Inlägg från: Anonym (En till!) |Visa alla inlägg
  • Anonym (En till!)

    Ågren inför kommande abort...

    Är det okej om jag hänger på här? Så tråkigt att höra om era historier. Sitter dessvärre i samma båt :(

    Har två barn (2 och 4år) och nu oplanerad gravid i v5. Jag ser det som ett tecken på att det var meningen medan min sambo skriver fan på väggen. Han är precis emellan jobb och det är väl lite osäkert hur det kommer bli närmsta tiden. Jag har min fasta anställning, villa och vi har en del sparat.

    Han sa idag att det visst vore mysigt med en till men att tiden inte alls är rätt. Detta är andra oplanerade graviditeten (förra var vår tvååring och då blev vi överlyckliga) men när ska tiden vara rätt då?! Vill inte göra abort nu för att försöka om ett år.

    Var era män med och såg när ni gjorde vul hos bm, hur reagerade dom isf? Han sa att vi inte är gamla och att vi tydligen passar bra ihop iom att det tagit sig två gånger på kort tid så vi har chanser sen. Men vad är bättre just då än nu?!

    Är inte alls sugen på all smärta och blod som dom flesta verkar uppleva. Och vadå, ska man sjukanmäla sig från jobbet under läkarbesök och själva aborten och dagarna efter?

    Önskar så att jag slapp ta detta beslut :( fan också.

  • Anonym (En till!)

    Usch nej. Vet inte om det är bra eller ej men hittills mår jag precis som mig själv, lite trött bara och molvärk. Tidigare graviditeter har jag spytt redan innan mensen uteblivit, hade jag spytt nu kanske han insett mera att detta är på riktigt.

    Känns lite på honom som att detta är en "liten grej" som enkelt går att "ta bort" :(

    För mig är det ingen liten grej att uppsöka läkare, prata om känslorna att jag faktiskt vill behålla och eventuellt ta tabletter för att avstanna graviditeten. Att barnen just nu är inne i en period med feber, hosta och gnäll gör ju inte saken lättare. Just nu kommer ju verkligen känslan av att han inte orkar med ett till barn just nu.

    Dom andra barnen kom ganska tätt så där hann jag aldrig få längta efter en ny graviditet och syskon. Nu har något år gått och jag känner att jag i framtiden om jag kan, skulle vilja ge mina barn ett till syskon. Har själv två stycken och är otroligt tacksam för dom. Åldersskillnaden nu skulle bli, enligt mig själv, väldigt bra. Känns så jobbigt att ta bort ett barn som nu finns i min kropp när jag faktiskt i framtiden vill ha just ett barn till.

  • Anonym (En till!)

    Skrev ett långt brev till honom nyss om mina tankar och känslor. Jag ska ringa på måndag om tid för att komma till en kurator. Han får då följa med så han själv ser och inser att det inte är så lätt :/ vi ska först och främst prata mera imorgon kväll när barnen somnat. Usch har gråtit så ögonen svider, nu vill jag bara sova :( tänker så på er andra.

    Uppgiven, usch vilken tråkig timing. Om du inte mår allt för dåligt skulle det nog göra dig lite hott att umgås med en kär gammal vän. Hoppas det går bra för dig! Kram.

  • Anonym (En till!)

    usch vad jag lider med er och förstår er känslor och tankar.
    Själv snurrar det runtrunt i huvudet och det vill aldrig sluta :( det är som jag är en robot som gör allt som ska göras men ingen är där inne liksom, helt tomt.

    tårarna rinner ner för kinderna nu, önskar så att jag inte satt i denna sits just nu.
    det lutar som sagt åt abort även här. Jag kommer inte kunna leva med en sambo som är ledsen och besviken för mitt val (om jag skulle behålla). Men jag kommer att hata honom för resten av mitt liv för att han satt mig i denna sitsen. Just nu vill jag bara ha bort denna skit och få vara mig själv. Har tid för samtal på måndag och det känns som en evighet tills dess :'( i varje steg jag tar känner jag av fogarna som påminner om det som är tänkt bli ett syskon till våra barn.

    man ångrar aldrig ett barn, det är ju helt sant, men att ånga barnet man aldrig fick? känns som att jag hela livet kommer ha en ilska och sorg över barnet som aldrig fick komma till oss. Hur går man vidare?
    kommer aldrig kunna förlåta detta och kommer (som det känns nu) känna att det är något som fattas och att jag aldrig kan bli hel igen, inte den där "lyckliga familjen" som vi varit innan. Oavsett beslut så blir det aldrig som det varit innan.
    fan fan fan.

    gruvar mig också för vad jag ska säga till jobbet. i princip alla kommer ju att få veta det då jag lär vara borta flera dagar och någon (ja vem? vi har ju knappt extrapersonal) lär hoppa in för mig. Och när fan ska allt ske? nästa vecka ska jag bort på en resa, sedan fyller äldsta år och ska ha barnkalas, sedan familjekalas och helt plötsligt är det jul. vilken jäva SKITJUL i år :'(
    hur lång tid har det tagit för er? från första tabletten, och dagarna då man tar dom andra samt att allt kommit ut. bör man vara hemma någon dag extra?

  • Anonym (En till!)

    Fy vilken sits du hamnat i bedragen. Har du valt att lämna (ursäkta mig) idioten? Att vara ensam med två barn under 1,5år är nog ingen lätt sak och som du skrev att du tidigare gjort abort och du kommer ihåg hur hemskt det är, nej fy vilken sits.

  • Anonym (En till!)

    Fy vilken sits du hamnat i bedragen. Har du valt att lämna (ursäkta mig) idioten? Att vara ensam med två barn under 1,5år är nog ingen lätt sak och som du skrev att du tidigare gjort abort och du kommer ihåg hur hemskt det är, nej fy vilken sits.

  • Anonym (En till!)

    TS, lider med dig. En utdragen abort är min mardröm :( usch vad jobbigt.

    Angående narkos har jag bara gott att säga, har själv blivit sövd två gånger (då under helt andra omständigheter så klart) men det gick smärtfritt och var rätt skönt faktiskt. Inget illa att säga om det. Förstår dock oron nu när det gäller en skrapning, åh usch så jobbigt att du ska behöva gå igenom allt detta.

    Imorgon är det dags för samtal och vul, vill men vill inte samtidigt :'(

  • Anonym (En till!)
    Anonym (Sorgsen) skrev 2014-12-03 06:19:42 följande:

    En till... Hur gick det på samtalet o UL? Hur känns det nu?


    Hallå. Det var skönt att prata med en utomstående som varken tog min eller sambos sida. Hon sa väl det jag redan visste, att jag mentalt inte var redo för en abort just nu. Jag grät och vi pratade om att min största mardröm är att stå ensam med tre barn medan sambon är rädd att det ska sluta med att vi står ensamma på varsitt håll med två barn efter aborten. Jag har tidigare visat hur ledsen jag är ch hur dåligt jag mår och sagt att jag inte har en aning hur länge jag kommer må så här. Just nu vill jag bara mysa med mina barn eller vara helt ensam. Hatar vetskapen om att jul och släktkalas ska hållas inom tre veckor. Vill bara sitta ensam och deppa på julen nu typ :( ser ingen glädje i något förutom mina barn. Sambon är jag bara less och trött på.

    Nu har det gått några dagar, graviditeten blir mer påtaglig med allt från hunger konstant, jag blir lätt svimmfärdig och magen är svullen, vet att det är svullnad och tarmar men det är en liten "gravidmage" känns så jobbigt. Äter något varje timme, allt från morötter, mat, smörgås, frukt, yoghurt osv så har säkert gått upp något kilo på denna vecka :(

    Jag skulle aldrig kunna leva med att sätta ett barn till denna värld utan hans "tillåtelse" så imorgon när kuratorn ringer så kommer jag be om en tid för abort nästa vecka, mån och onsdag. Känner mig dum från jobbet med att vara borta tre dagar ons-tors och lördag men tror inte jag klarar att se hundra människor och vara trevlig dagarna så där strax efter. Räcker med dom gånger jag brutit ihop och stått med rödsprängda ögon och hälsat på kunderna.

    ALDRIG mera att jag sätter mig i denna sits, det är då säkert. Hoppas ni mår bättre nu tjejer!
  • Anonym (En till!)
    Anonym (Sorgsen) skrev 2014-12-05 15:50:08 följande:

    Usch, lider med dig "en till". Det låter som du vill ha det här barnet. Hoppas du fortsätter hos kuratorn även efter ev abort. Annars finns det nog en risk att du blir bitter. Jag har känt alla möjliga konstiga känslor. Nästan som hat mot maken. För honom har det varit så "lätt" och han har inte behövt gå igenom allt det här, allt det fysiska eller psykiska. Dom känslorna har lagt sig nu. Det var jobbigt första veckan efter jag tagit tabletterna, sen lugnade det sig lite. Steget var redan tagit, det var för sent.

    Och jag inser att vi har det så bra som vi har det. Att det skulle vara kämpigt med tre små barn som vaknar på nätter, blir sjuka osv.

    Känner igen det där med att känna sig gravid. Kände mig väldigt gravid. Precis som du behövde jag äta hela tiden och så var jag svullen både över magen och i brösten. Byxorna spände. Det var så verkligt. Det kändes väldigt tomt när allt det försvann efter aborten.

    Nu blev det ju väldigt långdraget för mig. Tog drygt en månad att få aborten avklarad. Idag blev jag tillslut sövd och skrapad. Allt gick bra och nu känns det som om jag är redo att släppa taget om det här och börja gå vidare.

    Stor kram till dig!


    Jag hade aldrig planerat ett barn i denna situation vi är i nu, men u är vi här. Tankarna om en tredje har funnits för mig, sambon har varit nöjd med det vi har men vi har aldrig sagt bara två barn eller eventuellt tre, vi har liksom båda varit nöjda för stunden.

    Har inte gått på något preventivmedel heller sedan barnen så vetskapen har ju funnits med att det kan olyckligtvis bli en geaviditet men som sagt, aldrig mera att jag sätter mig i denna sits. Kuratorn ringde idag och lät förvånad när jag bad om tid för abort på måndag redan. Hon frågade om det verkligen var för min egen skull. Jag orkar inte gå och vänta på att vi kanske ändrar oss, då skulle det redan ha skett. Vi har kalas inbokat två helger i rad nu, barnen är bjudna på kompiskalas och sedan julfirande, så enda rätta är att göra det nu :(

    Kommer bli en riktig skitjul! Hoppas dock att aborten går bra så det inte blir alldeles för utdraget. Känner mig hemsk när jag är borta från jobbet :( men kollegorna har tagit det bra. Till råga på allt fick jag veta av min allra bästa barndomsvän igår att hon är gravid i v5, jätteglad för hennes skull absolut, hade ju dock varit roligt om även vi skulle så domarinsats jämngamla. Är i v7 nu.
  • Anonym (En till!)

    Anonym "angel" vilket pucko du är som ens skriver så här. En abort är inte att mörda ett barn, man avbryter en graviditet och vi som gjort/ska göra abort här inne har gjort det så tidigt då det är ett ännu är ett embryo, inget barn. Du tror inte att vi mår dåligt nog som det är? Vem är du att strö salt i såret på oss och döma oss?! Ren idioti. Har du inget att tillföra så lämna denna tråd omedelbart.

  • Anonym (En till!)

    Anonym "angel" vilket pucko du är som ens skriver så här. En abort är inte att mörda ett barn, man avbryter en graviditet och vi som gjort/ska göra abort här inne har gjort det så tidigt då det är ett ännu är ett embryo, inget barn. Du tror inte att vi mår dåligt nog som det är? Vem är du att strö salt i såret på oss och döma oss?! Ren idioti. Har du inget att tillföra så lämna denna tråd omedelbart. Dessutom är det bara fegt att vara anonym om man ska komma med påhopp.

  • Anonym (En till!)

    Först och främst, vilken taskig svenska du skriver! Detta är dina tankar och känslor, håll dom för dig tack. Jag vet att jag bär på ett embryo som om det får ligga inne en längre tid blir till ett barn. Det är inget barn nu! Jag har barn sedan innan så jag vet precis vad som väntar om jag skulle behålla barnet. Kom inte med dina pekpinnar och kalla inte någon mördare, så gör man bara inte. Vi har fri abort till v18 i Sverige, stör det dig så gå då inte in och läs på sidor som dessa. Jag är ledsen, ja, detta är en enormt jobbig sits främst då man som två vuxna är oense om vad som är bäst för familjen.

  • Anonym (En till!)

    Tack för ditt svar steriliseringen. Jag har nog dessvärre ställt in mig på abort just nu. Mår skit i kroppen, idag kom första riktiga spyan. Vräker i mig nyponsoppa nu på jobbet så jag får någon energi då jag bara fryser och vill sova annars :(

    Hade min sambo sagt att vi ska behålla barnet hade jag med glädje gjort det. Nu känns det bara egoistiskt av mig. Så less på det här. Vill bara att allt ska bli som förr. Jag har sagt att jag en dag i framtiden vill ha ett tredje barn, det vet han. Tror dessvärre inte att det blir just detta barn :(

  • Anonym (En till!)

    Första tabletten är svald. Har gråtit så ögonen svider, känslan att jag var den som skulle avgöra var tung och jobbig men nu finns ingen återvändo. På onsdag ska cytocec (?) Föras upp och blödningen drar igång. Barnen går på fsk 8-14.30 sedan får sambon ta dom, lika på torsdag. Känner mig inte som mig själv, bara ligger i en morgonrock under en filt, ser helt förstörd ut. Har sovit två timmar efter jag kom hem från läkaren, fick precis i mig en tallrik gröt. Känner mig tung i huvudet, trött och frusen. Lillan förstår att jag mår dåligt hon springer runt och säger "mamma mår inge bra, ont mamma" och den äldre frågar om det gick bra att prata med doktorn idag, mina älskade barn!! Hur mår ni tjejer?

  • Anonym (En till!)

    Min telefon är aningen seg och hänger sig. Såg nu att jag fick med en glad gubbe i rubriken i min förra inlägg det var inte menat.

  • Anonym (En till!)

    Nu har det värsta redan skett iom att jag svalde tabletten igår. Blödningen imorgon känns inte (just för stunden) lika psykiskt påfrestande som igår på gyn-mottagningen.

    Grät massor på väg dit och var ju inte mindre tårar i bilen på väg hem heller. Bm som berättade om hur allt gick till och gav mig tabletterna tittade på mig (tårarna rann ner för kinden medan hon pratade) med ledsna ögon och frågade "och du är säker på detta nu?" "Mm.." Gick och lade mig strax innan 17 igår, orkade absolut ingenting igår. Har gått ett dygn och drygt 6h sedan jag tog tabletten och inte en enda värk eller bloddroppe än :/

    Har då jobbat idag iaf, dom närmaste på jobbet vet om och är väldigt stöttande vilket känns skönt. Vet inte hur det här ska sluta, är bara så tacksam och förälskad i mina två barn som jag har. Dom är ljuset i mitt liv. Allt annat känns rent ut sagt SKIT. Hatar att julen är på ingående, har noll ork och lust att träffa sambons familj och spela lycklig.

    Har bara god lust att skrika åt honom "nu har du fått din vilja igenom, nu är du väl lycklig när "problemet" är ur världen!!"

    Jag förstår ju själv att det inte var optimalt just nu med ett tredje barn. Vi har hus och billån och endast en säker inkomst närmaste tiden, dvs min som är 75% iom att jag gått ner i tid. Vi skulle ju absolut klara oss, jag förstår ju honom på ett sätt att standarden vi har nu sjunker rejält och vi vill ju kunna ge våra barn det bästa vi kan. Om ett år så ser ekonomin betydligt bättre ut igen, men det var ju NU vi blev oplanerat gravida. Och när det väl fanns början till ett liv här inne och känslorna för ett tredje blev starkare var det otroligt tufft och jobbigt. Hela den här händelsen har tärt på oss båda något enormt :( återstår att se om vi kommer ur det här tillsammans, just nu orkar jag inte ens bry mig om honom, är bara så matt och less. Har sagt att efter det här ska jag börja tänka mera på mig själv. Mera tid till träning och middagar med vänner, unna mig egentid och lyx, nu ska han få vara den närvarande pappan som han så fint berättade för kuratorn att han vill vara och var orolig för att inte hinna med om vi skulle få en till.

Svar på tråden Ågren inför kommande abort...