Manliga och kvinnliga yrken

På det sjukhus jag jobbar så finns det två manliga barnmorskor, en som jobbar på förlossningen (alla patienter som får honom fullkomligt älskar honom) och en som bara jobbar på BB (lite äldre, har jobbat på förlossningen tidigare). De är väldigt "mjuka" killar båda två. Jag tycker att de är fantastiska.

Jag kan förstå att det inte är så kul/lockande att ge sig in i ett yrke som är totalt dominerat av det motsatta könet. Att ständigt mötas av skepsis, fördomar och en viss jargong blir såklart tröttsamt i längden. Min arbetsplats har en relativt jämn fördelning och jag tror att det är positivt för arbetsmiljön.

Känner en ung tjej med mycket jävlar anamma och skinn på näsan som efter gymnasiet utbildade sig till svetsare - för hon ville verkligen jobba med det och det fanns en bra arbetsmarknad. Hon gav upp efter ett halvår trakasserier och machojargong och är numera arbetslös eftersom hon helt enkelt inte klarade av att jobba i den miljön. Det finns även en ADHD och andra problem som bidragit - men faktum kvarstår att hon gick en utbildning och fick ett jobb men inte klarade av att jobba där pga den könsstereotypa arbetsplatsen.

Intressant synpunkt. Du tror inte att det också ligger något i att man inte vill ha en man som glor ner mellan benen på en?

Om det finns någon sanning i det så skulle det kunna vara ett hinder för att någonsin få det jämställt?

Jag menade bara att de två barnmorskor jag "känner"/har jobbat med har en "mjuk" personlighet - de är inte stereotypt manliga utan har mer personlighetsdrag som stereotypt förknippas med kvinnor. Vet inte varför jag tyckte att det var relevant att skriva - kanske är det en förklaring jag själv har till att de lyckats bli accepterade på en så totalt kvinnodominerad arbetsplats.

Att jag ville påpeka att de är fantastiska var för att det finns så otroligt mycket fördomar och skepsis mot just manliga barnmorskor. Jag känner även ett flertal kvinnliga barnmorskor som är helt fantastiska (lika fantastiska) - men jag känner inte samma behöva av att ta dem i försvar då det inte är någon som ifrågasätter dem.

Kan också ha med att göra att det finns färre läkare. Läkaren är ibland bara 1 på många patienter och du kan liksom inte skicka hem läkaren då det kanske inte ens finns någon annan läkare att tillgå. Man behöver kompetensen där. 

Men barnmorskor/sjuksköterskor m.fl. finns det oftast flera att välja på. Skickar du ut en så finns det oftare någon annan som kan fylla platsen samma kväll. 

Förskolelärare ligger väl iaf på 95% kvinnor om jag inte har helt fel, men det börjar kanske ändra på sig en aning? Och ja, anledningen är väl helt enkelt en seglivad norm om att kvinnor är mer omhändertagande och omsorgsfulla...

Ja kan vara en faktor så ja. Om den enda läkaren i tjänst för kvällen när du ska föda är en man så kommer det liksom inte hjälpa hur jobbigt du än tycker att det är, för du behöver ju ändå läkarens hjälp med vad nu som kan tänkas behöva göras. 

Men sjuksyrror och barnmorskor brukar vara fler än en i tjänst och där går det välja. 

Jag skulle inte vilja bli för berömd med att ta hand om ett barn. 

Jag tror jag skulle känna mig som att jag bara var en hjälpreda till mamman då och inte bli tagen på allvar som en pappa till mitt barn. 

Jag håller med dig och det var onödigt av mig att nämna dessa personlighetsdrag. Även om jag egentligen inte menade att de var bättre lämpade som barnmorskor pga personligheten.

Jag menade egentligen inte heller att de är extra duktiga som klarar av jobbet. Däremot tror jag att de får en massa oförtjänt skit som bara beror på deras kön och som deras kvinnliga kollegor slipper. Jag tror att detta även gäller för kvinnor i mansdominerade yrken. Unga kvinnliga läkare upplever ofta att de verkligen behöver anstränga sig och bevisa sin kompetens för att vinna patientens förtroende medan en ung manlig läkare med samma kompetens bara behöver visa sig i rummet. Jag tror att det är samma sak fast tvärtom för barnmorskor.

Spännande att läsa allas tankar och förslag. Finns antagligen några få yrken där krav på fysik/styrka fortfarande är en anledning till könsskillnader. Men på de flesta arbetsplatser är det inte så. Däremot finns ju många traditionella miljöer och attityder inom vissa yrken, ex svetsare. Och andra yrken kräver egenskaper som är starkt könsförknippade för att utföras ex omvårdnadsyrken.

Jag funderar på om det egentligen är ett yrkes egenskaper och traditioner som egentligen är orsaken till att mönstren inte verkar ändras -  eller om det är våra individuella val? Borde det inte finnas lika många kvinnor som män som har omvårdande och "mjuka" egenskaper? Är praktiskt handlag och högt i tak enbart yrkesegenskaper som tilltalar män? Jag vill verkligen inte att alla arbetsplatser "likriktas" för att alla ska kunna jobba överallt, utan att de olika yrkena behåller sina olikheter. Däremot undrar jag varför inte fler väljer yrke utifrån sin personlighet istället för utifrån samhällets förväntningar? Har vi verkligen inte kommit längre med våra självbilder?