här utlandstjänsten kanske han får möjlighet till en annan tillfällig anställning så att vi kan flytta tillbaka hit, men svenska universitet verkar livrädda för att tillsvidareanställa folk så de anställer på massa olika anställningsformer så att de kan kringgå LAS. Detta är ett stort problem och en stor anledning till att så få kvinnor forskar trots att de är i majoritet på grundutbildningarna (under antagandet att kvinnor generellt är mindre riskbenägna än män och hellre satsar på trygghet för att kunna bilda familj).

Får han inte anställning här efteråt så får vi försöka få stanna dit vi ska eller söka oss till andra städer i Sverige eller utomlands. Det låter kanske glammigt om man har en rastlös och laidback personlighet men jag själv har svårt att hantera det. Min man är ganska laidback men inte så rastlös så han hamnar väl någonstans däremellan, men han har varit inställd på detta under längre tid än jag plus att han ju kan ha lite mer kontroll över situationen. I just go along for the ride, så att säga...

Så skönt att din sambo ändrat sig, hoppas du blir gravid lätt!

Jag tyckte det räckte med ett tryggt boende och stabil relation, sambon ville att vi skulle renovera klart köket (bodde i en etta på 47 kvm, åt i vardagsrummet o diskade i badkaret eftersom vi rivit ut hela gamla köket) + han ville göra om sitt företag till AB. Sagt o gjort, när det var klart körde vi igång. Idag ett par år senare har vi annu inget barn men: försökt på naturlig väg utan resultat under 1 års tid, genomgått en fertilitetsutredning som visat på manlig infertilitet (troligen något genetiskt, f.ö. är min sambo fullt frisk och ser helt normal ut, bara att han inte kan få barn på naturligt sätt), sörjt och funderat hur vi ska gå vidare ca 1/2 år, påbörjat inseminationer med spermiedonator. Vi har även: jag = pluggat klart på universitetet, hunnit jobba snart 2 år o fått fast jobb. Sambon: utökat sitt företag med anställda + startat ett till företag. Tillsammans: köpa villa i Stockholm o 2 bilar. Vill bara säga, men man ska inte tro att det är självklart att det är lätt att få barn, vi var naiva o trodde att det skulle vara enkelt, jag funderade innan vi började på vilken månad som var bäst och när barnet skulle födas, trodde aldrig att vi skulle bli ofrivilligt barnlösa och behöva använda donator och hålla på med hormonbehandlingar, det var så långt bort och drabbade ju bara andra. Vi var unga, var 30 när vi började försöka och fullt friska för övrigt. Idag bryr jag mig inte om vilket kön vi får på barnet, när det kommer eller om det har nån sjukdom (självklart vill vi ha ett friskt barn, men idag tar jag inget för givet längre, skulle älska barnet oavsett, bara det är vårt barn som vi gemensamt kämpat för att få, om det ens blir nåt barn nån gång...som sagt, tar inget för givet längre). Vill bara säga, men kör på och vänta inte för länge. Allt annat kan man få sen, men det finns aldrig rätt eller fel tid för barn. Kan låta som vi lever rätt lyxigt o har allt, det hade vi inte när vi började försöka, då var jag inte klar med mina studier och hade inget tryggt jobb, bara vår lilla bostadsrätt och sambon som höll på att bygga upp sitt företag, vi har ordnat allt annat under tiden vi väntat och gjort alla utredningar m.m. Vet också folk som lever på soc. o ändå klarar sig hyfsat bra, inget lyxliv men tak över huvudet och mat i magen i alla fall. Så vänta inte för länge!

Kan bara instämma i det Nova skriver. Jag har en diagnos som gör att jag inte har fungerande äggstockar och ägg så jag har vetat sedan innan jag var tonåring att jag inte kan få barn, äggdonation var det som gällde för mig. Så fort jag och mannen bestämt oss för att försöka så var det inte så mycket att fundera på, det där med checklista har liksom aldrig varit något att fundera runt förutom att vi ville vara färdig med studier. Nu har vi haft turen att lyckas med äggdonation och har en underbar dotter. När dottern blev till var jag arbetslös men fick ett vikariat under min graviditet och nu planerar vi syskon, detta beslut tog vi innan jag hunnit få nytt jobb efter min föräldraledighet. Givetvis underlättar det att vi bor i Stockholm och jag jobbar i en bransch där det finns relativt gott med jobb. Vi bor i en trea och blir vi fyra måste vi flytta till en större lägenhet vilket inte är det lättaste med bostadspriserna i Stockholm. Vårt tankesätt har alltid varit att jobb och boende kommer och går och går att förändra medans barn är för evigt. Praktiska detaljer löser sig under tiden.

Vet precis vad du går igenom Nova och jag önskar dig lycka till i ditt kämpande och att ni lyckas.

Tack, efter totalt 3 år (2 års köande då väntetiden är väldigt lång för äggdonation och på vårat tredje försök) fick vi vår dotter:)

Så tråkigt att du mått dåligt men skönt att du fått hjälp. Som tur är finns det ju mycket hjälp att få om det skull visa sig att du har svårt att bli gravid. Hoppas det kommer gå bra för dig.