Anonym (RRr) skrev 2014-11-12 08:22:08 följande:
Förlåt, men jag tycker du har fel. Varför ska jag 'ta ansvar' och såra mitt barns känslor genom att svara ärligt på frågor om dennes pappa när det faktiskt är han som inte tar ansvar för sina konsekvenser. Han väljer ju att inte vara delaktig, det ligger ju på hans ansvar. Han tar inte ansvar genom att säga eller förvänta sig att jag ska göra abort. Hade det varit något som jag ville så hade det varit en ansvarig handling av honom att stötta mig i det, men nu vill jag ju inte det och han sviker mig, trots att han är lika ansvarig för situationen som jag är.
Jaa, varför skulle DU ta ansvar???
"Du är ju BARA kvinna, och därmed befriad från ansvar...LEVE FEMINISMEN"
JÄVLA SKITPRAT!!!
Kanske dags att inse att DU har lika stort ansvar som killen. Det är INTE han som slarvat med skydd. Det är NI som har slarvat med skydd, du var lika "naiv" du. Det är dessutom DU som sitter med "triumfkorten", det är ju du som bestämmer. Vill du behålla, kommer du att behålla, vill du göra abort så gör du abort. Vad är ditt problem???
Ett barn, är inget man skaffa för sitt egna personliga nöjes skull. Ett barn är en ny individ med samma rättigheter som du. Ett barn inbegriper dessutom en tredje part, nämligen pappan/killen i det här fallet. Visst har killen möjlighet att inte vara delaktig. MEN han kan aldrig göra sig fri från sitt faderskap. Pengar är en världslig sak, även om även de påverkar hans resterande liv. Men hans samvete kommer alltid påminna honom om att han har ett barn, som han sviker.
Grabben är 21 år, vilket är tidigt för att besluta om saker som livslånga konsekvenser.
Det finns bara TVÅ saker jag förväntar mig av dig. 1. Inse att du bär lika mycket ansvar. 2. Inse att det i praktiken är 3 liv du nu ansvarar för (ditt, barnets, och killens).
Varken jag, eller någon annan kräver att du ska göra abort och göra våld på dig själv. Men du har blivit satt med all beslutanderätt/makt i frågan. Det kräver en hel del ödmjukhet. Försök på något sätt inbjuda till ett samtal, där även killen få komma till tals. Där du beskriver dina känslor och dilemman. Låt även honom göra detsamma, och ta det han säger till dig. Försök förstå honom. Kanske kan era föräldrar, hjälpa er i samtalet. Familjerådgivningen är ett annat förslag, om ni behöver hjälp i ert samtal.
Vill han inte prata så skriv istället ett brev/mail till honom där du förklarar hur du känner.
Gör detta nu. Jag inser att det börjar bli sent för abort, och den tanken ligger ännu längre bort nu. Försök få osämjan ur världen så du kan njuta av din graviditet. Trots allt ska du bli mamma, vilket förtjänar både grattiskramar och glädje.
Ta hand om dig nu.
Kram Haskel.
