Min åsikt! Ni är tröga

Tycker det är ett spännande antagande att förmågan att bli en lämplig förälder sitter i om ungen kommer ut genom underlivet eller inte.

Ser många som säger "det borde inte vara för lätt att få beviljat, men om man är fobiskt rädd så borde man så klart kunna få det".

Det är inte bara att säga "Jag vill ha KS" så får man det. Jag gick vecka efter vecka, utöver min vanliga barnmorska, till en specialbarnmorska som försökte få mig att inte vara rädd. In i det sista försökte hon få mig att våga och det var inte förens i vecka 35 som hon sa att kejsarsnitt skulle planeras. Vid den tidpunkten hade jag inte kunnat glädjas åt min graviditet alls, och när jag nu tänker tillbaka på den (dottern är snart två) så minns jag nästan ingenting alls.

Det här gjorde jag inte för att jag är lat eller rädd att snippan ska gå sönder lite utan att jag varje dag under hela graviditeten grät och hade enorm ångest för att jag var så rädd för förlossningen. Något jag inte hade gett ens en enda tanke innan jag blev gravid. Jag har ytterst svårt att tro att majoriteten av de som söker kejsarsnitt gör det bara för att de är rädda att spricka lite eller för att de inte orkar föda barn.

Nu har jag ingen statistik, men jag kan tänka mig att många som är rädda "omvänds" när de får extra hjälp och stöd, man måste verkligen stå på sig och jag misstänker att många ger upp eftersom det är ett stort åtagande att jobba igenom ett snitt. Oavsett om du "bara" är rädd för att spricka så ska ingen dömma ut ditt valda förlossningssätt, som jag sa längre upp så bestäms inte hur bra förälder man blir om ungen kommer ut ut underlivet eller inte, det är en så sjukt obetydlig del av föräldraskapet.

Men snälla; "är man så rädd för att föda ska man inte ha barn", vad är det för snack? Många vet nog inte ens om att de är rädda förens de väl är gravida, ska man tvångsabortera då eller hur ska man gå vidare?

Terapi föreslog någon, ja okej. Men det förutsätter ju att man vet om rädslan INNAN man blir gravid, om man märker det först efter graviditeten börjat så får man som bekant gå till specialbarnmorska och prata, gråta och lyssna. Det är inte alls säkert att det räcker.

Och sen förstår jag fortfarande inte varför förlossningsrädsla får folk att bli så förbannade att de skriker "DU BORDE INTE FÅ HA BARN". Nej det är ingen rättighet att ha barn, men jag förstår verkligen inte varför andra ska lägga sig i på vilket sätt ungen kommer ut ur kroppen på någon annan. Vilken förlossning som helst kan sluta i kejsarsnitt, och en vaginal förlossning som avslutas med akutsnitt kostar en hel del mer än planerat snitt (ni som är så fixerade av kostnaden).

Enligt socialstyrelsen är det ca 8% av alla kejsarsnitt som görs "på moderns önskan", och kejsarsnitt står för ca 17-18% av totala antalet förlossningar.

http://www.socialstyrelsen.se/SiteCollectionDocuments/nationella-indikationer-kejsarsnitt-moderns-onskan.pdf

Om min matematik stämmer (rätta mig gärna, är ingen matteexpert) så är det ca 1600 barn per år som föds med planerat snitt "på moderns önskan. Inga jättehissnande siffror kan jag tycka.

Hur jag räknat:
det föddes ca 113 000 barn i sverige 2013, 18% (då är det högt räknat) av dessa föddes med kejsarsnitt. Det är alltså totalt 20340 barn. 8% av dessa 20340 barn föddes på moderns önskan, vilket bör bli 1627,2 barn.